Ankare med isskruvar i serie

Hej!

Har blivit rekommenderad det här upplägget av instruktören/guiden Andreas Spak (det är hans bild) i Rjukan. Den nedre skruven backas alltså upp med hjälp av repet och den övre skruven.

Andreas vet ju vad han snackar om när det gäller is, men jag kan inte direkt se hur detta skapar bra jämviktning utan att man spänner upp repet mellan skruvarna så in i bomben. Hittar inga referenser på nätet, i alla fall inte efter lite snabbt googlande...

Några tankar från alla glada ingenjörer och isnördar?

John
 

Bilagor

  • 162924_476410643093_167912343093_5561233_2884070_n.jpg
    162924_476410643093_167912343093_5561233_2884070_n.jpg
    46.1 KB · Visningar: 1,283
Tyvärr, mina beräkningar bygger som regel på ideala förhållanden som så ofta inom mekaniken, och då ingår att det är plusgrader och lite solsken!

(Jag är inte helt säker på att jag är med i resonemanget, det bör inte vara nån fördel att spänna upp repet hårt mellan skruvarna, då ökar ju bara belastningen på den övre skruven, och vid yttre belastning så ökar det ytterligare. En slinga som är så stum som möjligt, och utan slack (kanske med viss liten förspänning då), kanske vore det bästa mellan skruvarna.)
 
Du har missförstått allt. Ideala förhållanden är minus 15, rejält med vind, rinnande vatten uppifrån (hur fan det nu går till) och hemlängtan!;)

Ang ankaret: håller med om att en väldigt exakt uppsträckt statisk slinga hade varit bättre. Men då får vi ju precis samma problem som i alla ankare, nämligen att det är så svårt att verkligen jämvikta... Om man använder dynamiskt material och vill ha jämvikt, då måste ju repet vara uppspänt. Annars tar ju nedre skruven all last, fram tills att den lossnat...
 
På skfs hemsida på rekommenderade tekniker har de en liknande bild. Principen är i alla fall att isankaret inte skall vara jämviktat utan ena skruven skall vara obelastad tills den andra skruven lossnar.
 
Man kanske får nöja sig med det, ena skruven är back-up helt enkelt.

Ett tjusigt tillbehör vore ju annars ett plattjärn med ett skruvhål i var ände, då fick man ju till det styvt och sträckt - men det skulle nog inte bli jämviktat ändå, eftersom man inte får perfekt passning med skruvarna i hålen, dessutom är det rätt opraktiskt med ett knippe plattjärn i selen, men det skulle väl å andra sidan öka hemlängtan och vore väl därmed rätt?
 
Då är alltså syftet mer att skydda den ena skruvan från att "arbeta" sig loss vid varmare temperaturer? Jag kan se poängen med det, men då har man ju också bestämt sig för att en skruv i grund och botten ska räcka för att ta ett fall. Så vad man egentligen (om man nu vill jämvikta) borde ha här är två jämviktade skruvar och en obelastad backup.
 
även om jag inte är isklättrare, så kan jag naturligtvis inte hålla klaffen i denna fråga.

is har jag i varje fall rätt mycket erfarehet av, och intuitivt så tänker jag att, till skillnad från klippa, så är is mer benägen att ge vika gradvis, vilket skulle betyda att den övre skruven kontinuerligt avlastar den undre ju mer den (undre) ger sig.

ingen av skruvarna får följdaktligen samma chockbelastning som om man skulle göra motsvarande konstruktion med två kilar i torr klippa.

det känns helt ok, från det perspektivet, att säkra som på bilden.

sen, om man ändå ska skruva in två isskruvar, så kan man ju tycka att ett alabalavalalakovankare vore bättre för en standplats, men det kan ju bero på min bristande erfarenhet.
 
Då är alltså syftet mer att skydda den ena skruvan från att "arbeta" sig loss vid varmare temperaturer? Jag kan se poängen med det, men då har man ju också bestämt sig för att en skruv i grund och botten ska räcka för att ta ett fall. Så vad man egentligen (om man nu vill jämvikta) borde ha här är två jämviktade skruvar och en obelastad backup.

Ja,, jag har hört liknande resonemang på klippa.. det värsta exemplet jag har varit med om var en galning som satte fem kilar, för om två skulle ryka skulle tre stycken andra kunna hålla fallet. Jämviktat för topprepning såklart.. Varför skruvarna skall vara jämviktade trodde jag hade att göra med att minska sannolikheten att någon går ut och att minska sannolikheten att den andra skruven blir chock-belastad om den första åker ut. Minskad risk för chockbelastning räcker om de är "så när som jämviktade" och förmodligen tycker vi att risken för att skruven åker ut ökar om de är jämviktade. Men vad vet jag, det är alltid roligt att ha en åsikt!

Edit: senast jag använde ett bultat ankare med två stycken bultar ville personen jag klättrade med dessutom använda ett träd som en extra backup - om båda borrbultarna skulle ryka....
 
Varför skruvarna skall vara jämviktade trodde jag hade att göra med att minska sannolikheten att någon går ut och att minska sannolikheten att den andra skruven blir chock-belastad om den första åker ut...

Nja, jämviktar gör man i första hand för att fördela lasten, vilket ju är särskilt viktigt på is där själva underlaget alltid är suspekt.
 
sen, om man ändå ska skruva in två isskruvar, så kan man ju tycka att ett alabalavalalakovankare vore bättre för en standplats, men det kan ju bero på min bristande erfarenhet.
Det tar längre tid att sätta upp. Om man kör block leading (samma person leder flera repor) så är tycker jag att är bra om man kan hålla lite fart så man slipper hålla på med belayjackan. På lätt is har jag lyckats hålla värmen i ca -12 utan att behöva ta fram belayjackan...

Det här med risken att skruvarna kan smälta ur minimeras om man inte spenderar så mycket tid på standplatsen. Jag brukar köra med sliding-x med en förknuten 120cm slinga och två skruvar. Snabbt, enkelt och jämnviktad. Sen när tvåan är på väg upp säkrad i "guide mode" så slänger jag ibland in en tredje skruv i stand som obelastad backup om det nu är en hängande standplats. I den kan det vara bra att använda en screamer.
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg