Vad vill du att jag ska säga? Ja, livet är livsfarligt.
Folk är rädda för en massa saker. Rädda för att flyga, men tar bilen till flygplatsen. Gissa var faran är störst?
Folk är rädda för att bli våldtagna på stan, men det är hemma de sannolikt råkar illa ut.
Kvinnor är räddare än män på stan, trots att män mycket, mycket oftare råkar illa ut.
Folk är rädda för vargen, trots att det är tamhundar som sargar folk varje år.
Folk är rädda för att åka finlandsfärja trots att småbåtar är mycket farligare.
Folk är rädda för allt möjligt, och jag tror, nej jag vet, att den som informerar sig har mycket större möjligheter att handskas med sin rädsla.
Själv är jag rädd för getingar. Jag trampade i ett getingbo som liten och det sitter i. Men nu vet jag hur man ska hantera getingar. Jag tycker fortfarande att augustisura getingar är inihelvete obehagliga. Jag vet också att rädslan, den upplevda faran, finns i mig. Inte i getingen. Mitt ansvar att handskas med den, alltså.
Dina salig föräldrar ska jag låta vara, men själv har jag barn. Som nästan råkar illa ut ganska ofta. Det är ju så med barn. Jag har sett ungarna springa rakt ut i gatan. Jag har åkt på motorvägen och insett att vi missat en seriekrock med några minuter. Och så vidare. So what? Livet är, som sagt, livsfarligt.
Kan man inte handskas med det bör man nog inte ha barn.
