Jag slutade med kängor för tre år sedan, och kände mig närmast pånyttfödd.
Sedan dess har jag skobeklädd bland annat gått genom Sarek, över trepassleden,
liksom gjort flera 3000-meterstoppar i Alperna.
Jag skulle säga att den största fördelen är känslan av fjällvatten mellan tårna,
och av hur storstadsfötterna långsamt anpassar sig till sin nya omgivning.
Att man sedan endera kan öka sin räckvidd, eller vara betydligt mindre trött och
öm vid slutet på dagen gör inte saken sämre. Så länge vädret är torrt har jag aldrig upplevt
något problem med nedkylning, även om man går sträckor med myrmark, begränsade snöfält eller ständiga vad. Kanske blir huden känsligare av att vara blöt, men detta uppvägs med råge
av hur mycket snällare skor är mot fötterna, så skavsårsproblematiken minskar påtagligt med skor.
Vid regn och kyla samtidigt, och vid längre passager på snö, behöver i varje fall mina fötter värme (jag skulle gissa att även detta i någon utsträckning är en vanesak, men på två veckor i fjällen räcker inte för mig). Sealskins, som jag hade i början, är enligt mig överprissatt skit. Grundkonstruktionen är korkad, med isoleringen utanpå det vattentäta skiktet, kvaliteten är undermålig, och lyckas man blöta ned dem, vilket jag gjort, så är de hopplösa att få torra igen. Bättre fungerar enkla påsar av valfritt vattentätt och rimligt slitstarkt material med tunna strumpor inunder. I år har jag införskaffat ett par rena neoprensockor, som skall sömtätas och sedan testas.
Den största nackdelen är att skorna slits ut väldigt snabbt. Två veckors vandring har totalförstört
skorna. Förhoppningvis beror detta på att jag valt fel skor (Två modeller av Merrells vattenskor hittills), och förhoppningsvis kommer säsongens nyinköp, TNF Philter, hålla bättre.
Sedan kan man naturligtvis inte fästa stegjärn på skor, likaledes ger de inte skydd mot stenras och annat, så börjar man närma sig alpinism är kängor nog nödvändigt. Vid fjällvistelser hitom detta är skor att rekommendera.
- Erik
Sedan dess har jag skobeklädd bland annat gått genom Sarek, över trepassleden,
liksom gjort flera 3000-meterstoppar i Alperna.
Jag skulle säga att den största fördelen är känslan av fjällvatten mellan tårna,
och av hur storstadsfötterna långsamt anpassar sig till sin nya omgivning.
Att man sedan endera kan öka sin räckvidd, eller vara betydligt mindre trött och
öm vid slutet på dagen gör inte saken sämre. Så länge vädret är torrt har jag aldrig upplevt
något problem med nedkylning, även om man går sträckor med myrmark, begränsade snöfält eller ständiga vad. Kanske blir huden känsligare av att vara blöt, men detta uppvägs med råge
av hur mycket snällare skor är mot fötterna, så skavsårsproblematiken minskar påtagligt med skor.
Vid regn och kyla samtidigt, och vid längre passager på snö, behöver i varje fall mina fötter värme (jag skulle gissa att även detta i någon utsträckning är en vanesak, men på två veckor i fjällen räcker inte för mig). Sealskins, som jag hade i början, är enligt mig överprissatt skit. Grundkonstruktionen är korkad, med isoleringen utanpå det vattentäta skiktet, kvaliteten är undermålig, och lyckas man blöta ned dem, vilket jag gjort, så är de hopplösa att få torra igen. Bättre fungerar enkla påsar av valfritt vattentätt och rimligt slitstarkt material med tunna strumpor inunder. I år har jag införskaffat ett par rena neoprensockor, som skall sömtätas och sedan testas.
Den största nackdelen är att skorna slits ut väldigt snabbt. Två veckors vandring har totalförstört
skorna. Förhoppningvis beror detta på att jag valt fel skor (Två modeller av Merrells vattenskor hittills), och förhoppningsvis kommer säsongens nyinköp, TNF Philter, hålla bättre.
Sedan kan man naturligtvis inte fästa stegjärn på skor, likaledes ger de inte skydd mot stenras och annat, så börjar man närma sig alpinism är kängor nog nödvändigt. Vid fjällvistelser hitom detta är skor att rekommendera.
- Erik