Även om terrängcykling i allmänhet inte är något problem så finns det terrängtyper och platser där det blir ett problem. Det behöver man inte vara vetenskapsman för att förstå. Det räcker att använda ögonen. Man måste alltså ha gott omdöme när man cyklar i terrängen. Tyvärr är det inte alla som har det. Det finns förvisso även fotturister som har dåligt omdöme, men jag har känsla av det är vanligare bland mountainbikare. Kanske beror det på att fotturisten är ute efter själva naturupplevelesen, medan för cyklisten är det den häftiga cyklingen som är målet och terrängen bara ett medel att uppnå detta mål. Den följande bildsviten är från naturreservatet Änggårdsbergen i Göteborg.
På första bilden ser vi en fotstig genom ljungen. Sådana stigar har funnits i hundratals år och varit stabila. Växtlligheten är bortnött ovan jord och det har bildats en relativt hård yta under vilken ljungens rotfilt finns kvar och håller samman jorden. Numera cyklas det även här, men det är ganska plan mark så att krafterna blir små och slitaget litet.
På nästa bild kan vi se skillnaden mellan vandring och cykling när det blir lite brantare. Till höger fotstigen där vi känner igen ytan från föregående bild. En viss erosion har det nog varit men den är mycket måttlig. Till vänster moutainbikespåret där ytan har blivit sönderkörd så att sanden har blottats och nu följer med cyklisterna och regnvattnet nedför slutningen. Det här slitaget har upppstått på bara några få år.
Här ligger sanden nedanför sluttningen.
På sista bilden kan vi se hur det ser ut när det är riktigt illa. Det här är en brantare och längre sluttning som håller på att bli totalt sönderkörd. När man har kört sönder spåret så att bergrunden har blottats, har man börjat köra på sidan så att det sönderkörda området blir bredare och bredare. Man undrar hur det står till i huvudet på dem som fortsätter att köra här trots att det är så uppenbart att de förstör. Tror de att Park o naturförvaltningen ska komma och laga efter dem? Det står inte i mänsklig makt att laga detta. Inte heller läker det sig självt som det påstås i en av de "vetenskapliga" rapporterna om ämnet. Det här är ett landskap som har skapats först av inlandsisen och sedan av några årtusendens jordbruk som några få individer på några få år förstör i sin jakt på häftiga upplevelser.
På första bilden ser vi en fotstig genom ljungen. Sådana stigar har funnits i hundratals år och varit stabila. Växtlligheten är bortnött ovan jord och det har bildats en relativt hård yta under vilken ljungens rotfilt finns kvar och håller samman jorden. Numera cyklas det även här, men det är ganska plan mark så att krafterna blir små och slitaget litet.
På nästa bild kan vi se skillnaden mellan vandring och cykling när det blir lite brantare. Till höger fotstigen där vi känner igen ytan från föregående bild. En viss erosion har det nog varit men den är mycket måttlig. Till vänster moutainbikespåret där ytan har blivit sönderkörd så att sanden har blottats och nu följer med cyklisterna och regnvattnet nedför slutningen. Det här slitaget har upppstått på bara några få år.
Här ligger sanden nedanför sluttningen.
På sista bilden kan vi se hur det ser ut när det är riktigt illa. Det här är en brantare och längre sluttning som håller på att bli totalt sönderkörd. När man har kört sönder spåret så att bergrunden har blottats, har man börjat köra på sidan så att det sönderkörda området blir bredare och bredare. Man undrar hur det står till i huvudet på dem som fortsätter att köra här trots att det är så uppenbart att de förstör. Tror de att Park o naturförvaltningen ska komma och laga efter dem? Det står inte i mänsklig makt att laga detta. Inte heller läker det sig självt som det påstås i en av de "vetenskapliga" rapporterna om ämnet. Det här är ett landskap som har skapats först av inlandsisen och sedan av några årtusendens jordbruk som några få individer på några få år förstör i sin jakt på häftiga upplevelser.