Att inte försätta sig i situationen att få skavsår tycker jag är den bästa metoden. Skavsår ger varningssignaler först, alltså innan de uppstår. Man får en värmesensation, det kallades ”bränning” förr i tiden, kanske heter det så fortfarande.
När man känner (anar) denna bränning, stannar man tvärt, man tar inte ett steg till. Tar av sig på foten, undersöker, låter torka om det är fuktigt, tar en rejäl paus, plåstrar om noga och kanske överväger att slå läger för natten så att det hela hinner lugna ned sig.
Det viktiga är att känna av sina fötter eftersom de är den viktigaste biten av kroppen när du vandrar.
Sen, byt stumpor vi varje paus. Händ de använda på ryggsäcken så att de torkar, byt igen nästa paus. Tvätta strumporna på kvällen, torka i sovsäcken och så har man fräscha strumpor nästa dag. Då undviker man skavsår.
Foten skall inte kunna röra sig, alltså glida, inne i skodonet. Allt utrymme skall vara utfyllt med lämplig socka, sockor, fotlapp eller vad man nu vill använda. Runt foten bör man använda ett material som transporterar bort fuktigheten. Utanför detta bör man ha ett material som suger upp fuktigheten. Skodonet bör vara ventilerat.
Jag gick med stövlar och det gör jag fortfarande – och jag har aldrig skavsår. Jag gick mest med Hellys fiberpälssocka närmast foten, den transporterade bort fuktigheten, stövelns foder sög åt sig fuktigheten. Jag gick alltid med nedvikta skaft, vikta i S-form. Det gjorde skaften mycket låga – och det mesta av fukten ”pumpades” ut när man gick.
Min erfarenhet av skavsår är att de uppstår oftast i kängor eftersom kängor inte tas av när man pausar eftersom ”det ä för jobbigt”. De som vandrar i stövlar tar av sig stövlarna och torkar fötterna, byter stumpor – och får oftast inga skavsår.
Skavsår är alltså någonting självförvållat under en fjällvandring –enligt min åsikt.
Jag har vandrat med många människor under årens lopp. Jag lärde ut tekniken, såg till att den användes – och ytterst få fick skavsår under vandringarna. Tekniken fungerar alltså.
Man kan rädda situationen om man hittar en vattenblåsa när man slagit läger. Trä en sytråd (steril = koka först) genom blåsan försiktigt och låt vätskan sakta avdunsta genom de uthängande trädarna på var sida av blåsan. På morgonen skall alltså blåsan vara tom och huden bör ha börjat ”växa” fast igen, det skall kännas torrt. Dra ut tråden och tejpa noga. Se mycket noga till att foten inte kan röra sig, alltså glida, inne i skodonet och gå lugnt nästa dag med många pauser och torka vid varje paus. Ofta håller denna metod, såret läker, huden faller av efter 1-2 dagar och om man tejpar noga och är mycket uppmärksam de närmaste dagarna så håller det och man kan gå som vanligt efter 4-5 dagar. Det kan rädda en fjällvandring.
Det kanske viktigaste, börja fjällvandringen i lugnt tempo så att fötterna vänjer sig, pausa ofta, lufta fötterna varje paus.
Thomas
När man känner (anar) denna bränning, stannar man tvärt, man tar inte ett steg till. Tar av sig på foten, undersöker, låter torka om det är fuktigt, tar en rejäl paus, plåstrar om noga och kanske överväger att slå läger för natten så att det hela hinner lugna ned sig.
Det viktiga är att känna av sina fötter eftersom de är den viktigaste biten av kroppen när du vandrar.
Sen, byt stumpor vi varje paus. Händ de använda på ryggsäcken så att de torkar, byt igen nästa paus. Tvätta strumporna på kvällen, torka i sovsäcken och så har man fräscha strumpor nästa dag. Då undviker man skavsår.
Foten skall inte kunna röra sig, alltså glida, inne i skodonet. Allt utrymme skall vara utfyllt med lämplig socka, sockor, fotlapp eller vad man nu vill använda. Runt foten bör man använda ett material som transporterar bort fuktigheten. Utanför detta bör man ha ett material som suger upp fuktigheten. Skodonet bör vara ventilerat.
Jag gick med stövlar och det gör jag fortfarande – och jag har aldrig skavsår. Jag gick mest med Hellys fiberpälssocka närmast foten, den transporterade bort fuktigheten, stövelns foder sög åt sig fuktigheten. Jag gick alltid med nedvikta skaft, vikta i S-form. Det gjorde skaften mycket låga – och det mesta av fukten ”pumpades” ut när man gick.
Min erfarenhet av skavsår är att de uppstår oftast i kängor eftersom kängor inte tas av när man pausar eftersom ”det ä för jobbigt”. De som vandrar i stövlar tar av sig stövlarna och torkar fötterna, byter stumpor – och får oftast inga skavsår.
Skavsår är alltså någonting självförvållat under en fjällvandring –enligt min åsikt.
Jag har vandrat med många människor under årens lopp. Jag lärde ut tekniken, såg till att den användes – och ytterst få fick skavsår under vandringarna. Tekniken fungerar alltså.
Man kan rädda situationen om man hittar en vattenblåsa när man slagit läger. Trä en sytråd (steril = koka först) genom blåsan försiktigt och låt vätskan sakta avdunsta genom de uthängande trädarna på var sida av blåsan. På morgonen skall alltså blåsan vara tom och huden bör ha börjat ”växa” fast igen, det skall kännas torrt. Dra ut tråden och tejpa noga. Se mycket noga till att foten inte kan röra sig, alltså glida, inne i skodonet och gå lugnt nästa dag med många pauser och torka vid varje paus. Ofta håller denna metod, såret läker, huden faller av efter 1-2 dagar och om man tejpar noga och är mycket uppmärksam de närmaste dagarna så håller det och man kan gå som vanligt efter 4-5 dagar. Det kan rädda en fjällvandring.
Det kanske viktigaste, börja fjällvandringen i lugnt tempo så att fötterna vänjer sig, pausa ofta, lufta fötterna varje paus.
Thomas
