Slutet på september -94. Jag och min kamrat hade i all hast bestämt oss för en helgtur till Sylarna. Vi startade i Storulvån i ett strålande soligt och varmt brittsommarväder. Vi njöt av höstfärgerna, det soliga vädret, lanskapet och den fantastiska kännslan av att vandra med uppkavlade skjortärmar i slutet på september. Ironiskt skämtade vi mycket om besvikelsen över myggens totala frånvaro. Eftersom vi kom iväg senare på fredagseftermidagen än beräknat, så bestämde vi oss för att tälta första natten i närheten av raststugan vid Spåjme, halvvägs mellan Storulvån och Sylarna, dit vi hade nått strax innan skymningen.
Någon gång under natten, vaknade jag av att tätduken fladrade till av en plöstlig vindil. Jag somnade förnöjt om igen, lyckligt ovetande om, att denna vindil skulle vara förebudet på en av 1990-talets mest ödesdigra stormar.
På morgonen väktes jag bryskt av att en näve snö träffade mitt ansikte och ett spefullt skratt från min kamrat. Under natten hade kommit ett par dm blötsnö och det snöade alltjämt och blåste kraftigt. Beslutet att ändra våra planer från att ta oss till Sylarna och stanna kvar i tältet i stället blev därför inte svårt.
Mitt på dagen hörde vi en helikopter som kom flygande på låg höjd och verkade följa vandringsleden. Efter ett tag kom helikoptern igen och vi fick en kännsla av den den letade eller spanade, då den faktiskt följde vandringsleden. Jag blev lite orolig ett tag över att min mor eventuellt kan ha ringt fjällräddningen för vår skull. Senare fick vi veta att helikoptern hade undsatt en norsk barnfamilj i närheten av Sylarna och troligtvis flög man längst med vandringsleden för att kolla av om/hur många fjällvandrare det fanns utefter leden.
Utöver detta så förlöpte dagen i tältet ganska händelselöst. Vi lagade mat, sov, smuttade då och då på en flaska whiskey. Under eftermiddagen hade vi lagt märke till att vindstyrkan hade ökat allt eftersom. Vi förstod att om det fortsatte på detta vis, så fanns det en risk att tältet, som inte var av någon märkvädigare kvalitet, skulle komma att rämna. Vi belutade oss för att tillbringa nästa natt i raststugan i Spåjme som låg 300 -400 m. i från oss. Vi packade först våra ryggsäckar och bar i väg dessa till raststugan och vände seda åter till tältet för att ta ner det. Vi lyckades att plocka ner tältet i den hårda vinden men inte att packa ihop det. Vi var tvugna att bära delarna hårt fast hållna i famnen. När vi för andra gången började gå mot raststugan var den helt osynlig på grund av snöyran. Våra spår i snön var helt bortblåsta men vi knatade på i den riktning vi sett raststugan med vetskapen om att ju närmare vi kom så mer synlig borde den bli. Vi trampade och gick. Kisande mot vinden och snöyran, väntade vi oss att få se den mörka siluetten av stugans vägg men så skedde inte. Vi trampade och trampade. Efter ett tag kom vi till en liten brant som jag med säkerhet viste att vi inte gått förbi innan. Jag vände mig mot min lika förvånade kamrat och fragar dumt; -vart faan är stugan? Just då precis när jag står vänd mot honom, i en öppning i snöyran får jag se en skymt av stugan snett bakom oss. Än i dag kan jag känna ångesten över att vara vilse i en snöstorm. Marginalerna är små!
Väl i raststugan hittade vi en kortlek att fördriva tiden med. Ljuslycktan spred ett gemytligt sken och maten smakade förträffligt. Vi insåg att vårt beslut att tillbringa natten i raststugan var helt rätt. Vindstyrkan ökade hela tiden och den lilla stugan vibrerade, skakade och knakade i stormbyarna.
Nästa morgon hade stormvädret avtagit men det snöade alltjämt. Vi packade ihop och tackade stugan för dess gemytliga skydd. Vi började gå eller rättare sagt pulsa i snön tillbaka mot Storulvån i ett frodigt snöande. På höjderna var det inte så mycket snö men i sänkorna kunde det vara ett snödjup upp över knäna. I detta pulsande blev jag medveten om att jag inte packat ner några vantar och ingen mössa heller för den delen. En erfarenhet jag aldrig kommer att glömma.
I bilen på väg hem till Östersund blev vi varse om att här och där stod flaggor på halv stång? Först såg vi detta vid kursgården i Ånn där hela raden av flaggstänger hade flaggorna på halv. Lika så vid skolan i Ånn. Denna syn skulle sedan upprepa sig i Duved, Åre, Mattmar, Järpen osv. vid varje samhälle hela vägen hem och överallt i Östersund också. Väl hemma satte jag mig ner framför TV:n där alla andra satt och väntade på en extrainsatt nyhetssändning. Det var nyheten om M/S Estonias förlisning, natten till den 28:e september 1994
Någon gång under natten, vaknade jag av att tätduken fladrade till av en plöstlig vindil. Jag somnade förnöjt om igen, lyckligt ovetande om, att denna vindil skulle vara förebudet på en av 1990-talets mest ödesdigra stormar.
På morgonen väktes jag bryskt av att en näve snö träffade mitt ansikte och ett spefullt skratt från min kamrat. Under natten hade kommit ett par dm blötsnö och det snöade alltjämt och blåste kraftigt. Beslutet att ändra våra planer från att ta oss till Sylarna och stanna kvar i tältet i stället blev därför inte svårt.
Mitt på dagen hörde vi en helikopter som kom flygande på låg höjd och verkade följa vandringsleden. Efter ett tag kom helikoptern igen och vi fick en kännsla av den den letade eller spanade, då den faktiskt följde vandringsleden. Jag blev lite orolig ett tag över att min mor eventuellt kan ha ringt fjällräddningen för vår skull. Senare fick vi veta att helikoptern hade undsatt en norsk barnfamilj i närheten av Sylarna och troligtvis flög man längst med vandringsleden för att kolla av om/hur många fjällvandrare det fanns utefter leden.
Utöver detta så förlöpte dagen i tältet ganska händelselöst. Vi lagade mat, sov, smuttade då och då på en flaska whiskey. Under eftermiddagen hade vi lagt märke till att vindstyrkan hade ökat allt eftersom. Vi förstod att om det fortsatte på detta vis, så fanns det en risk att tältet, som inte var av någon märkvädigare kvalitet, skulle komma att rämna. Vi belutade oss för att tillbringa nästa natt i raststugan i Spåjme som låg 300 -400 m. i från oss. Vi packade först våra ryggsäckar och bar i väg dessa till raststugan och vände seda åter till tältet för att ta ner det. Vi lyckades att plocka ner tältet i den hårda vinden men inte att packa ihop det. Vi var tvugna att bära delarna hårt fast hållna i famnen. När vi för andra gången började gå mot raststugan var den helt osynlig på grund av snöyran. Våra spår i snön var helt bortblåsta men vi knatade på i den riktning vi sett raststugan med vetskapen om att ju närmare vi kom så mer synlig borde den bli. Vi trampade och gick. Kisande mot vinden och snöyran, väntade vi oss att få se den mörka siluetten av stugans vägg men så skedde inte. Vi trampade och trampade. Efter ett tag kom vi till en liten brant som jag med säkerhet viste att vi inte gått förbi innan. Jag vände mig mot min lika förvånade kamrat och fragar dumt; -vart faan är stugan? Just då precis när jag står vänd mot honom, i en öppning i snöyran får jag se en skymt av stugan snett bakom oss. Än i dag kan jag känna ångesten över att vara vilse i en snöstorm. Marginalerna är små!
Väl i raststugan hittade vi en kortlek att fördriva tiden med. Ljuslycktan spred ett gemytligt sken och maten smakade förträffligt. Vi insåg att vårt beslut att tillbringa natten i raststugan var helt rätt. Vindstyrkan ökade hela tiden och den lilla stugan vibrerade, skakade och knakade i stormbyarna.
Nästa morgon hade stormvädret avtagit men det snöade alltjämt. Vi packade ihop och tackade stugan för dess gemytliga skydd. Vi började gå eller rättare sagt pulsa i snön tillbaka mot Storulvån i ett frodigt snöande. På höjderna var det inte så mycket snö men i sänkorna kunde det vara ett snödjup upp över knäna. I detta pulsande blev jag medveten om att jag inte packat ner några vantar och ingen mössa heller för den delen. En erfarenhet jag aldrig kommer att glömma.
I bilen på väg hem till Östersund blev vi varse om att här och där stod flaggor på halv stång? Först såg vi detta vid kursgården i Ånn där hela raden av flaggstänger hade flaggorna på halv. Lika så vid skolan i Ånn. Denna syn skulle sedan upprepa sig i Duved, Åre, Mattmar, Järpen osv. vid varje samhälle hela vägen hem och överallt i Östersund också. Väl hemma satte jag mig ner framför TV:n där alla andra satt och väntade på en extrainsatt nyhetssändning. Det var nyheten om M/S Estonias förlisning, natten till den 28:e september 1994
