Cyklister med dåligt omdöme

Även om terrängcykling i allmänhet inte är något problem så finns det terrängtyper och platser där det blir ett problem. Det behöver man inte vara vetenskapsman för att förstå. Det räcker att använda ögonen. Man måste alltså ha gott omdöme när man cyklar i terrängen. Tyvärr är det inte alla som har det. Det finns förvisso även fotturister som har dåligt omdöme, men jag har känsla av det är vanligare bland mountainbikare. Kanske beror det på att fotturisten är ute efter själva naturupplevelesen, medan för cyklisten är det den häftiga cyklingen som är målet och terrängen bara ett medel att uppnå detta mål. Den följande bildsviten är från naturreservatet Änggårdsbergen i Göteborg.

På första bilden ser vi en fotstig genom ljungen. Sådana stigar har funnits i hundratals år och varit stabila. Växtlligheten är bortnött ovan jord och det har bildats en relativt hård yta under vilken ljungens rotfilt finns kvar och håller samman jorden. Numera cyklas det även här, men det är ganska plan mark så att krafterna blir små och slitaget litet.
PICT0020.jpg


På nästa bild kan vi se skillnaden mellan vandring och cykling när det blir lite brantare. Till höger fotstigen där vi känner igen ytan från föregående bild. En viss erosion har det nog varit men den är mycket måttlig. Till vänster moutainbikespåret där ytan har blivit sönderkörd så att sanden har blottats och nu följer med cyklisterna och regnvattnet nedför slutningen. Det här slitaget har upppstått på bara några få år.
PICT0021.jpg


Här ligger sanden nedanför sluttningen.
PICT0022.jpg


På sista bilden kan vi se hur det ser ut när det är riktigt illa. Det här är en brantare och längre sluttning som håller på att bli totalt sönderkörd. När man har kört sönder spåret så att bergrunden har blottats, har man börjat köra på sidan så att det sönderkörda området blir bredare och bredare. Man undrar hur det står till i huvudet på dem som fortsätter att köra här trots att det är så uppenbart att de förstör. Tror de att Park o naturförvaltningen ska komma och laga efter dem? Det står inte i mänsklig makt att laga detta. Inte heller läker det sig självt som det påstås i en av de "vetenskapliga" rapporterna om ämnet. Det här är ett landskap som har skapats först av inlandsisen och sedan av några årtusendens jordbruk som några få individer på några få år förstör i sin jakt på häftiga upplevelser.
PICT0024.jpg
 
Jag ser inget på dina bilder som skulle visa på någon katastrofal erosion p.g.a. cykling. Det enda jag ser är stigar och normal erosion p.g.a. regn.
Jag förstår inte vad du menar med "läka" och "sår i naturen". Parallellerna med en människokropp är både felaktiga och missvisande.

F.ö. har jag väldigt svårt att förstå varför man anlägger naturreservat i en så stadsnära miljö. Det är ju som att be om problem. Tyvärr har samma vansinniga idioti även skett i Linköping.

Så länge det inte erbjuds stadsnära MTB körning så kommer denna typen av intressekonflikter att uppstå.
Det vore bättre om naturreservat anlades på bilavstånd från städer och inte i anslutning till eller mitt i dom. Och om så måste ska p.g.a. rödlistade arter e.d. så måste man ta hänsyn även till nyttjarna.
/Nicke
 
haraldn; sa:

Det ser ut som om det både gås o cyklas i det vänstra spåret, d v s stigen förändras, slitaget (stigen) till höger, kommer inom ngr år att vara borta.

I branter finns alltid en erosionsrisk. I bergiga länder är man medvetenom det på ett annat sätt än i Sverige, och man ordnar olika typer av vattenbarriärer på stigarna. Detta görs såväl i Alperna som i USA. Se t ex stocken till höger i bild, från Mustang Trail i Golden.

Mustang1.jpg


Det finna alltså en del att lära.

Per
 
Exinor bekräftar mina misstankar att en vissa mountainbikecyklister inte förstår naturen. De tror att naturen är anlagd och råkar man skada den så kommer Park- o naturförvaltningen och lagar den. Men naturen är ingenting som man anlägger. Den finns där och är ett resultat av naturkrafterna ofta i kombination med ett månghundraårigt bruk. Änggårdsbergen avsattes till naturresevat för att där fanns en natur som man ville bevara. F.ö. skulle väl inte skadorna bli mindre om området inte vore naturreservat.

Det här är inte normal erosion p.g.a. regn. Det såg inte ut så här före mountainbikeeran.

Förutom att du har svårt att se det som finns så ser du också sådant som inte finns. Jag skrev ingenting om "sår i naturen" och inte heller har jag gjort någon liknelse med människokroppen. Vad gäller ordet "läka" så var det min översättning av ordet "recover" som används i denna rapport:http://www.uoguelph.ca/mediarel/01-08-16/biking.html


F.ö förstår jag inte varför naturreservat skulle ligga på bilavstånd från städerna. Menar du att billösa inte ska ha rätt att uppleva naturreservaten?
 
Exinor; sa:
Jag ser inget på dina bilder som skulle visa på någon katastrofal erosion p.g.a. cykling. Det enda jag ser är stigar och normal erosion p.g.a. regn.
Jag förstår inte vad du menar med "läka" och "sår i naturen". Parallellerna med en människokropp är både felaktiga och missvisande.

Har du tittat paa de sista tre bilderna?

Det som cyklingen goer aer att man foerstoer det tunna skyddande lagret av roetter och sen blir det ett "saar". Det aer i "saaret" som erosionen startar. Med att "laeka saaret" menas den tid det tar foer att det aater ska bildas ett nytt lager av roetter som binder sanden. Detta kan ta vaeldigt laang tid. Paa plan mark gaar det snabbt men paa brantare omraaden kan det ta flera hundra aar.

Aeven paa stigar som bara anvaends tills fot kan det blir "saar" men oftast klarar marken av ett vanligt trampslitage.

/Stellan
 
Exinor; sa:
Jag ser inget på dina bilder som skulle visa på någon katastrofal erosion p.g.a. cykling. Det enda jag ser är stigar och normal erosion p.g.a. regn.
Jag förstår inte vad du menar med "läka" och "sår i naturen". Parallellerna med en människokropp är både felaktiga och missvisande.

F.ö. har jag väldigt svårt att förstå varför man anlägger naturreservat i en så stadsnära miljö. Det är ju som att be om problem. Tyvärr har samma vansinniga idioti även skett i Linköping.

Så länge det inte erbjuds stadsnära MTB körning så kommer denna typen av intressekonflikter att uppstå.
Det vore bättre om naturreservat anlades på bilavstånd från städer och inte i anslutning till eller mitt i dom. Och om så måste ska p.g.a. rödlistade arter e.d. så måste man ta hänsyn även till nyttjarna.
/Nicke

Det är väll igentligen knappast normalt med den typen av erosion på grund av regn. Mark som inte täcks av växtlighet är ju igentligen onaturlig och orsakas i princip bara av människan (iallafall på våra breddgrader). Hade man inte slitit igenom rotfilmen hade nog avsevärt mindre erosion skett. Läkning tar enorm tid. Den jordfilm som finns har ju ansammlats sen senaste istiden.

(Dock är det väll en priorieteringsfråga vad som är acceptabelt i stadsnära miljöer.)
Förövrigt kan ju även dylikt orsakas av ökad mängd fotvandrare(vad som är det huvudsakliga problemet varierar nog från fall till fall, men nog sliter ibland cykling mycket i utförslöper där cyklisten bromsar).
[Ändrat av abbccd 2004-07-11 kl 14:35]
 
abbccd; sa:
Exinor; sa:
Jag ser inget på dina bilder som skulle visa på någon katastrofal erosion p.g.a. cykling. Det enda jag ser är stigar och normal erosion p.g.a. regn.
Jag förstår inte vad du menar med "läka" och "sår i naturen". Parallellerna med en människokropp är både felaktiga och missvisande.

F.ö. har jag väldigt svårt att förstå varför man anlägger naturreservat i en så stadsnära miljö. Det är ju som att be om problem. Tyvärr har samma vansinniga idioti även skett i Linköping.

Så länge det inte erbjuds stadsnära MTB körning så kommer denna typen av intressekonflikter att uppstå.
Det vore bättre om naturreservat anlades på bilavstånd från städer och inte i anslutning till eller mitt i dom. Och om så måste ska p.g.a. rödlistade arter e.d. så måste man ta hänsyn även till nyttjarna.
/Nicke

Det är väll igentligen knappast normalt med den typen av erosion på grund av regn. Mark som inte täcks av växtlighet är ju igentligen onaturlig och orsakas i princip bara av människan (iallafall på våra breddgrader). Hade man inte slitit igenom rotfilmen hade nog avsevärt mindre erosion skett.
Dock är det väll en priorieteringsfråga vad som är acceptabelt i stadsnära miljöer.
Förövrigt kan ju även dylikt orsakas av ökad mängd fotvandrare(vad som är det huvudsakliga problemet varierar nog från fall till fall).

Oj. Några andra han före med inlägg med ungefär samma innebörd. Där ser man.

Hemmavidd finns det några stigar i mossmark, som innehåller blötare partier. Gångare undviker i regel dessa. Detta gör däremot inte vissa cyklister, vilket har förvandlat partierna till en välling av torv och vatten. Kanske är det inte något stort miljöproblem, men man kan tycka att det är en smula onödigt.

[Ändrat av abbccd 2004-07-11 kl 14:45]
 
Cykel vs gång.

haraldn; sa:
Exinor bekräftar mina misstankar att en vissa mountainbikecyklister inte förstår naturen. De tror att naturen är anlagd och råkar man skada den så kommer Park- o naturförvaltningen och lagar den..

Vad menar du med "förstår naturen"?
Det är varken mer eller mindre naturligt att cykla. Varför ska bara fotgängare ha rätt att nöta på skogen!? Vi kanske skall inskränka skostorleken till max 42 och endast tillåta tunna tygskor så att inte stora hemska skor förstör skogen!
 
Re: Cykel vs gång.

XPAT; sa:
haraldn; sa:
Exinor bekräftar mina misstankar att en vissa mountainbikecyklister inte förstår naturen. De tror att naturen är anlagd och råkar man skada den så kommer Park- o naturförvaltningen och lagar den..

Vad menar du med "förstår naturen"?
Det är varken mer eller mindre naturligt att cykla. Varför ska bara fotgängare ha rätt att nöta på skogen!? Vi kanske skall inskränka skostorleken till max 42 och endast tillåta tunna tygskor så att inte stora hemska skor förstör skogen!

Om du hade läst hela mitt första inlägg så hade sluppit göra dig löjlig med sånt trams. Jag har aldrig hävdat att man inte ska få cykla i naturen. Tvärtom anser jag att det ofta är bra att folk är ute och cyklar eftersom det hindrar att stigarna växer igen, vilket i allmänhet är ett större problem än erosion, men det hindrar inte att erosionsproblemet finns på sina håll och därför fordras det omdöme när man cyklar i naturen och det är det som inte alla har. De flesta har det förmodligen, men det räcker att några få inte har det för att det ska bli problem. I det aktuella fallet var min formulering orsakad av en skribent som trodde att naturreservat är anlagda. Tror man det så "förstår man inte naturen" anser jag.

Det är riktigt att även vandring kan slita på naturen, men skador av det slaget som syns på mina bilder är ovanliga där folk bara går. De förekommer om det är mycket stor trafik. Jag har t.ex. sett liknande saker runt de stora biltillgängliga turistanläggningarna i de norska fjällen.

På plan eller svagt sluttande mark är det nog ingen större skillnad mellan slitaget från vandring resp. cykling men när det är brant blir det uppenbarligen skillnad. Jag har sett liknande saker på andra håll runt Göteborg.

Skillnaden kan bero på att cyklister och vandrare uppräder på olika sätt i en brant. Vandraren strävar efter att sätta fötterna på de ställen som lutar minst och använder gärna uppstickande stenar som "trappsteg". Cyklisten därmot undviker stenarna och försöker finna en så jämn lutning som möjligt. Det medför att det blir en stor kraft längs med sluttningen i kontaktytan mellan däck och mark särskilt när cyklisten bromsar nedför branten. I vandrarens fall kommer en större del av kraften att vara riktad vertikalt och det gör att slitaget blir mindre.
 
Jag är tveksam till att uttala mig om just Änggårdsbergen, eftersom jag inte känner till dem och bilderna dessutom för tankarna till Mike Wandeman´s harranger i alt.mountain-bike som är allt annat än sakliga.

Men HN tar upp en viktig fråga. I och nära storstäderna kan det bli mycket belastning av såväl vandrare som hojar. Vandrarna gör bredare stig, hojar smalare, och lösningen tror jag ligger i bättre vård av stigarna, att de som hojar mycket i ett visst område ”adopterar” en stig och härdar den mot erosion och (kanske vanligare i Sverige) mot surhål genom att anlägga spänger och kavelbroar. Rimligen har fotgängare och cyklister gemensamma intressen. Självfallet ankommer det på cyklister att begripa och ta ansvar för att inte hoja vid sidan av stigen i naturskyddsområden.

Per
 
Jag inser skillnaden i effekterna mellan när fotgängare gör stigar och när cyklister gör cykelspår.

Men samtidigt ska man kanske tänka efter en gång till om man tycker att det är ett problem att stigarna ibland växer igen, medan ett annat problem består i att cykelvägarna blir för tydligare.

Visst, det går att särskilja den typ av nötning som uppstår, och i många fall peka på att effekterna efter cyklar är större och mer långtida. Men om man menar att gångstigar är OK och "naturliga" medan cykelspår motsatsen, så kanske man ska inse att det i båda fallen handlar om hur människan lämnar spår efter sig (=onaturligt?) det är bara en gradskillnad. Jag påstår att man beroende på subjektiva åsikter kan mena att enstaka fotspår i gräset är vad som är gränsen för det acceptabla, medan en annan kan mena att asfalterade gångvägar utan motortrafik är acceptabla i hans ögon.

Det är bara att jämföra med den ständiga debatten mellan s k trad-klättrare och sportklättrare, och de etiska reglerna om spårlös färdsel för klättrare.

Gränsen "uppåt" för det enskilt subjektiva utgörs dock av allemansrättens ramar (vilka förvisso är relativt ospecifika).
 
Dumma frågor...

Jag har läst och begrundat tråden, men har lite svårt att förstå en del saker; någon här kanske kan hjälpa mig?

1. Är det verkligen cykling som har gjort dessa "skador"? Jag vet precis var det är någonstans och för mig (som är totalt okunnig på detta område) ser det inte ut som cykel-"skador". Beror det på att jag tänker för kortsiktigt? Uppstår dessa spår bara efter mycket (många års) och ihärdigt cyklande?
Speciellt ställer jag mig frågande inför bild fyra, jag har aldrig sett någon cykla där. Själv har jag cyklat nerför där ett par gånger: Om man cyklar nerför där så cyklar man långt till vänster i bilden, nerför den lilla klippavsatsen till vänster. Till höger är det både svårt och "onaturligt" att cykla. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om många cyklade där. Vad jag kan se (båda av bilden och i verkligheten) är det ingen skillnad på "skadorna" till höger och till vänster.

2. Vad är det som gör dessa stigar till "skador"? Är det den rent estetiska upplevelsen som skadas eller är det en mer djupgående miljöförstörning som antyds? Vad är det i så fall som är skadat?
Om jag förstår det rätt kommer de stigar, som är "skadade", även om det lämnas helt ifred av människan, ta lång tid på sig att "läka", dvs växa igen(?). Är det ett problem?
De stigar som bara används av vandrare däremot (där sådana "skador" inte uppstått) kommer att växa igen mycket snabbare. De kommer dock inte sluta att nyttjas och kommer därför knappast att växa igen. Är det då någon skillnad, i praktiken, på den "skadade" stigen och den "oskadade"? (Tänker jag helt fel?)

Detta är helt ärliga frågor som jag hemskt gärna skulle vilja ha svar på.
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg