Fast jag tycker inte risk ar ett problem det ar bara en del av ekvationen. Klattring utan risk skulle kannas konstigt. Det ar inte den typ av klattring som driver mig. Sedan ar det en personlig "deal" dvs vi har alla olika hojd pa ribban for vad som ar ok risk sa problematiken ar att hitta nagon som kan klattra pa samma niva och som ar redo att ta samma tp av risker.
David Fält skrev i bloggen: "Svaret ar val att jag hoppas att jag har sa pass gott omdome att en olycka inte ska handa men visst har du ratt, det gar inte ihop och det ar sa klart extremt egoistiskt av mig att klattra.
Fragan ar bara hur bra pappa ar man om man fornekar sig sjalv en viktig del i livet?"
De här meningarna ur dina svar tro jag ändå sammanfattar din sits rätt bra.
Att ha barn innebär att man får uppoffra en hel del för att de skall få det bra. För många kanske det handlar om att skippa nattfilmen eller krogrundan med polarna. Blir de dåliga pappor om de förnekar sig själva i de här frågorna? Knappast. Däremot blir de dåliga pappor om de sätter krogrundan före barnens behov.
Svårigheten är väl att hitta en vettig nivå på vad man avstår ifrån – för avstå måste man. Risken är att hjärnan lurar oss; jag vill klättra – så jag säger att blir grinig om jag avstår, jag säger att jag reducerar risken tillräckligt med gott omdöme – fast jag vet att det inte går ihop.
Själv har jag varit med om för många olyckor (ej klättring) för att kunna låtsas att det handlade om otur eller liknande - det var att utsätta sig för alltför hög risk och inget annat. Jag är väl i nästan lika dåligt läge som David – jag traddar och inbillar att ett gott omdöme håller mig på en rimlig nivå (men självklart hade topprep varit långt säkrare).
Jag använder mig av ett knep när jag känner mig frestad att chansa – jag tänker på om jag har tillräckligt goda säkerhetsargument för att få min fru eller andra icke-klättrande vänner att säga att det är under tillfredställande säkerhet. Är det inte det tar jag mig själv i örat och klättrar ned. Det innebär troligen att blåbären tycker jag tar stora risker som traddar där de inte skulle tänka sig det, men ”de gamla erfarna” tycker nog jag är alldeles för mycket för hängslen och livrem.