Att lära sig av dödsolyckor på is

Varför dör människor som går genom isen? En mer detaljerad kunskap om orsakerna skulle ge människor möjlighet att sätta in rätt försiktighetsåtgärder vid rätt tillfälle.

Nästan alltid är det människor som inte har lyckats ta sig upp ur vattnet som omkommer. Varför har de inte lyckats ta sig upp? Om man vet varför kan man bedöma sin egen sannolikhet att ta sig upp i olika miljöer och anpassa skyddsåtgärderna efter situationen. Det är också nyttigt att veta orsakerna till att människor som vet att de har svårt att ta sig upp har missbedömt isen. Har räddningstjänsten blivit larmad i ett tidigt skede, om inte varför? Hur ofta kan räddningstjänsten reda upp situationen om de kontaktas tidigt?

Det vore bra om några med inblick kunde sprida kunskap om detta. Allra helst att det skrevs en rapport. Viktigt är att säga precis som det är och skippa alla politiskt korrekta hänsynstaganden som numera genomsyrar många samtal i Sverige. Det är också viktigt att inte sprida känsliga detaljer om enstaka förolyckade.

Skridskoklubbarnas medlemmar är varmt välkomna här, men lämna all klubbkultur utanför den här tråden! Här inne respekterar vi fullt ut människor som ibland väljer att vara själva på isen utan ryggsäck osv. Tvingas skriva detta sista stycke på förekommen anledning efter att ha läst många trådar som har blivit sönderhackade av ett evigt ställningskrig mellan klubbkultur och allmän svensk iskultur.
 
Jag tror man tänker fel om man förlitar sig på att bli uppdragen av räddningstjänsten eller sjöräddningen som oftast är långt bort, i tid räknat. Jag tycker att man bör istället planera för att ta sig upp själv eller med hjälp av åkkamrater och utrusta sig själv och de man åker med därefter.
På liknande sätt som man tänker vid lavinräddning - fjällräddningen är oftast för långt bort, i tid räknat, så man ska helst rädda sig själv eller med hjälp av åkkamraterna.
Detta oavsett om man åker med en klubbtur eller "privat/oorganiserat" med kamrater.

En annan närliggande diskussion är hur mycket risker/dumheter man bör ge sig ut på och räkna med att samhällets resurser ställer upp och räddar, ibland med fara för räddarnas egna säkerhet.

Tillbaka till skridsko så är det kanske svävare som behöver vid isräddning/plurr och man bör i så fall ha koll på var dessa finns och vilken beredskap de har. I helgen var svävaren i Karlskrona ute ute "körde/svävade" men varken såg eller har hört/läst i media om någon skarp räddning även om jag nog trodde att jag skulle få göra det. Såg flera som outrustade plurrade vid oförsiktig råkövergång men de tog sig upp själva.

/Patrik
 
Allmänt så är det bra att göra en egen riskanalys för olika aktiviteter. Vad händer om ---- ?? Vrickar foten under en ensamvandring i Sarek, eller välter med kanoten i en fors under en ensampaddling i vildmarken. Vad gör jag då ? Man bör veta i förväg att man klarar av det.

Är ingen skridskoåkare, men fattar ju direkt att där blir det snabbt mkt värre & farligare konsekvenser. Man måste vara säker på att komma upp inom några minuter, är man inte det är det bättre att stanna hemma och kolla på en film och ta en whiskey --
 
Varför dör människor som går genom isen? En mer detaljerad kunskap om orsakerna skulle ge människor möjlighet att sätta in rätt försiktighetsåtgärder vid rätt tillfälle.
De flesta drunknar. Har läst om ett fåtal som frusit fast i vaken, men den delen är försvinnande liten.

Detta har diskuterats tidigare på forumet. Det är få skridskoåkare som omkommer sett till antalet isolyckor.
Livräddningssällskapet har sammanställt statistik på drunkningsolyckor under flera års tid. De har dock minskat antalet rapporter från i fjol https://svenskalivraddningssallskapet.se/sakerhet/drunkningsstatistik.

Det är en klart övervägande del äldre (>70 år) män som åker ensamma eller i par som omkommer. Sämre fysik är en stor begränsning.

Varför de missbedömt isen? Gissar sämre syn och hörsel. Långsammare reflexer får dem troligtvis att komma längre ut på svag is än en yngre person med bättre reflexer.

Sök lite i forumet och du kommer hitta bra information och referenser. ThureB har stor erfarenhet från SSSK och sin profession som läkare.
 
Det finns väl nån gammal tråd om just detta? Det är ju nån medlem här, helt tappat namnet nu... läkare vill jag minnas, som skrivit nån rapport på området? Eller minns jag helt fel?
 
De flesta som dör i vakar är ensamma. Vi vet inte så mycket om varför de inte lyckas ta sig upp ur vaken. Flythjälp underlättar uppgång. Man kan slå sig rätt ordentligt om man går igenom isen med fart.

Jag har skrivit lite om kroppens reaktioner på plötslig respektive längre exponering för kallt vatten. Kan vara nyttig kunskap. https://www.utsidan.se/forum/thread...riskfoerebyggande-atgaerder.92055/post-860166

Du som startat tråden verkar inte gilla skridskoklubbar. Varför?

Thure
 
Senast ändrad:
Håller helt med Tangos första stycke. Kunskap om vilken roll räddningstjänsten spelat, och om de ens fick en rimlig chans att rycka ut i tid är dock en av många pusselbitar i förståelsen för varför det ibland slutar olyckligt.

Tråden handlar om alla på isen, inte bara skridskoåkare, därför lade jag den i avdelningen ”Säkerhet och räddning” istället för ”Skridskoåkning”.

Jag har kikat på merparten av Utsidans trådar i ämnet och tagit del av nyhetsrapportering och olika organisationers olycksrapporter under lång tid. Tycker fortfarande att det finns en kunskapslucka för de som vill lära av andras misstag. Exakt vilka var orsakerna (ofta flera) till att det gick åt skogen? Anonymiserat.

Typiska svepande uttalanden om att det mest är män (kanske äldre) som förolyckas är för trubbiga enligt mig. De kan vara ett litet steg på vägen, men inte ens det om det är så att det mest är män, kanske lite till åren, som tillbringar många timmar på isen.

Bäst vore en förutsättningslös rapport skriven av en neutral organisation där rapportförfattarna får ta del av detaljerna kring olyckorna mot att de skriver på ett papper om tystnadsplikt. Till dess får vi hålla tillgodo med den information som vi har, eller spekulera. Skilj mellan spekulation och information med angivna källor.

Välkommen Thure! Långfärdsskridskoklubbar och den ganska speciella kultur som råder där vill jag hålla utanför den här tråden som handlar om alla på is, oavsett klubbmedlemskap eller eventuell långfärdsskridskoåkning. Vi som har varit med ett tag känner till alla ändlösa diskussioner mellan allmänhet och klubbåkare. Vill inte ta det ett var till här inne av respekt för läsarna.
 
Jag vet inte varifrån man ska samla information om isolyckor som sker utanför klubbturer på skridsko, pimpelfike mm - kan man samla detta från räddningstjänster i alla Sveirges kommuner och JRCC samt ev fler myndigheter m fl som kan ha varit inblandade: kustbetvakningen, sjöfartsverket, marinen, SSRS. Skridskoolyckor på klubbturer reggas väl på skridskonätet (det har i alla fall jag gjort som turledare då ett fall föranlede avtransport med ambulans, dock inget plurr inblandat) och det sammanställs väl årligen av någon säkerhetskommite.

Har du själv försökt samla in information om en säsongs isolyckor?
Kanske MSB kan göra detta?

Sen vet jag inte hur man ska kunna värdera hur tidigt larm gjort skillnad - varje olycka är ävl unik och det blir många "om&men" och antaganden. Jag säger inte att om man larmar så kommer ärddningstjäsnten ändå bara att hämta frusna lik, men hävdar ändå att kamraträddning är det snabbaste och därmed att föredra.

Har du en vetenskaplig tes du vill bekräfta eller förkasta: "Skulle 112-larm direkt vid plurr rädda N liv per år?"

Sen tycker jag även mig ana en svag underton av klubbfientlighet i några inlägg i tråden. Det står väl var och en fritt att vara på isen via förening/klubb eller "enskilt". Jag åker ibland med förening och ibland med vänner, men aldrig ensam. Det är bortanför min personliga risknivå.

/Patrik, vänner på isen är dina bästa vänner i vaken
 
Typiska svepande uttalanden om att det mest är män (kanske äldre) som förolyckas är för trubbiga enligt mig. De kan vara ett litet steg på vägen, men inte ens det om det är så att det mest är män, kanske lite till åren, som tillbringar många timmar på isen.

Du kan gå genom sls sammanställningar för de 20 senaste åren. För 2020 står följande:

Under 2020 miste 10 personer (~13%) livet i samband med isrelaterade olyckor. Det är en färre än 2019 (11) och tre personer färre än medeltalet (~14) för perioden de senaste 20 åren.
Samtliga dödsolyckor i samband med is-olyckor inträffar på sjöar. De flesta olyckor- na, sex stycken, inträffade i mars månad. Vid två tillfällen färdas personen på snö- skoter, ett tillfälle med fyrhjuling, spark och under skridskofärd. Två av personerna omkommer i samband med att de utför arbete på isen. Samtliga personer utom en är av manligt kön. Åldersfördelningen ser ut som följer, sju personer är 60 år och äldre varav tre personer är över 80 år, tre personer återfinns i åldersspannet 19-59 år.
 
Tango: Jag har läst olycksrapporter så som många andra, men har inga raka svar. Jag tycker inte att allmänheten ska ha inblick i detaljerna vid enskilda dödsolyckor. Bra vore om t.ex. MSB fixade detta så som du föreslår.

När jag läser om olyckor där inga vittnen finns undrar jag om räddningstjänsten hade kunnat verka effektivare med tidigare larmning.

(Utanför ämnet:
Skulle jag själv vara en del av räddningstjänsten skulle jag inte vara särskilt oroad för min egen säkerhet vid isräddning. Det med tanke på den ändamålsenliga utrustningen och att jag har ett helt samhälle i ryggen. Att däremot åka på en isolycka ”dagen efter” skulle vara en mycket obehaglig upplevelse som jag aldrig skulle glömma.)

Anledningen till att jag håller långfärdsskridskoklubbsdiskussionen borta från tråden har jag berättat. Tråden handlar om olycksorsaker för alla på isen och vilka lärdomar vi kan dra av dessa för att spara liv.

Arneri: Jag har läst statistiken innan jag startade tråden. I statistiken saknar jag normering för mäns överrepresentation över vistelsetimmar på isen. Det är avgörande för att inte sprida en falsk bild. Sedan är det så att män tar större risker, det har både biologisk och kulturell förklaring. Värt en diskussion utan skygglappar.
 
När jag läser om olyckor där inga vittnen finns undrar jag om räddningstjänsten hade kunnat verka effektivare med tidigare larmning.

Den raden väcker frågan hur larmningen skulle gått till om det inte finns några vittnen? Jag tror inte jag själv skulle ha sinnesnärvaro nog att ringa räddningstjänsten om jag gått genom isen, mitt fokus skulle nog ligga på att komma upp.
 
Tango: Jag har läst olycksrapporter så som många andra, men har inga raka svar. Jag tycker inte att allmänheten ska ha inblick i detaljerna vid enskilda dödsolyckor. Bra vore om t.ex. MSB fixade detta så som du föreslår.

När jag läser om olyckor där inga vittnen finns undrar jag om räddningstjänsten hade kunnat verka effektivare med tidigare larmning.

(Utanför ämnet:
Skulle jag själv vara en del av räddningstjänsten skulle jag inte vara särskilt oroad för min egen säkerhet vid isräddning. Det med tanke på den ändamålsenliga utrustningen och att jag har ett helt samhälle i ryggen. Att däremot åka på en isolycka ”dagen efter” skulle vara en mycket obehaglig upplevelse som jag aldrig skulle glömma.)

Anledningen till att jag håller långfärdsskridskoklubbsdiskussionen borta från tråden har jag berättat. Tråden handlar om olycksorsaker för alla på isen och vilka lärdomar vi kan dra av dessa för att spara liv.

Arneri: Jag har läst statistiken innan jag startade tråden. I statistiken saknar jag normering för mäns överrepresentation över vistelsetimmar på isen. Det är avgörande för att inte sprida en falsk bild. Sedan är det så att män tar större risker, det har både biologisk och kulturell förklaring. Värt en diskussion utan skygglappar.

Statistiken fanns ju från SLS och jag tycker du borde skicka din fråga till dem. De är väl hyfsat neutrala (syfte att förre ska drunka och det är väl i linje med din frågeställning/tes) och kompetenta att svara på om tidig(-are) larmning skulle kunna göra skillnad.

Här på utsidan finns gott om amatörtyckare som jag själv och kanske några få som är del av räddningskedjan.

Helt rätt att fler män förolyckas på is enligt statistiken men också rätt att relativt är kanske fler män på isen också (här gissar vi dock då ju inte alla istimmar registreras). Det närmaste registrering av istimmar vi kan komma är nog turraportering på skridskonätet men du vill ju inte ha in klubbdiskussioner här, även om jag inte förstår varför.

Jag ser heller inte någon motsats eller stor skillnad mellan klubbåkning och det du kallar "allmän svensk iskultur". Man är på isen med vänner eller klubbkompisar och somliga även ensamma. Under sig har man skridskor, skoter eller kängor för pimpelfiske eller promenad, kanske skidor om det är snö på isen. Jag förstår inte vad det är som är så klubbspecifikt . Jag kräver samma säkerhetsmedvetenhet (utrustning och riksbenägenhet) av mina vänner på privat tur som av klubbkompisar. Skulle något hända är det kamraterna i närheten på isen som i första hand räddar varandra, det står jag fast vid. Räddningstjänsten tar tid. Skulle många plurra samtidigt t ex fler i vattnet än räddare, då skulle jag ringa 112.

/Patrik
 
Liknande trådar

Liknande trådar


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg