Vilda Anderna

Det är juldag och jag sitter och försöker att få tiden att gå genom att nöta en DVD med Skrotnisse och hans vänner. Det är en julklapp med glimten i ögat från min flickvän och det blir ett sätt att slappna av och få tiden att gå. I morgon bär det av på mitt hittills största äventyr, om Gud vill och skorna håller kommer jag stå på Sydamerikas högsta topp Aconcagua om ca 20 dagar. Jag har nog packat om ryggsäcken fem sex gånger nu, plötsligt kommer man på tog jag med det? Och så är cirkusen igång tills man hittat det man trodde man glömt som naturligtvis alltid ligger längs ner i ryggsäcken. Hela denna dag känns ungefär som ögonblicket mellan färdiga och startskottet när man springer ett sprint lopp.    

26-27 December SEMESTER- Bo Caspers Orkester

Vi skall vara på Landvetter flygplats tre timmar innan avgång så jag bunkrar upp med en banan och ett äpple i mitt handbagage innan jag åker. På flygplatsen fördelar vi ut all gemensam packning så att vi klarar bagagekraven. Flygresan blir lång men efter två byten och många mål av den syntetiska flygmaten är vi slutligen framme i Santiago. Precis när vi glatt konstaterar att allas bagage kommit fram ser jag att två tullvakter med hundar står vid mitt handbagage och båda hundarna verkar fattat intresse för det och markerar. En av vakterna frågar om det är min väska och ber mig öppna den. Jag nickar och lyckas hålla mig lugn, jag har ju inget att dölja tänker jag men för ett ögonblick så åker en obehaglig tanke genom mitt huvud tänk om någon annan lagt något i min ryggsäck-. När jag börjar plocka ur ryggsäcken kommer jag på det! Bananen och äpplet! Nu hör det till historien att när man söker visum för att komma in i Chile så får man skriva på ett papper med ett antal mer och mindre konstiga försäkranden och ett av dessa är att man inte får föra in några former växter eller frukter i landet. När tullvakten ser min fruktpåse med sitt numera jästa innehåll kräver han att få mitt pass och visum. Nu börjar jag bli lite orolig och tullvakten pekar argt på paragrafen om att inte föra in frukt i landet. Efter att förklarat tre eller fyra gånger att jag inte kommer från Sao Paulo där jag mellanlandat utan från Göteborg som ligger i Sverige skriver han upp mitt namn och passnummer och säger slutligen -OK you can go now. Jag drar en lättnades suck och finns numer säkert i Chiles fruktsmugglar register. 
 
 

 

  
 27-29 December      KEINE LUST - Rammstein
Vi åker över Anderna till Argentina och får för första gången stifta bekantskap med Sydamerikas gränsövergångar vilket är en komplicerad historia. Trots att vi har tur, det nästan inte är några bilar och vår chaufför Miguel har förberett mycket så tar det lång tid innan alla tillstånd och stämplar är klara. Dom flesta i bussen är lyriska över dom otroliga vyerna och bergsmassiven och hänger ut genom fönstren för att fota och filma. Jag å andra sidan sitter mest och grubblar, på flyget har halsen börjat göra ont och nu börjar jag känna att något mer är på gång. Vi stannar i Mendoza i två nätter för att ordna med mat och klättertillstånd etc. sedan åker vi tillbaka samma väg till bergen. Tanken är att göra en acklimatiseringstur på ungefär en vecka innan vi går upp mot Aconcagua. Detta skall göras i en öde dal och på detta sätt får man uppleva fin natur och slipper alla människor och hysteri som finns i campen runt Aconcagua. När man sedan kommer upp till berget är man redan så anpassad till höjden att man snabbt kan göra en bestigning i Alpin stil. Vi blir avsläppta i en stor kurva mitt i ingenstans på motorvägen mellan Chile och Argentina. Höjden här är ungefär 3000 meter och vi ska ta oss upp ca 300 höjdmeter till vår första lägerplats. Mellan oss och lägerplatsen finns en flod som måste korsas. Detta görs över en naturlig bro som bildats av två gigantiska klippblock som ligger mot varandra.

 
Innan vi börjar gå mår jag inte alls bra förkylningen har tagit ett rejält grepp jag har förmodligen feber. Konstigt nog så känns det bättre när jag väl börjar gå och dessutom har man inte mycket till val det finns ju ingen varm säng att krypa ner i. När vi är framme känns det sämre igen och på en liten tur ner för att hämta vatten måste jag stanna och hämta andan tre gånger. Förkylningen och påverkan av höjden gör att jag känner mig otroligt svag. Det är en både psykiskt och fysiskt påfrestande att vara sjuk i ett tält på hög höjd men den hopplösa optimisten som sitter på min högra axel säger till mig att det är i alla fall skönt att slippa den förbenade AC luften som startade förkylningen. På kvällen påbörjar jag en penicillinkur och är både förbannad, frustrerad och utmattad på samma gång. Nu är det den  envisa pessimisten på min vänstra axel som är högljudd. Har inte varit sjuk på et halvår och så blir jag det nu, ska allt som jag förberett inför detta var till ingen nytta nu?   

30-31 December      NEW YEARS DAY - U2

Först flyttar vi upp lägret till ca 3500 meter och man börjar träna in rutiner och få ordning på tält,köksbestyr och annat som bara måste fungera sedan på berget. Nästa dag är nyårsafton och tillika topptränings dag för vårat hurtiga gäng. Vi kliver upp ganska tidigt och packar en lätt toppsäck och siktar upp mot ett pass på 4125 m.ö.h som ligger precis på gränsen mellan Chile och Argentina. Ungefär halvvägs upp stannar vi vid ett snöfält och tränar på att gå med stegjärn och isyxa och att kunna rädda oss själva vid ett fall på snö. Detta görs genom self arrest som i princip är att man slänger sig med fötterna bort från snön på mage och pressar hela sin tyngd ner mot isyxan och på så sätt snabbt får stop. Efter ungefär en timme har alla koll på detta och några har börjat träna på den mer coola stilen ala´ Vertikal Limit dvs. ett hejdlöst skrikande och svinga isyxan i en vid båge och sedan hängandes i en arm fälla en iskall Hollywood kommentar. Då får våra guider nog och säger att det där det funkar bara på film, nu går vi vidare. När man kommer upp mot 4000 meters höjd börjar helt otroliga fält av penitentes breda ut sig. Penitentes är en symetrisk isformation som ser ut som en tänder och dessa ligger i stora fält som nästan ger ett overkligt intryck.

Vi kämpar vidare upp mot passet som är dagens mål och tillslut när vi kryssat ett tag mellan penitentesfälten blir vi tvungna att korsa dom. Här ändras min fascination lite, penitentes är fantastiska att se på men ska man korsa ett fält av dom är det inte lika roligt längre. Slutligen når vi upp till passet och kan beskåda en vacker utsikt och nu ser man också för första gången Aconcagua som stolt reser sig långt där borta och det är en svindlande känsla att man snart ska försöka gå upp på den jätten.  

På vägen ner går vi vägen förbi en gammal gruva som vi sett på uppvägen. Allt är förfallet och vi funderar över hur dom lyckats transportera ner all malm som brutits här. Den förklaring som vi slutligen tror mest på är att brytning och förädling måste ha skett på sommaren och att uttransporterna skett på vintern. Väl tillbaka i lägret överraskar våra guider oss med en flaska Argentinsk champagne. Det är ju trots allt nyår och vi firar in det nya året svensk tid eftersom dom flesta är trötta och vill lägga sig. Det blir ett annorlunda nyår med champagne i kåsa istället för kostym och uppknäppta nyårs fester, jag gillar det.  

1-4 Januari           LIKE A ROLLING STONE - Bob Dylan
Vi tar nu en vilodag och gör bara en liten tur upp till gruvorna mest för att ha något att göra. Denna dag är otroligt varm och solen står mitt i zenit. Det är omöjligt att ligga i tältet som är varmt som ett växthus så jag och Mikael min tältkamrat tar med oss vatten och letar upp några små skuggfläckar under några stora stenblock. Några timmar senare går solen ner och då sitter man plötsligt i dunjackan och fryser. Sådan här är miljön i dessa berg otroliga kontraster. På kväll och morgon är det toppluva, handskar och dunjacka som gäller och man längtar efter den varma solen. På dagen är det zinkpasta, solglasögon och mängder av vatten som krävs och man längtar efter kvällens svalka. 
Nästa camp blir på en platå uppe på 4000 m.ö.h. Nu börjar penicillinet göra verkan och jag känner mig bättre och bättre. Nu har pessimisten underläge och optimisten på min högra axel sjunger glatt att vinden har vänt. Kvällens aktivitet blir kortspel med åtta stycken personer inträngda i ett tremannatält. Det blir en högljudd tillställning och många heta debatter om reglerna som ivrigt ändras under spelets gång.

Nästa dag är topp träningsdag två och nu blir ett nytt pass på 4500 m.ö.h vårat mål. Ett kort tag var en toppbestigning av toppen Los Gemenos också med i diskussionen men vi inser redan på håll att det nog blir en övermäktig uppgift. Väl uppe i passet fortsätter några av gänget upp på en av topparna som ligger ungefär hundra höjdmeter till. Jag tar det säkra före det osäkra med min förkylning och tar istället en timmas tupplur och njuter av vädret. Nerfärden går i med en väldans fart och man kan nästan surfa på sten/grus sluttningarna. Då och då sätter man igång ett mindre sten skred och får springa fort undan. Vår sista dag på denna acklimatiserings tur blir en transportsträcka tillbaka ner till motorvägen. 
 

 
När vi är nere vid vägen känner man direkt att höjden gör att värmen blir än mer påfrestande och när vi väntar på vår buss tar vi skydd från solen i en gammal tunnel under vägen. Varje gång en stor långtradare kommer dundrandes över oss så funderar man om man verkligen litar på Argentinsk vägbyggarkonst men det går bra och när bussen kommer åker vi direkt ner till Uspallata. Här beställs det pizza och en 1 liters öl, pizzan hade nog räckt till en hel familj normalt men jag lyckas nästan pressa i mig hela själv. Allt här i Argentina är stort, beställer man en stor öl så är den 1 liter, beställer man en mini biff så får man en 250g biff, beställer man en normal biff så har du ett halvt kilo kött att kämpa med sen. Dessutom verkar detta vara Atkinsons paradis saker som sallad och potatis får man beställa extra om man vill ha. Beställer man biff så får man rätt och slätt en enorm köttbit inget mer.

 

  
5-6 Januari           ENTER SANDMAN - Metallica
Nu har vi en välbehövlig vilodag och vi använder den till att göra allt viktigt som man bör göra en sådan dag. Det vill säga så lite som möjligt, sova och skriva några vykort och sova lite till. Ibland är det skönt att göra ingenting. Nästa dag går vår buss från Uspallata klockan nio och sedan stannar vi för en snabb lunch i Puerto Del Inca trodde vi....... Pojken som tar emot våra beställningar försvinner plötslig ut och sätter sig på en hög med bildäck och någon mat kommer sedan inte. Vi väntar och väntar och väntar. Tillslut får vår chaufför Miguel får än en gång visa att han är en klippa. Han hoppar in som servitör och jagar på kocken så att vi slutligen får vår mat. Inte många får det dom beställt och några knorrar att detta nog var något av det mest kaotiska ställe dom varit på. Personligen sitter jag bara och njuter nu, sist vi var här innan acklimatiseringen mådde jag pyton men nu mår jag toppen och det kommer i alla fall inte vara det som stoppar mig från toppen. 
Framme vid parkgränsen ser man nu Aconcagua för första gången på nära håll och det är en fantastisk vy. Högt reser hon sig och den vita toppen står i skarp kontrast till dom gröna fälten. Här vid parkgränsen får man för första gången checka in sitt klättertillstånd och plocka ut en skräppåse som har ett nummer som även står på tillståndet. Parkvakten har en genomgång av vad som gäller och avslutar glatt If you lose this bag I will kill you! 

Vi vandrar sedan upp till Confluencia det är varmt och sand och grus blåser och yr. Vi går om några grupper som inte har någon acklimatisering och jag tror att alla känner sig starka utom möjligt vis Matti som hade problem med magen sista dagen i Uspallata och senare berättade han att dom två första dagarna var fruktansvärt jobbiga p.g.a. av detta. Confluencia är ett ganska stort camp och hit kommer många trekkare som inte har för avsikt att bestiga Aconcauga. Det är en lite underlig känsla och sand, grus,värme och folk överallt gör att man mer känner sig som en ökenråtta på Hultsfredsfestival mer än en bergsbestigare. På kvällen drar stora lentikulära moln in över himlen. Detta brukar vara ett tecken på att dåligt väder är på intåg.  
 

 
 
6  Januari              WALK THE LINE - Jonny Cash
Det blir tidig uppstigning denna långa dag och efter lite trassel med multransporten kommer vi sedan iväg. Första biten är kuperad innan vi kommer upp på platån som går igenom hela Horconesdalen. Vi maler på över den enorma slätten och om man tycker att det är jobbigt är det bara att titta upp mot dom otroliga bergsformationerna och man kommer ihåg varför man är här. Vi passeras och möter hela tiden mulkaravaner och på ett antal ställen ligger mer eller mindre förruttnade kadaver av mulor som antingen ramlat eller av andra anledningar avlidit. Man kan inte annat än imponeras av dessa djur som med tung last springer upp och ner för smala branta stigarna dag ut och dag in.
 

När vi slutligen avklarat platån kommer vi fram till det gamla hotellet och nu börjar en djävulsk stigning. När vi efter totalt tio timmars vandring kommer upp till Plaza Del Mulas har vi avverkat ca två mil och tusen höjdmeter. Nu får vi checka in och får den beryktade bajspåsen. Reglerna är sådana att under hela tiden på berget ska man göra nummer två i en påse som man sedan måste checka in innan man lämnar baslägret. Även här är påsen märkt med klättertillståndets nummer. Om man tappar bort någon av påsarna så får man böta 200 dollar. Därför viker man försiktigt ihop påsen och förvarar den på något säkert ställe, använder andra påsar och tar fram den bara när man ska ut igen. Allt detta kan låta som rena vansinnet men faktum är att de som varit på berget innan detta system användes vittnar om att det blivit en otroligt mycket renare.  Vi hinner ungefär halvvägs med att slå upp tältet när vi får veta att vi står mitt i multransporternas avlastnings plats. Bara att börja om från början och tålamod och positivt tänkande är guds gåva i dessa miljöer.  

8 Januari               GÄRA-LAUS - HARDDA KU HARDDA GEIT
Sovmorgon som slutar med vilodag pga. att det blivit något strul med vår bränsledunk som skulle varit med dagens multranport. Därför bestämmer våra guider att vi tar en vilodag och går direkt upp till camp Alaska istället för camp Canada som enligt rykten ska ha ont om både vatten och snö.Idag sätter Mikael ett svår slaget frukost rekord då han ägnar en timme och en kvart till att tvinga i sig dagens gröt portion. Eftersom jag lyckas skyffla i mig min portion på sådär tio minuter tycker jag detta är väldigt roande och retar Micke för detta. När det sedan bli lunch får jag ångra mitt tilltag, slemmig, klibbig pasta som vi kallar änglahår och löksås är riktigt äckligt. Jag får ligga alldeles still och tänka på mjukglass några minuter efter för att inte hulka upp allt som jag lyckats få ner. Det är ofta en höjdpunkt att äta, man längtar till varje mål, men för att få i sig nog med kalorier är det ofta enorma portioner med gröt eller pasta och någon läbbig sås. När man ätit hälften börjar maten svälla i munnen och den andra hälften får man tvinga i sig bara för att man vet att man behöver energin. Resten av dagen ägnar vi till att göra en undersökning hos baslägrets läkarstation och besöka hotellet. Läkaren mäter syreupptagning, puls och blodtryck och säger att allt ser bra ut. Doktorn själv som är en läkarstudent från Mendoza som blivit uppflugen med helikopter igår ser däremot ut att må riktigt illa.

    
9 Januari              THE ONLY WAY IS UP - Yazz and the Plastic Population 
Det är en kall och blåsig pust som möter oss när vi tidigt kliver ut ur det varma tältet. Dagens mål är Camp Alaska 5300 m ö h och det kommer att bli en tuff dag med 1000 meters stigning med full packning. Desto längre upp vi kommer desto mer blåser det men det blir bara bättre och bättre utsikt. Vi har en extra dunk med bensin som vi turas om att bära 20 min var. Kanske är det mest psykologiskt men när man blir dunkslav och ska kånka dunk eländet känns det fantastiskt tungt. När jag efter att ha burit mitt pass frågar Klas om han är sugen svarar han glatt Javisst! Känner mig stark som Alice Timander kan jag inte låta bli att gapskratta trots att jag är helt utmattad. Vi är uppe i Camp Alaska någon gång på eftermiddagen och här blåser det skägget och vi är väldigt noga med att säkra upp tältet med stora stabila stenar. Bära stenar på hög höjd är också en upplevelse, man hämtar en sten och sen är det bara och sätta sig ner och vila och andas innan man kan fästa den till tältet. När jag sitter där precis efter en stenleverans och flåsar kommer det en rejäl vind by och i den vindbyn fladdrar plötsligt Mattis liggunderlag förbi. Jag hoppar snabbt upp och jagar efter några meter inser jag att det inte är någon mening. Det tar inte lång stund innan man ser liggunderlaget fladdra upp mot toppen av berget på andra sidan dalen. Som tur var det bara ett extra underlag som Matti använt under sitt uppblåsbara så det går nog utan säger han. 

10 Januari             PESONAL JESUS  - Depeche Mode
Vaknar mitt i natten och fryser som sjutton. Termometern visar -15 grader i tältet och av någon anledning har kylan överraskat mig. Jag tar på mig alla kläder som jag har i tältet och försöker dricka lite vatten. Det går dock inte så bra eftersom allt som inte legat i sovsäcken är fruset. Jag packar ner en av vattenflaskorna i sovsäcken och somnar sedan om.  

Vi kliver upp med solen och går upp till nästa läger Nido De Condores. Det är en kort och inte alltför jobbig stigning som tar 2-3 timmar. Nu har stormvindarna blivit kryddade med lite piskande snö. Det blir tuffare och tuffare miljö och tyngre och tyngre att andas. Ett läger till innan toppförsök och jag hoppas verkligen att det blir bättre väder annars blir det tufft. När alla slagit upp sina tält och fått ordning på sin utrustning blir vi kallade att komma in till Jonas och Håkans (guidernas) tält. Det visar sig att dom har burit upp ost, kex och salami och vi lyckas med bedriften att tränga in 12 personer i ett tremannatält. Vi har det riktigt mysigt och varmt och under tiden vi glufsar i oss godsakerna berättar Håkan att han träffat en norrman som hade hört att det skulle komma en lucka i vädret och bli bättre två dagar och sedan blåsa upp igen på söndag. Om han har rätt ska jag flagga med Norges flagga varje 17 maj tills jag dör lovar Fredrik och alla känner vi nog samma sak. Det låter nästan för bra för att var sant och vågar man lita på en Norrman?  

11 Januari             KO ÖVER SAREK - Norrlåtar 
Ofta när jag gör något fysiskt jobbigt och i synnerhet när jag är på berg- och i fjällmiljöer så fastnar konstiga ord eller melodier i huvudet. Man vet inte varför man började tänka på det och det är stöt omöjligt att få bort det. Denna morgon är det den smått galna låten Ko över Sarek som satt sig i mitt huvud. Ni vet den där låten från åttitalet där de sjunger högt över fjället flyger en ko. Den vill inte försvinna och hela dagen rullar den på repeat i mitt huvud. Vi gör en sista push upp till 6000 meters gränsen och lägret Camp Colera. Bizzart namn på ett läger och man vill nog inte veta hur det fått sitt namn. Jag mår tjuvens och är allmänt matt när vi kommer upp men det ornar sig efter lite mat och vätska. Här uppe finns ingen tillgång till vatten och att smälta snö det är en sysselsättning som kräver mycket tid och är ungefär lika roligt som att titta på en fransk kärleksfilm. För att ha vatten till både mat och eventuell topptur imorgon får vi smälta snö i tre fyra timmar. När jag går ut för att slå en sista drill innan läggdags hör jag plötsligt ett brölande ljud från något av tälten.Först låter det som att någon skämtar men när det fortsätter hör man att det är någon som skriker av riktig panik. Min första tanke är om det är någon från vårat tält. Det ser ut at komma från ett litet tält som ligger bredvid våra tält och våra guider samt några från den stora researrangören Inca sliter upp tältet och möts av ett rökmoln. Dom drar ut personen som uppenbarligen har somnat med sitt kök på. Det visar sig vara en spanjor som reser ensam och han har nog haft tur som lever, normalt somnar man bara in vid en gasförgiftning men han kanske brände sig på köket. Inca kontaktar läkaren nere i BC och förklarar att de inte tänker göra något mer eftersom de har klienter som ska upp till toppen imorgon. Alla tänker vi nog att den här killen måste ner hans liv svävar i fara. Vår guide Jonas och en Irländare som varit uppe på toppen igår erbjuder sig att gå ner med spanjoren. Efter ytterligare rådgivning med läkaren kommer de fram till att det inte tjänar något till att gå ner. Vi kommer inte att göra mer än ni kan göra där uppe, ge honom vatten och ha honom under uppsikt hela natten så kommer Guardapark upp imorgon bitti blir rekommendationen.  Denna upplevelse gör en lite obehagligt till mods och man blir påmind om hur lite det behövs för att bli utsatt för livsfara på de här höjderna och i den här miljön.  Jag tar fram min Mp3 spelare och lyssnar på Oboy´med Peps Persson för att skingra tankarna och få lite positiva vibbar inför morgondagen. Konstigt nog somnar jag snabbt och sover riktigt gott.  

12 Januari             HÅLL UT - Peps Persson 
Vaknar strax innan fem av att Jonas ruskar i tältet och hojtar upp med er det är toppdag nu kör vi! På två sekunder är jag klarvaken. Nu gäller det tänker jag det som man tränat, sparat och kämpat för i nästan ett år och nu är det dax. Vädret är perfekt, jag mår bra och nu gäller det bara att kämpa och inte ge sig. Första biten är det kolsvart och en bit upp på berget syns en annan grupps pannlampor som ett pärlband där uppe. Tittar man upp ser man en fantastisk stjärnhimmel och när vi kommer lite längre upp ser man Aconcaguas silhuett som avbildar sig som en skugga från solen.

Etappen upp till Indepezia går bra och här sätter vi på oss stegjärnen innan vi går upp på Vindy ridge. Två i gruppen vänder här och går tillbaka till Colera. Mellan Vindy ridge och Canaletan går en snöstig och än en gång får man säga att vi har tur för det är betydligt lättare att gå på denna snöstig än på sten och grus. Sträckan känns längre än den ser ut och man får rikta in sig på små delmål. Måste orka fram till den stenen och sen får man hitta en annan punkt som man måste orka fram till. Ju längre upp vi kommer desto kortare blir våra pass och till slut är det att gå tio steg och vila som gäller.

Tillslut är vi framme vid Canaletan som är det spanska ordet för korridor och anses vara den tuffaste biten på hela bestigningen. Några i gruppen pratar om vad skönt det skall var när dom kommer upp.För min egen del har min kompis pessimisten på vänsteraxeln växt och jag tänker mest att jag ska vara glad OM jag kommer upp. Det är så med mina vänner på höger och vänster axel att optimisten på min högra axel han blir som alla vi andra trött tyst och försvagad desto högra höjden blir. Pessimisten på min vänstra axel däremot han bara växer och blir starkare och högljuddare ju högre man kommer. 

Canaletan ska enligt guide böcker passeras på höger sida och man inte ska luras att gena på den vänstra sidan som ser snabbare ut. Detta visar sig också vara sant då vi passerar många som förtvivlat kämpar i den vänstra delen. På vägen upp genom canaletan träffar vi en fransman som gör oss alla oroliga. Första gången vi såg honom satt han och masserade sin bara fötter och berättade att han tidigare förfruset dom. Han är klädd i en konstig utstyrsel för att vara på den här höjden, tunna kläder och en hipp pälsmössa. När jag kommer upp över ett pass ser jag plötsligt honom och han äter snö för fulla muggar. När han ser oss blir han lite förnärmad och slutar genast. Är du okey frågar Jonas.  -Jo det är bra jag är lite törstig bara säger han och stapplar vidare. Den killen känns som en tickande bomb och med tanke på hans skäggstubb så har han inte varit på berget tillräckligt länge för att vara acklimatiserad för den här höjden. Vi ser honom inte mer efter detta men förhoppningsvis gick det bra för honom.

Canaletan har en stigning på ca 400 höjdmeter vilket kanske inte låter så mycket men jag kan lova att den är jobbig så det räcker. Vi går korta pass och stundtals måste man stanna och bara andas. Kl 16.30 står vi äntligen på toppen Aconcauga 6962 m ö h och sydamerikans högsta berg. Jag hade trott att det skulle bli ett enormt glädjerus som tidigare när man nått en topp man skulle skrika och hoppa av glädje. Konstigt nog infinner sig inte den känslan och i efterhand så var man nog så psykiskt fokuserad på att man också måste ner till säker mark att det var svårt att ta ut glädjen.

Nerstigningen går utan några problem vi är alla trötta och de flesta känner av huvudvärk och illamående. Jag måste ge min respekt till dem som bestiger 8000 meters toppar då är man ju tvungen att övernatta några nätter 7000 meters höjd vilket just nu känns som en omänsklig prestation. När vi är tillbaka till camp Colera är det bara att smälta snö och försöka äta lite frystorkat. Innan jag somnar går en skön känsla genom min kropp -Fan jag klarade det!  

13 Januari             ROBOT ROCK - Daft Punk

Sover tills solen går upp och jag har sovit fantastiskt bra. Efter hoppackning av tält och övrig utrustning bär det neråt med en redig fart. På tre-fyra timmar har vi hasat, kanat och sprungit ner till BC. Det är märkligt att det som tagit oss fyra dagar att komma upp nu tar fyra timmar att decenta. Nere i Plaza del Mulas är det nu ett muntert gäng som sitter i ett tält och frossar i champagne och pizza och det är fantastiskt gott. Nu känns 4300 meter som rena syreboosten och någon skämtar om att det känns lite jobbigt och kanske borde man skriva en bok om detta Into Thick Air får namnet bli. Efter detta går vi bort till hotellet som ligger en halvtimmes promenad från Plaza del mulas. Här finns ett rum där klättrare genom tiderna lämnat flaggor och andra souvenirer. Vi skriver in våra namn på den stora svenska flaggan och jag lämnar min lilla jämtlandflagga som ett minne.  

 
14-19 Januari 
Resten av resan blir två dagars semestrande i kuststaden Vina del Mar som bjuder på ren njutning i form av bad, gott vin och seafood.Sedan bär det vidare tillbaka till Santiago för hemresa. På morgonen på dagen när vi ska flyga hem vaknar jag abrupt och får springa i ilfart på toaletten. Nu står det klart att ännu en utmaning väntar: matförgiftning och 34 timmars flygkaos. En lång resa tar sin början.....

Vill passa på att tacka alla trevliga reskamrater i vår grupp och naturligtvis guiderna Håkan och Jonas.