För exakt sju veckor sedan krockade jag (på cykel) med en bil, och slungades i backen så illa att jag bland annat ådrog mig en stabil fraktur i bäckenbenet. Under en månad hade jag svårt att gå
mer än en kilometer eller så, utan att få ont i lårets insida. Jag har dock kunnat hålla igång på motionscykel, två dagar av tre.
Jag har gjort framsteg, enligt min sjukgymnast har det gått fort. Efter längre promenader med krycka eller stavar känner jag mer trötthet än värk i den skadade regionen nedanför rumpan, och ganska lite i låret. Vid min senaste träff med sjukgymnasten bad hon mig gå framför mig under det hon höll händerna på rumpan och hon konstaterade att en muskel på vänster sida (där frakturen sitter) var rätt så försvagad. Kan lätt testa det själv: jag kan resa mig på höger ben från toastolen (40 cm) men jag är totalfintad på vänster ben ( jag klarar
med stor möda från kanske 52 cm, och det känns!
Så jag har fått ett rätt omfattande program för att reparera detta.
Däri ingår balansträning. Första gången jag hade knäproblem, 2003 (de gick över fort) gav en annan sjukgymnast mig tipset att stå på ett ben och blunda. Den övningen har jag misslyckats att genomföra cirka hundra gånger så jag är totalt blockerad för den. Min nuvarande sjukgymnast har istället gett mig övningen att stå på ett ben i tre minuter och fara runt med blicken, helst vrida på huvet. Varje morgon gör jag sådär tio olika övningar (jag har haft två frakturer till, radius, läkt, och armbåge, opererad, och måste träna upp rörligheten och styrkan i lederna) men denna spar jag till sist, eftersom jag är fånigt rädd för att misslyckas.
Vrider jag på huvet vacklar jag betänkligt. Jag har förstås stort förtroende för sjukgymnasten (hon är mycket kunnig och otroligt duktig på att entusaismera patienten - vilket behövs när man är 63 år) men jag undrar om nån har tips på hur jag ska komma till rätta med det här psykologiska problemet. Nog skulle jag vilja komma därhän att jag kan blunda också.
mer än en kilometer eller så, utan att få ont i lårets insida. Jag har dock kunnat hålla igång på motionscykel, två dagar av tre.
Jag har gjort framsteg, enligt min sjukgymnast har det gått fort. Efter längre promenader med krycka eller stavar känner jag mer trötthet än värk i den skadade regionen nedanför rumpan, och ganska lite i låret. Vid min senaste träff med sjukgymnasten bad hon mig gå framför mig under det hon höll händerna på rumpan och hon konstaterade att en muskel på vänster sida (där frakturen sitter) var rätt så försvagad. Kan lätt testa det själv: jag kan resa mig på höger ben från toastolen (40 cm) men jag är totalfintad på vänster ben ( jag klarar
med stor möda från kanske 52 cm, och det känns!
Så jag har fått ett rätt omfattande program för att reparera detta.
Däri ingår balansträning. Första gången jag hade knäproblem, 2003 (de gick över fort) gav en annan sjukgymnast mig tipset att stå på ett ben och blunda. Den övningen har jag misslyckats att genomföra cirka hundra gånger så jag är totalt blockerad för den. Min nuvarande sjukgymnast har istället gett mig övningen att stå på ett ben i tre minuter och fara runt med blicken, helst vrida på huvet. Varje morgon gör jag sådär tio olika övningar (jag har haft två frakturer till, radius, läkt, och armbåge, opererad, och måste träna upp rörligheten och styrkan i lederna) men denna spar jag till sist, eftersom jag är fånigt rädd för att misslyckas.
Vrider jag på huvet vacklar jag betänkligt. Jag har förstås stort förtroende för sjukgymnasten (hon är mycket kunnig och otroligt duktig på att entusaismera patienten - vilket behövs när man är 63 år) men jag undrar om nån har tips på hur jag ska komma till rätta med det här psykologiska problemet. Nog skulle jag vilja komma därhän att jag kan blunda också.