I de lugnaste vatten...
Äh, jag fick en stark släng av anti-fjällvandring första gången jag stannade i en av STFs stugor och fick höra gubbarna som satt uppe hela natten och skröt om hur mycket de burit (av helidiotiska prylar!) och hur långt, samt försökte knäcka varandra i vem-har-vandrat-flest-dalar-i-Sarek-quiz, eller "rabbla alla toppar över 2000 möh". När jag morgonen efter fick en oombedd uppläxning i huruvida man ska tvätta ansiktet vintertid (de kallade det "grundregel nummer ett") fick jag känslan av att jag nog hörde hemma i skogen trots allt.
Fjällvandring verkade vara något speciellt hokus-pokus, och man fick absolut inte prova på något som man inte redan var veteran inom, dvs det gamla vanliga erfarenhets-Moment 22. Rätt och fel, åck åck åck... Jävla skitsnack helt enkelt. Fram med måttbandet och mäta hur bra fjällvandrare man var. Samma lika första vinterturen, när alla tillresta skibums skulle försöka bräcka varandras rödfnasiga näsor med hur djupt pudret varit på den eller den orörda toppen, eller vem som haft det skarpaste solskenet och de fetaste laggen. Skavankfria 3-lagersställ för en månadslön (min månadslön i a f).
Trots detta går och skidar jag i fjällen fortfarande, men jag håller mig i tält och gärna långt från Kebne fjällstation, eller "Keb" som man ska kalla det. Det är allt detta "ska" som jag stör mig på. I fjällen kan man liksom inte vara vemsomhelst och hursomhelst.