Berätta: Den gången blev det farligt i fjällen!

Slutet på september -94. Jag och min kamrat hade i all hast bestämt oss för en helgtur till Sylarna. Vi startade i Storulvån i ett strålande soligt och varmt brittsommarväder. Vi njöt av höstfärgerna, det soliga vädret, lanskapet och den fantastiska kännslan av att vandra med uppkavlade skjortärmar i slutet på september. Ironiskt skämtade vi mycket om besvikelsen över myggens totala frånvaro. Eftersom vi kom iväg senare på fredagseftermidagen än beräknat, så bestämde vi oss för att tälta första natten i närheten av raststugan vid Spåjme, halvvägs mellan Storulvån och Sylarna, dit vi hade nått strax innan skymningen.
Någon gång under natten, vaknade jag av att tätduken fladrade till av en plöstlig vindil. Jag somnade förnöjt om igen, lyckligt ovetande om, att denna vindil skulle vara förebudet på en av 1990-talets mest ödesdigra stormar.
På morgonen väktes jag bryskt av att en näve snö träffade mitt ansikte och ett spefullt skratt från min kamrat. Under natten hade kommit ett par dm blötsnö och det snöade alltjämt och blåste kraftigt. Beslutet att ändra våra planer från att ta oss till Sylarna och stanna kvar i tältet i stället blev därför inte svårt.
Mitt på dagen hörde vi en helikopter som kom flygande på låg höjd och verkade följa vandringsleden. Efter ett tag kom helikoptern igen och vi fick en kännsla av den den letade eller spanade, då den faktiskt följde vandringsleden. Jag blev lite orolig ett tag över att min mor eventuellt kan ha ringt fjällräddningen för vår skull. Senare fick vi veta att helikoptern hade undsatt en norsk barnfamilj i närheten av Sylarna och troligtvis flög man längst med vandringsleden för att kolla av om/hur många fjällvandrare det fanns utefter leden.
Utöver detta så förlöpte dagen i tältet ganska händelselöst. Vi lagade mat, sov, smuttade då och då på en flaska whiskey. Under eftermiddagen hade vi lagt märke till att vindstyrkan hade ökat allt eftersom. Vi förstod att om det fortsatte på detta vis, så fanns det en risk att tältet, som inte var av någon märkvädigare kvalitet, skulle komma att rämna. Vi belutade oss för att tillbringa nästa natt i raststugan i Spåjme som låg 300 -400 m. i från oss. Vi packade först våra ryggsäckar och bar i väg dessa till raststugan och vände seda åter till tältet för att ta ner det. Vi lyckades att plocka ner tältet i den hårda vinden men inte att packa ihop det. Vi var tvugna att bära delarna hårt fast hållna i famnen. När vi för andra gången började gå mot raststugan var den helt osynlig på grund av snöyran. Våra spår i snön var helt bortblåsta men vi knatade på i den riktning vi sett raststugan med vetskapen om att ju närmare vi kom så mer synlig borde den bli. Vi trampade och gick. Kisande mot vinden och snöyran, väntade vi oss att få se den mörka siluetten av stugans vägg men så skedde inte. Vi trampade och trampade. Efter ett tag kom vi till en liten brant som jag med säkerhet viste att vi inte gått förbi innan. Jag vände mig mot min lika förvånade kamrat och fragar dumt; -vart faan är stugan? Just då precis när jag står vänd mot honom, i en öppning i snöyran får jag se en skymt av stugan snett bakom oss. Än i dag kan jag känna ångesten över att vara vilse i en snöstorm. Marginalerna är små!
Väl i raststugan hittade vi en kortlek att fördriva tiden med. Ljuslycktan spred ett gemytligt sken och maten smakade förträffligt. Vi insåg att vårt beslut att tillbringa natten i raststugan var helt rätt. Vindstyrkan ökade hela tiden och den lilla stugan vibrerade, skakade och knakade i stormbyarna.
Nästa morgon hade stormvädret avtagit men det snöade alltjämt. Vi packade ihop och tackade stugan för dess gemytliga skydd. Vi började gå eller rättare sagt pulsa i snön tillbaka mot Storulvån i ett frodigt snöande. På höjderna var det inte så mycket snö men i sänkorna kunde det vara ett snödjup upp över knäna. I detta pulsande blev jag medveten om att jag inte packat ner några vantar och ingen mössa heller för den delen. En erfarenhet jag aldrig kommer att glömma.
I bilen på väg hem till Östersund blev vi varse om att här och där stod flaggor på halv stång? Först såg vi detta vid kursgården i Ånn där hela raden av flaggstänger hade flaggorna på halv. Lika så vid skolan i Ånn. Denna syn skulle sedan upprepa sig i Duved, Åre, Mattmar, Järpen osv. vid varje samhälle hela vägen hem och överallt i Östersund också. Väl hemma satte jag mig ner framför TV:n där alla andra satt och väntade på en extrainsatt nyhetssändning. Det var nyheten om M/S Estonias förlisning, natten till den 28:e september 1994
 
Tack för många spännande och skrämmande berättelser. Min enda tanke när jag läser alla dessa är att uppmana till försiktighet och önska alla en god tur!

Mvh /Joel
 
Lyckligt ovetandes...

Det är spännande att läsa om alla olika äventyr som fjällvandrarna varit med om. En del har haft en otrolig tur och kanske småskratta åt eländet men just då man står där på fjället skrattar man inte.
Det är helt klart att det händer mycket där ute som tex fjällräddningen inte har vetskap om.


Jag har ju jobbat med fjällräddningen i 25 år och har alltså erfarenheter från äventyr som inte slutat så bra. Den erfarenhet jag har av det, samt det man kan läsa om här på tråden är att det är alldeles för många som ger sig ut på äventyr som man inte är förberedda för. Många söker sig från lederna eller de vanligaste vandringsstråken och ger sig in i terräng som man inte känner till eller rent av inte klarar av. Många "går fast sig" i branter och måste ta stora risker utan lämplig utrustning osv. En del ger sig medvetet in i svår terräng och har bra utrustning MEN kan inte använda den, tex vid klättring.

En del kan inte heller läsa en karta nog bra för att se hur brant en fjällsida är tex... Men, det är ju några stycken som ger sig ut på fjället, och det finns alla sorter så trots allt går det ju bra....
Ha de gott
 
Akta huvudet

Jag har vandrat själv i fjällen ett par gånger och egentligen inte tänkt att det skulle vara några problem med det. Jag har bott i stugorna så att jag inte ska behöva bära så mycket packning.

Att gå på leden har ju sina fördelar samtidigt som jag blir lockad till ställen utanför leden. Händelsen som jag tänker på utspelade sig på väg ner från Kaskasatjåkka.

Jag vet inte om det spelar in, men det kan ha varit av betydelse, att jag valde att gå från Singi till Tarfala via Guobirvaggi. Inne i dalen var det mycket snö kvar och snöfälten var ruttna så när jag gick på dem så brast de vid ett flertal tillfällen. Att foten hamnar i någon konstig vinkel inkilad mellan stenar och man måste ägna en stund åt att gräva loss sig själv kändes ju lite halvjobbigt. Dessutom tog det ganska lång tid att ta sig fram. Närmare Tarfala och när jag kom upp på höjd så höll snön mycket bättre och det kändes lättare. Nerfarten till Tarfala var bra mycket luftigare än jag hade tänkt mig. Så sammanfattningsvis var jag ganska trött när jag kom fram till Tarfala.

Dagen efter skulle jag ge mig av på topptur till Kaskasatjåkka. Stugvärden pekade ut lämpligt ställe att ta sig uppåt på och jag följde råden jag hade fått. Vid första passet, mellan Kaskasatjåkka och Darfalacokka drog det in låga moln och jag funderade på att vända. Under tiden jag fikade lite och begrundade läget så lättade molnen och jag bestämde mig för att gå uppåt. Kaskasatjåkkas topp är relativt flack och snötäckt men med ett stort stup på ena sidan. Jag tog mig framåt i molnen och kände mig nog aldrig rädd för att gå för långt och ramla över kanten.

Vägen tillbaka kändes OK men på sina ställen lite brant. Det är lättare att klättra uppåt än neråt. Vid flera tillfällen fick jag sätta mig på huk för att kunna hålla i mig med händerna samtidigt som jag jag kravlade neråt. Det var vid ett sådant tillfälle som det hände. Jag satt på en relativt stor stenbumling som när jag lägger tyngden lite framåt tippar varpå jag faller handlöst med ansiktet före i backen. Jag reste mig upp och kände efter, inga tänder utslagna, inget som var krossat, bara en fläskläpp som kunde botas med närliggande snö.

Jag har tidigare mest oroat mig för att bryta något men efter den här händelsen insåg jag att det är otroligt dumt att tuppa av på platser där det går några personer om året.
 
Mycket intressant läsning!
själv har jag ytterst lite att bidraga till här (som tur är). träffade en vilsen herre påväg ner från keb som hade avbrutit av någon anledning, kompisarna hade lämnat han och fortsatt. herren hade inte ätit på åtta timmar och hade ingen mat med sig heller, så vi startade igång köket och brassade käk och tog med han ner igen. har gett bort några liter vatten till ett par tyska turister, likaså magtabletter osv.
 
En intressant tråd man borde hålla vid liv! - Alla erfarenheter är bra, men långt ifrån alla vill man uppleva själv!

För min del är en av de största och mest skrämmande insikterna också knutet till snöstorm och navigering. Det utspelar sig under en tur från Abisko in till Norge, inte långt från Unna Allakas. Vi hade varit ute en vecka så våra väderprognoser var allt annat än säkra, men vi kände oss vana och välutrustade så brydde oss inte nämnvärt när vinden sakta började tillta, planen var fortfarande att tälta. Helt plötsligt, som från ingenstans, blåste full storm upp. Vi såg på allvar ingenting, det var knappt att man såg änden på personen framförs pulka, så vi bestämde oss för att gå tätt bredvid varandra istället. Båda är duktiga på karta och kompass så vi bestämde oss för att försöka ta oss till Unna Allakas stugorna som borde vara 3-400 meter bort. Efter ett tag insåg vi att vi nog kunde ha gått för långt, såg fortfarande ingenting, försökte backa i våra egna spår men insåg att dem var borta. Gav upp jakten på stugorna och började gräva en bivack istället. Låg inblåsta i nästan två hela dagar, mådde prima med gott om värme och mat, men när vinden väl lagt sig insåg vi att vi var mindre än 40 meter från stugorna. Håller med, i snöstorm är marginalerna små om man navigerar helt på karta och kompasskurs!

Har ytterligare en skräckupplevelse från en glaciärsutbildning, vilket nog är det värsta av allt. Efter en dryg vecka med otaliga kamraträddningar och säkerhetsgenomgångar avslutades sista dagen med att bara löst och ledigt traska runt på glaciären och njuta av vädret. Plötsligt ser vi att guiden, som just för stunden var inbunden längst fram, blir smått stressad. Vi hade nått en "ö" som bara var några meter bred, och när vi vänder oss om visar det sig att vi alla fem glatt traskat rakt över en mycket tunn snöbro, utan någon som helst beredskap eller säkerhetsåtgärder.. En så tunn och lång bro att vi på tillbakavägen hade isskruv på båda sidor plus ett snöankare kvar på ön..
Det gick ju bra, men vi hade lika gärna gått igenom och åkt 40-50 meter rakt ner i avgrunden..
Så lärdomen där var att aldrig någonsin lita helt på någon annan, oavsett hur erfarna de borde vara!

En sista erfarenhet kan vara insikten av att verkligen gå igenom packningen innan man ger sig ut så att allt är med.
Under en vintertur var vi åtta vänner ute uppdelade i två tältlag. Varje lag svarade själva för förberedelser av mat, planering av bränsle osv.
Det ena laget, inte mitt, insåg redan under tågresan upp, tack och lov, att de glömt allt av kött och fisk de förberett hemma i frysen. Deras pulka blev betydligt tyngre, men de lyckades iaf köpa färsk mat när vi kom fram.
Vi andra skrattade gott åt hur klantiga de varit, fram tills dag 12.
Jag som skulle fixa middagen frågar förvånat om någon har lagt mat i sin ryggsäck. Nope. All mat fanns i pulkan. Det var två dagar kvar av turen, men vi hade bara en middag och en frukost kvar. Vi fick skrapa ihop lite ris och linser av det andra tältlaget, så vi led ingen större nöd. Men det var ändå skrämmande att vi alla fyra lyckats räkna fel på dagarna så vi saknade både en middag, två luncher och en frukost. Skrattar bäst so skrattar sist!
Numera dubbelkollar jag både en och två gånger att vi verkligen räknat rätt! :)
 
Lära sig av misstag

Minns mitt konfirmationsläger. Första gången jag packade helt själv. Strumporna jag hade på när jag åkte dit (och resten av veckan) var inte så roliga när jag åkte hem......
 
Liknande trådar

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg