30 år räcker inte för min del, men det betyder bara att jag är gammal"har blivit en innegrej"?
Det har varit populärt i över 30 år (...) Själv började man smått köpa lite på UFF runt 1994 och ännu tidigare från Gula Tidningen. Och tror inte folk gör det främst för priset, utan för att man inte gillar modet i vanliga butiker.
Mitt liv styrs ju inte av rådande trender, än mindre av rädslor för att bli tagen för
...eller valfri annan folkgrupp(...) kommunist, kärnkraftsmotståndare, fattigpensionär och uteliggare (...)
Jag handlade på loppis även mitt i de värsta "slit-och-släng" - tiderna, när allt gammalt var omodernt och skulle bort. Min lägenhet är möblerad med "Scandinavian design"-klassiker, som nu betingar skyhöga priser på Bukowski, men som jag fiskade upp ur sopcontainrar. Mina köksskåp är fulla av Picknick-tallrikar köpta för 2 kr/st på 70/80 talet, när alla tycktes hata 50-talsdesign (nu skulle jag inte ha råd att köpa dem i fina antikaffären).
Samma med friluftsprylar. Mina Jämtkängor var loppisfynd redan när jag hittade dem, och har hållit i ett halvsekel till därefter. M90-tröjan är still going strong. Alla mina ull-mellanlager, löpar/träningskläder, min florstunna 75 grams vindjacka, vandrings/klätterbrallor, skidkläder, annars svindyra Marmot-skalvantar, skridskokängor, med mycket mera, är loppisfynd, en del annat är köpt begagnat på nätet eller av vänner. I second hand-butikerna prissätts fina ullunderställ och dunjackor som vilka syntetplagg som helst.
Kläder är ändå roligast. Med lite vässad blick fiskar man upp designplagg som är vackrare, gjorda av bättre tygkvaliteter, mer välskurna och välsydda än det moderna snabbtillverkade skräpet. Utöver trosor och sockor har jag nog inte köpt nya kläder sen 70-talet. När mina döttrar växte upp gick det dessutom inte att hitta vettiga tjejkläder utom på loppis, så även de började handla second hand.
Så vist kan man tänka både miljö och pris, med det är framför allt kul