Jag har ett minne av att jag sprang BAMM med Krister fredag och lördag. Mina tår minns det särskilt bra. Har träningsvärk än, men högerknät börjar skärpa sig.
Helt galet roligt var det, och det var fantamej värt varenda minut av slit i eller utanför löpspåren, upp- eller nedför Frösöbacken.
Skulle gärna skriva ett långt inlägg, men jag förväntas "jobba" nu. Tack för i år, Krister!
Ja just det ja, jag och Anders sprang ju Bamm (Björkliden Arctic mountain marathon) i helgen som var. Mitt vänstra knä försöker påminna mig, men det börjar skärpa sig.
Liksom tidigare år var det en upplevelse att tillsammans med drygt 200 andra bergslöpare ge sig ut på fjällen kring Björkliden. På den långa banan hade jag och Anders konkurrens av knappt 20 lag. Bland konkurrenterna fanns det många riktigt duktiga löpare/orienterare/skidåkare/idrottare-what ever, varför till och med en placering bland dom tio första kändes som ett tufft mål.
Efter första dagens 7 h 10 min med backe upp och backe ner, stenar hit och stenar dit, ännu mera backar, ännu mera sten (hur mycket sten finns det på fjället egentligen?), orientering och bars, gel och sportdryck, kom vi i mål som sjua. Avverkad sträcka, ca 44 km och ett par tusen höjdmeter.
Kvällen tillbringades med mat (dubbla påsar Real) och vila och planering av dag två. Till nattens husrum hade Anders tagit med sitt lilla Tarptent, där vi låg och försökte åstadkomma så lite kondens som möjligt.
Eftersom vi knappast hade fått nog av bergslöpning under dag ett, bjöd dag två på en ännu längre bana, med passager av några riktigt spektakulära (läs riskabla) branter. Vi passade på att "njuta" under 8 h 28 min och fick springa över ännu mera stenar, klippor, berg och block. Men det fanns även skönare underlag, såsom jord, mossa och snö. Efter att ha ätit ännu mera bars och gel och avverkat ca 48 km nånting och ytterligare ett par tusen höjdmeter, kom vi i mål på en sammanlagd femte plats. Detta var vi oerhört nöjda med, "bara" knappt fyra timmar efter det vinnande skotska laget med två superstars inom bergslöpning.
Stort tack till Anders som bjöd på pigga ben, och till och med var gentil nog att bogsera mig vid dom tillfällen när han behövde få ner farten, och jag behövde få upp densamma.
På bifogad bild syns det tydligt hur glad man blir när man kommer i mål efter två dagars svett, snor och slit.
/Krister
.
