I stort samma text som finns på min blogg http://joljon.blogg.se/
Egentligen tycker jag inte om att prata om döden och om hur "otroligt" farligt bergsklättring är.
Ja, det finns risker.
Ja, man kan dö.
Nej, det är relativt få som skadar sig och dör.
Fast lite får vi klättrare skylla oss själva. Vi vill gärna understryka farorna och vilka risker vi varit med om, allt för att göra våra berättelser mer spännande. Och nej, jag är inget undantag. Visst finns det en "dödsromantik", vilket t.ex. visar sig i titeln på David Fälts artikel. En artikel som jag för övrigt uppskattar och tycker är mycket välskriven.
Kanske borde klättrarsamfundet, i stället för att argumentera emot, passa på och rannsaka sig själv. Vi är i allra högsta grad skyldiga till den bild som allmänheten har av oss. Kanske måste vi bli bättre på att förmedla den andra sidan av alpinismen. Ni vet, alla de där sakerna som ändå driver oss att lägga ned stora summor pengar och offra stora delar av våra semestrar. Jag talar om utmaning, självförverkligande, naturupplevelser, sammanhang, personlig utveckling, känsla av att leva, mening, kärlek, passion, strävan - hur vi tar ansvar för vår egen lycka.
Allt det jag räknade upp är frågor som berört människan i alla tider. Om man vill att kulturarbetare som Benny Holmberg ska förstå bergsklättringen är det nog här man ska börja. Vem kan inte relatera till passion och strävan efter lycka? Sedan lär han knappast ändra sin uppfattning, lika lite som han ändrade min via sin artikel. Jag har insett att det inte är någon större idé att försöka motivera varför man klättrar för dem som är skeptiska. Lite som George Mallory sa till dem som frågade varför han höll på med bergsbestigning: If you have to ask, you wouldn't understand the answer. Det säger allt.
Och egentligen, i stället för att vi alltid måste sitta och förklara varför vi håller på med det här trots riskerna, så borde vi vända på det och be våra utfrågare svara på vilket sätt de tar ansvar för sin lycka? Några allmänna floskler och klyschor om nära och kära skulle inte accepteras. Vilka är de aktiva val och handlingar de har gjort? Kanske visar det sig att det är lättare att ifrågasätta andras val av liv, än att ta tag i sitt eget.
Mvh /Joel
Egentligen tycker jag inte om att prata om döden och om hur "otroligt" farligt bergsklättring är.
Ja, det finns risker.
Ja, man kan dö.
Nej, det är relativt få som skadar sig och dör.
Fast lite får vi klättrare skylla oss själva. Vi vill gärna understryka farorna och vilka risker vi varit med om, allt för att göra våra berättelser mer spännande. Och nej, jag är inget undantag. Visst finns det en "dödsromantik", vilket t.ex. visar sig i titeln på David Fälts artikel. En artikel som jag för övrigt uppskattar och tycker är mycket välskriven.
Kanske borde klättrarsamfundet, i stället för att argumentera emot, passa på och rannsaka sig själv. Vi är i allra högsta grad skyldiga till den bild som allmänheten har av oss. Kanske måste vi bli bättre på att förmedla den andra sidan av alpinismen. Ni vet, alla de där sakerna som ändå driver oss att lägga ned stora summor pengar och offra stora delar av våra semestrar. Jag talar om utmaning, självförverkligande, naturupplevelser, sammanhang, personlig utveckling, känsla av att leva, mening, kärlek, passion, strävan - hur vi tar ansvar för vår egen lycka.
Allt det jag räknade upp är frågor som berört människan i alla tider. Om man vill att kulturarbetare som Benny Holmberg ska förstå bergsklättringen är det nog här man ska börja. Vem kan inte relatera till passion och strävan efter lycka? Sedan lär han knappast ändra sin uppfattning, lika lite som han ändrade min via sin artikel. Jag har insett att det inte är någon större idé att försöka motivera varför man klättrar för dem som är skeptiska. Lite som George Mallory sa till dem som frågade varför han höll på med bergsbestigning: If you have to ask, you wouldn't understand the answer. Det säger allt.
Och egentligen, i stället för att vi alltid måste sitta och förklara varför vi håller på med det här trots riskerna, så borde vi vända på det och be våra utfrågare svara på vilket sätt de tar ansvar för sin lycka? Några allmänna floskler och klyschor om nära och kära skulle inte accepteras. Vilka är de aktiva val och handlingar de har gjort? Kanske visar det sig att det är lättare att ifrågasätta andras val av liv, än att ta tag i sitt eget.
Mvh /Joel