YH, min andra Sverigevandring!

Min första längre resa till fots gjorde jag tillsammans med Emelie Pettersson för ungefär 6 år sedan. Vi vandrade mellan Smygehuk och Ytterhogdal vilket tog oss 3 månader (3 januari - 3 april, 2004 ). Vi gick vintertid då vi under vår uppväxt oftast rest på sommaren och vi nu ville se vad Sverige kunde erbjuda när vi reste "off season" Vi hade inte varit ihop så länge och denna resa blev ett bevis på att vi kommer hålla ihop i vått och torrt... Bokstavligen!

Nu, då min andra Sverigeresa tog sin början så var förutsättningarna helt annorlunda. För det första så hade jag en hel del äventyr i ryggen, jag kan mig själv och har mer mil i benen... dvs. mer erfaren, om jag är hungrig nu så stannar jag och äter... vill jag stanna och se något speciellt så gör jag det... fryser jag så tar jag på mig... osv. Prestationen hägrar inte, utan upplevelserna och människorna man möter på vägen!

Mitt säsongsjobb hade precis tagit slut och äventyrartarmen gjorde sig påmind. Planeringen och packandet till en långcykling runt Östersjön hade börjat och starten var bara någon dag iväg när jag hörde talas om Gert Fylking och Robert Aschbergs vandring genom Sverige, de skulle samla in pengar mot prostatacancer. Det gick någon dag och packandet till cykelresan gick långsammare och långsammare, medans mina tankar på cancer tilltog. Jag hade för några år sedan en knöl som växte på högra sida av huvudet som visade sig vara en form av cancer, mina tankar gick också till några släktingar som gått bort i olika former av cancer.

Någon dag senare tog jag och vände upp och ner på förrådet och plockade fram min ryggsäck från förra Sverigevandringen, packade upp mina cykelväskor, sorterade bort det som inte skulle hade med en vandring att göra och packade åter ner det, fast då i min ryggsäck. Jag sa hejdå till min familj och mina kamrater, med tåg och taxi tog jag mig till Sälleryd ett litet ställe i skogen norr om Karlskrona för att dagen därpå träffa Gert och Robban och med deras medgivande vandra med norrut. Vad jag inte visste vad att på andra sidan vägen hade två bröder slagit läger för att göra samma sak.

Första natten ute är alltid lite speciell, speciellt när man ska vara ute en längre stund och då planering övergår i utförande. Resan har blivit verklighet och är igång. Även om min planering till denna resa gick från planering till utförande på två dagar så hann jag med en hel del tankar.
Nu när jag satt där i mitt nya röda tält, sommarsovsäck med komfort +18 och te i handen och kollade ut över den vildvuxna ängen funderade jag på vad som skulle hända. Hur morgondagen skulle te sig, om jag hade packat ner rätt saker och skulle deras tidsschema hålla, skulle vi verkligen vandra in i Haparanda på nationaldagen?
Kylan gjorde sig påmind genom en kall vind, jag tog ett sista varv runt tältet för att spänna och rätta till duken, vattnade en gran och kröp ner i sovsäcken.

Dimman låg tät över ängen när jag vaknade. Mitt lilla gaskök åkte snabbt upp och kastrullen fylldes med vatten. Några minuter senare åt jag min första frukost på denna resa nämligen gröt med äppelbitar, lite choklad som jag hade haft på tåget dagen innan och lite varmt te.
När tältet och det mesta av min packning var nere i ryggsäcken hörde jag bilar som stannade och dörrar som öppnades och stängdes, de sista sakerna åkte snabbt ner i packningen och jag lommade ner till samlingsplatsen, ett X på marken med gårdagens datum gjort av kritsten.

Gert och Robban anlände strax därefter och blev omringade av folk som ville hälsa, ta kort och skänka pengar. Vi hälsade en stund senare och de sa att alla som ville fick haka på.
Bröderna och jag hälsade och vi började således vandringen norrut.

På kvällen så meddelade Möre Hotell att jag och bröderna skulle få dela på 2 rum och dessutom få äta en god frukost innan morgondagens start. Underbart!
På morgonen stod en pinnakärra till bröderna som en snäll själ hade skänkt, de hade bara en säckakärra dessförinnan och packningen hade då en tendens att trilla av titt som tätt.

Folk hakade på och föll ur ledet efterhand och det fanns alltid någon att prata med. De flesta bodde i närheten och visste mycket om bygden och de hus vi vandrade förbi. Ska jag vara uppriktig så kommer jag ihåg långt ifrån allt idag, även en del ortsnamn är borta men minnen poppar upp dagligen och sätter ett leende på mitt ansikte.

Sista sträckan in till Kalmar på gamla banvallen var dryg men avverkades snabbt då jag hade trevligt sällskap. Väl inne i Kalmar var det lite ståhej på torget, bollar skulle sparkas och pengar skulle skänkas.
Här träffade vi även Emil Hansen för första gången, hans plan var att vandra med oss norrut och sedan vika av mot Stockholm. I Kalmar passade jag på att byta lite utrustning, klippa mig och prata lite med mina vänner och bekanta innan vi åter vände näsan mot norr.

Efter Kalmar kom snön och kylan.
Emil hade inget tält och han bodde numera i min absid till mitt lilla 1-manna tält och bröderna hade fått ett simpelt tält ifrån någon mack. Jag kommer ihåg en morgon då jag och Emil vaknade av att några ropade på oss, det var Fredrik och Andres som inte kom ut ur tältet. Kondensen hade blivit till is och dragkedjan såg ut som ett isfall, de hade försökt ta bort isen med en tändare och myggnätet såg ut därefter. Det var samma natt som de sa att det hade stått en älg utanför och brölat.
Emil hade inte mycket friluftsvana men imponerade varje dag då han vandrade på trots blåsor och gjorde sina sysslor utan att klaga när han frös om fingrarna. En del av de jag har träffat genom åren som inte är vana att vara ute har helt lagt ner när de blir kalla om fingrarna och har då börjat springa omkring och fäkta och därmed ta ännu längre tid på sig. Jag vet då jag själv har gjort detta, men efterhand så lärde jag mig att det lönar sig att göra saker och ting färdiga och sedan gå eller cykla sig varm. Självklart så hjälper vantar om de används och inte är blöta sen dagen innan.

Nåväl!
Att skifta mellan mindre grusvägar och större asfaltsvägar blev snabbt vardagsmat. Grusvägar är sköna att vandra på efter en dag på en trafikerad asfaltsväg och tvärtom. På morgonen när vi börjar gå så blir det ofta i kanten av asfalten och farten är runt 6-7 km i timmen, iallafall till 10-15 km då vi tar en paus för fika och vatten. Framåt eftermiddagen om vi fortfarande knegar på samma väg och fötterna är trötta av det hårda underlaget så dras man ut mot gruset och det mjuka gräset.
Vid 20-25 km så är det dags för middag. Är det riktigt skitväder så försöker vi passa in någon restaurang eller så äter vi i husvagnen. 
Sedan går vi till dagens etappmål som kan variera till en korsning, länsgräns, hus, by eller annat.
Blir det över 35 km på en och samma dag så brukar vi ha en liten snabb fika innan slutspurten.
Bröderna, Emil och Jag tältar oftast 500 meter ifrån dagens mål.

I Västervik så hade Emil så ont i foten så att han och jag uppsökte Akutmottagningen. Han hade en allvarlig inflammation och blev beordrad medicin och 2 veckors vila. Så en ledsen Emil åkte hem, bröderna försov sig och resten vandrade vidare.  Några kilometer utanför Västervik väntade en familj med kladdkaka och varm dricka.
Denna vecka vandrade militärer, brandmän, folk ifrån Bilkåren, grabbhalvan crew mm med oss. En helikopter kom med pengar, Göta kanal korsades, vi gjorde ett besök på Jonstorps Gård och vi fick massor av god fika längs vägen. Helgen tillbringade jag på vandrarhemmet Above. De hjälpte mig med allt ifrån vägvisning till tvätt.

En del frågar vad min packning väger och då säger jag bara något i stil med att "prova en stund" för jag tycker det ger mer än att bara säga en siffra... eller två då den väger mer än 9kg. En del hakar på och bär den i några minuter medan en del bär den mer eller mindre en dag... man får harkla sig och fråga lite snällt om man kan få plocka upp en sak ur topplocket... andra säger blankt Nej!

En dag så fick vi i "uppdrag" att äta något vi fann längs med vägen... En tid senare så såg vi hur en grävling blev påkörd och det var dags att agera! Ena bakbenet flåddes och en engångsgrill införskaffades... grillen tändes, köttet lades på och våra två krydder salt o peppar fick stå för garnityren ( fördel vid grävling ). Det smakade sådär... Emil hade lite hår kvar på sin bit och alla såg väl lite frågande på varande och undrade om vi skulle ta en liten bit till eller hoppa över. Köttet var segt och jag tror det hade passat bättre i en gryta.. .Något som jag nog aldrig kommer att testa... men grävling låg inte på listan "things to do before you die" heller så man vet ju aldrig!

Vi skippade Stockholm genom att helt sonika bara ta vänster innan och med snabba steg fortsätta norrut... De hade en aning om att YH och insamlingen mot prostatacancer skulle försvinna i mängden av allt annat... Vissa små byar skänker tiotusentals kronor om inte än mer... Procentmässigt skulle detta innebära flera miljoner i Stockholm om man slår ut det på antal människor och det skulle inte hända... Eller vi antog det och drog helt enkelt förbi huvudstan.

I närheten av Axmarby stannade jag och Emil för natten hos ett trevligt par som hade en stor staty i trä som föreställde en björn på gården... mot kvällen när vi satt i soffan och pratade om livet och ens upplevelser så fick jag se ett gäng kastyxor i ett hörn.. jag blev intresserad och frågade. Han visade sig vara mästare? i yxkastning för enarmade om jag minns rätt. Vi tog varsin yxa och gick ut och kastade lite, allt annat hade varit fel och vi hade fått göra om det igen... klart vi måste testa och få tips av en mästare i denna manliga? sport.

Vi vandrar förbi Gränsfors bruk och tar oss en titt i yxfabriken. Gert och Robban gör varsin yxa. Ett trevligt besök då jag har två stycken yxor av detta märke hemma och de symboliserar friluftsliv och värme för mig. Handtaget i trä och designen känns skön att hålla i och se på, inte plastig som vissa andra märken... Den symboliserar också värme då man alltid kan få till en bra eld med hjälp av denna. Ni kanske tycker annat men för mig finns det ingen annan.

Någonstanns i närheten av Ortsjö blir vi visade björnspår och det är numera spännande att sätta upp tältet om kvällarna... På sistonde har vi sovit på många olika ställen och sätt.. Vi har sovit i en byggarbetsbod, på ett industrigolv, kojan på en lekplats, nerlagd syltfabrik, inne hos vanligt folk, tältet har stått på plan mark men även i backar och mer eller mindre i fårorna på en åker. Gert och Robban bor på hotell, men det kan säkert vara ett äventyr det också... det är inte samma, men ändå... vi har alla våra historier att dela med oss av.

Folk har stått längs med vägen och velat ge oss hembränt andra kommer med saker som ska auktioneras ut och pengarna ska då gå till insamlingen... andra har kommit med petflaskor med gert och robban på... Prylar kommer ifrån alla håll och husvagnen fylls snabbt med diverse saker. En uppstoppad tjäder? plockades in från vägkanten när vi passerade... om det var menad för oss var det ingen som visste men vi kände för den och han blev lite av en stjärna i showen...

Det blev den siste april och folk skulle ut och göra diverse saker... Emil och jag satt på en mack utmed E4an och bara kollade på varandra och tänkte "jaha, nu då'' Macken blev vårat tidsfördriv och tjejen i kassan tyckte nog om oss då vi bubblade av frågor av diverse... vad heter du, bor du i närheten, jobbar du hela kvällen och hur stora är tankarna under macken... Runt 10 på kvällen blev vi upplockade av ett par som skulle ut och tända ett bål... Det blev en och annan öl i solnedgången med trevliga människor och fyrverkeri...

Emil och jag blev inbjudna till "El trosso" över helgen och vi tackade självklart ja. Vi slängde våra saker i slafen på ovanvåningen och skaffade oss lite dricka inför helgen. Vi satte oss på verandan och öppnade en flaska rom. Mot kvällningen trillade gänget in och baren med dansgolvet öppnades... Emil och jag hamnade bakom disken på någevis och träffade på så sätt alla där. En tjej hade samma ring som mig på fingret och sedan var vi hooked. En tjej verkade gilla min friluftsfrilla och lätt orakade haka och frågade om jag ville hänga med på ovanvåningen... jag sa att jag inte var så bra på biljard ( då de hade ett sådant på ovanvåningen ) och tackade nej... hon gick och strax därpå fattade jag att det inte alls handlade om detta... Det hade hursom blivit ett "absolutley not" då jag och Emelie har det bra ihop och det skulle vara synd att pajade vårt förhållande för ett fylleligg! En underbar helg som jag tackar innerligt för, det var precis vad jag behövde!

Vi blev bjudna på mat i Dockstabaren och blev intervjuade i en lokaltidningen. De arbetslösas hem passerades och två bitar papper fick mig att fundera en del... den ena var en hörna ifrån en tidningen.. Det stod helt enkel LOST?, den andra var en handskriven lapp där det stod "Det enda som är konstant i livet är förändring"

Botniabanan var ett intressant projekt att läsa om och vi fick dessutoom vandra en bit längs med den nya järnvägen. PEAB Sverige AB skänkte 100.000 och jag kontrade med växeln i min högra ficka... dvs 11,50!

Sista veckan in till Haparanda, slutmålet för de flesta, kändes både efterlängtad och behövlig... Roger en fotograf var med oss och gjorde en helt underbar bok som heter Slutspurten... han sov dessutom i tält tillsammans med Emil och mig och fick så en bra bild av Emils och min resa kontra  Gert och Robban. Emelie och mamma slöt upp dagen innan vi vandrade in i Haparanda och de gjorde även de andra familjerna. Det blev "stor" fest på Cape East och även lite inne i stan. Middag och tacktal följt av disco, bastu och lite dricka. Måndagen anlände och folk åkte hem medans jag åter snörade på mig skorna och vände mig norrut.

Den sista tiden gick snabbt, en del dagar gick jag upp emot 7 mil per dag... Det kändes långt men inte jobbigt... jag stannade och gjorde sådant som var roligt... en dag så bestämde jag mig för att låna en cykel och bara sicksacka i en mindre stad och kolla in diverse affärer och sitta i en korsning och kolla på förbipasserande.

Macken i Karesando hade rea på plastankor och jag funderade skarpt på att köpa 3-4 stycken och bära upp till Treriksröset och släppa dom där... Vilket inte blev av! Finland, raksträckornas land intogs och med bestämda steg gick jag på vänster sida hela vägen upp till Kilpisjärvi... en och annan ren passerade vägen och vid ett tillfälle gick vi tillsammans och delgav lite av våra liv tillvaranda... En buss tutade bestämt, passerade och försvann vilket också mina vänner gjorde! Åter ensama! jag, vägen och den svaga brisen.

Jag gick in i Kilpisjärvi sent på kvällen och innan campingen på höger sida satte jag upp tältet mellan två björkar och somnade snabbt. På morgonen tog jag båten över, jag fyllde år och detta var min present till mig själv.
3 borders cross närmade sig snabbt och tillslut var jag där... framme vid målet! Som texten på lappen så sant berättade för mig är förändringen ständig  och nya mål och upplevelser närmar sig och bombaderar dig varje dag.. Ta emot dem och njut av livet!

Bilder ifrån turen på Flickr

Källa: www.inspirationaloutdoors.com