Tveksamt alternativ till SPA-helg

Open for business igen - utsikten från Elbrus topp, 5642 möh

Jag har tidigare skrivit om mersmaken av att som nybörjare bestiga berg tillsammans med sin äkta hälft under förutsättningar som medger lite "lyxliv" vid sidan av äventyret. Då gällde det Kleine-Scheidegg och bestigning av "Munken". Den här gången tänkte jag beskriva vad som ändå måste framstå som raka motsatsen både vad gäller resesällskapet och avsaknaden av lyxliv.

Knappt hade jag och min fru kommit hem från vår resa till skuggan av den "Vita Spindeln", Eiger, och en för oss minnsevärd bestigning av Mönch, förrän det bar av igen. Jag hann i alla fall tvätta upp understället och packa om ryggsäcken för att tillsammans med en god vän bege mig till Kabardinien-Balkarien (ni vet den där ryska republiken som man hade lite svårt för i blindtest i sjuans geografi och alltid blandade ihop med grannrepubliken Karatjajen-Tjerkessien?). Det skall sägas direkt - denna del av världen är våldsam! Inte bara är den direkt våldsam utan även våldsamt vacker. Som alternativ destination för en långhelg med livskamraten är den ändå för de flesta inte förstahandsvalet. Men i denna avlägsna del av världen ligger ju ändå Europas högsta berg - Elbrus. Det drar!

Det verkade ett tag lite poänglöst att skriva om erfarenheterna av Elbrus eftersom området runt berget varit avstängt på grund av rådande säkerhetssituation. Sedan i början av November 2011 är det återigen öppet om jag förstått allt rätt. Utrikesdepartementet avråder dock fortsatt från "icke nödvändiga resor" till området runt Elbrus.

Frukostutsikt från Pastukhova Rocks (ca 4,700 möh) - legendariska Ushba med sin dubbeltopp något till höger om mitten i bilden.

Elbrus och området

Ni kan själva läsa på om Elbrus på Wikipedia och ni kommer då bli upplysta om att det är Europas högsta berg som mäter 5642 meter över havet och att denna tvillingtopp är en utslocknad vulkan. Det som ofta framhävs när man läser om Elbrus ur ett bergsbestigarperspektiv är att det är ett mycket "enkelt berg" och när man ser bilder av berget så påminner det väldigt mycket om ett svenskt fjäll - bara rätt så mycket högre då. Den som letar lite längre kommer trots allt kunna hitta redogörelser för olyckor med dödlig utgång (faktiskt årligen) så helt ofarligt är det nog inte. Den enda lite "luftiga" passagen på normalleden är den sista nordliga traversen strax innan man svänger söderut upp sista biten mot toppen. 

Vi var givetvis medvetna om den tidigare nämnda säkerhetssituationen för området, och UD:s generella avrådan från "ej nödvändiga" resor till Elbrusregionen. Det beror ju på hur man ser på det hela - om man faktiskt bestämt sig att man skall upp på just Elbrus så blir ju resan per definition nödvändig. Efter att ha hållit koll på nyhetsflödet under sommaren och diskuterat med personer insatta i regionen så tog vi så beslutet under juli att faktiskt åka iväg.  

I väntan på att säsongen för klättring av Elbrus infinner sig (juni till september) så kan jag rekommendera hugade spekulanter att läsa lite om Kabardinien-Balkarien som bara via planlöst surfande på internet framstår som ett fascinerande område. Dess historia genom århundradena är definitivt värd en kvälls studier och gav åtminstonde mig en viss förståelse för områdets problematik.

Upplägg

Vad som var lite speciellt med vår tur var att vi tyvärr hade väldigt lite tid och därför var tvungna att utgå från en "succéplanering" i vilket inga marginaler för dåligt väder etc ingick. Man kan tycka vad man vill om ett sådant upplägg men om man inte är "topptokig" så fungerar det ganska bra tycker jag. Det är klart om det är kritiskt att komma hela vägen upp är det inte att rekommendera men om man är beredd på att i värsta fall "bara" få gå på, och uppleva berget så tycker jag att man mycket väl kan göra sådana här korta utflykter. Lyckas man ta sig hela vägen så får man se det som en bonus.

Planen var att åka ut en fredag, för att börja vandra på efterföljande lördag och att stå på toppen redan på tisdag morgon. Jag själv hade ju just tillbringat några dagar på mellan 2000 till 4100 meter så min acklimatisering hade inletts. Per däremot, som utgjorde andra halvan av denna expedition, kom direkt från Stockholm till berget så vi var tvungna hålla koll på hur fort vi tog oss upp för berget och inte drog på oss någon form av höjdsjuka (vi hade absolut inga problem alls med detta - inte den minsta antydan till huvudvärk eller dylikt).

Första dagen - resa

Vi mötte upp på Arlanda den 1:a Augusti. För er som kommer ihåg sommaren 2010 så vet ni att det här var mitt under den mest intensiva perioden för de skogsbränder som plågade Moskva och dess omgivningar. Men vår resa till Mineralnye Vody, via Moskva, var helt incidentfri (om man inte som incident räknar själva faktumet att flyga inrikes i en rysk Tupolev 154 vilket i ärlighetens namn är ett gränsdragningsproblem mer än något annat). Vi anlände till Mineralnye Vody på eftermiddagen och vi möttes upp på flygplatsen av en mycket fåordig representant för Pilgrim Tours.

Nu när situationen lugnar ned sig runt Elbrus hoppas jag att Pilgrim Tours har kunnat övervintra och överleva som företag (det verkar så att döma av deras hemsida). Även om vi bestämde oss för att enbart beställa en "administrativ" expedition från dem så var de mycket hjälpsamma med stöd och råd. Vi fick hjälp med pappersexcercis för visum och hotellbokningar och hämtning och lämning vid flygplatsen - men alltså inget helhetspaket med guider (www.pilgrim-tours.com).

När vi helt utan incidenter eller särskilt lång väntan passerat tullen så packade vi in ryggorna i en ny, fin småbuss och började resan söderut. Mineralnye Vody bjöd på både ny och gammal bebyggelse och på det hela taget så gick nog vår första lätta nervositet över i en begynnande känsla av att vi nog hade väldigt lite att oroa sig över. Det var ju bara att se sig runt - hur farligt kan det vara när det byggs bilpalats med samma borstade aluminimumfasad vi har norr om Stockholm? Lättnaden sänkte sig i bussen samtidigt som solen snabbt dök och mörkret lade sig så där fort som man aldrig riktigt kan vänja sig vid att den gör på sydliga breddgrader.

En annan vy av Elbrus från strax bakom "Barrel Huts" - kanske inte det vanligaste perspektivet men ett av de mer nödvändiga för att få till stånd en förändring av miljön på berget? 

Det var nog just den lugna lunken i bussen som gjorde att vi inte hann stirra till det när vår buss efter några timmars körning helt plötsligt stannade till och vi genom frontrutan såg a) en spansk ryttare tvärs över vägen och b) en människa i skidmask och med en Kalashnikov som pekade rakt på bussen och slutligen c) en handfull kompisar till b i samma mundering. Per konstaterade att "nu smäller de på" och jag tror vi hann säga åt varandra att ta det lugnt.

Bortsett från att det är obehagligt att bli stoppad av ett halvt dussin män i gröna kamouflagekläder som alla har skidmask och puffran i högsta hugg pekandes mot dig, så gick det hela förvånansvärt lätt. Killen pratade lite engelska och var betydligt yngre än vad jag och Per var. Vi visade upp allt vi hade och erbjöd honom att kolla allt (inklusive isyxor och vad vi nu hade i "vapenväg"). Vi var "svenskt artiga" men log inte och försökte inte skämta till det och jag tror han uppskattade att vi gjorde jobbet enkelt för honom. Så lika hastigt som de hade fått oss ur bussen hade de fått in oss igen - och vi fortsatte de sista 45 minutrarna eller så till hotellet.

När vi kom fram hälsades vi välkomna till Hotel Scheherazade av Irina från Pilgrim Tours. En mycket vänlig människa som verkade innerligt trött på det femtontal nykorade Elbrusbestigare som enligt Irina firat sin triumf tre dagar i sträck inne på hotellet.

Vi gjorde packningarna marschfärdiga för att kunna ta linbanan upp "first thing" dagen efter - vi sov gott!

Andra dagen - lift och tält

Anmarschen är ingen stor strapats då man tar linbana och stollift til base camp. Elbrus västra topp i bakgrunden.

Efter att ha lämnat in våra duffelbagar med saker vi inte behövde på berget till vännerna på Pilgrim, så köpte vi 10 liter vatten i en av affärerna i Azau som den lilla hussamlingen vid linbanans början heter. Kommersen var igång tidigt och gårdagens dramatik var som bortblåst. Jag hade fått rådet från en väldigt trevlig och hjälpsam kille på Naturkompaniet på Sveavägen i Stockholm (hej Jonas!) att inte dra omkring Azau i en så liten grupp som ett par, utan att försöka ta oss därifrån och upp på berget så fort som möjligt. Sagt och gjort!

Precis som i fallet med Mönchbestigningen var det här fråga om en snabb approach via linbana och sittlift. Att sitta med fullmatad ryggsäck i en ensätes stollift från 60-talet (eller så) var lite obehagligt eftersom det inte fanns plats att sätta för spärren som hindrar att man faller ut. Men vi höll oss kvar och kom så slutligen fram till området runt "Barrel Huts" på 3800 möh. Eftersom Per kom från havsnivå dagen innan ville vi inte gå högre upp än så här vår första expeditionsdag utan vi slog läger och ägnade dagen åt att käka, planera och vila. Ett halvt dygn är väl ungefär vad man står ut med då området runt Barrel Huts är riktigt oinspirerande med fullt av turister som vill ta linbanan upp till snön, och vad som är än värre, dessutom är ordentligt nedskräpat. Vi avslutade dagen med vår dagliga dos av dramatik när blixten slog ned i linbanan precis där vi slagit upp tältet.

Tredje dagen - börja gå

Efter en natts sömn som helt kort avbröts av granateld från Georgiska sidan ("Per - hör du" - "Hmm") packade vi tidigt och började gå upp mot "Diesel Huts". Vandringen var inte svår och vädret fantastiskt (gott och väl över 20 grader, vindstilla och strålande sol). Trafiken upp och ned i backen var stor och den där "expeditionskänslan" hade lite svårt att infinna sig. Vandringen gick i sockrig snö i spåren efter pistmaskiner som fraktade såväl folk som förnödenheter upp till högre höjd. Lämmeltåg av varierande erfarna bergbestigare masasde sig långsamt upp för Elbrus södra sluttning.

Vi kom upp till Diesel Huts ungefär mitt på eftermiddagen och hittade ett bra och skyddat läge för tältet på 4200 möh. Vi hade ett par unga ryska studenter som grannar som föresatt sig att bestiga Elbrus. Precis som Kebnekaise är ett naturligt mål för svenska vandrare, och klättrare, så verkar Elbrus vara det för ryssarna. Det finns ju så många mer toppar att välja på utöver Elbrus men jag fick en tydlig känsla av att Elbrus är något speciellt att "ha gjort". Vi träffade senare under veckan någon som också menade att Pik Kommunizma (vilket underbart namn ändå) är en eftertraktad skalp men med sina 7495 möh helt klart ett betydligt mer utmanande projekt.

Den andra natten på berget fick vi så uppleva lite automateld från oklar riktning. Så här långt uppe på berget kändes det dock som avlägsna problem - lustigt hur snabbt man anpassar sig till nya förhållanden.

Fjärde dagen - förberedelse för toppdag

Den fjärde dagen var en kort vandring mellan Diesel Huts och Pastukhova Rocks (4200 möh till 4700 möh). Återigen en mycket vacker dag under själva förflyttningen upp längs bergssidan. Lite mer tröttande mot slutet när vi kom över 4500 meter och med lite tunga ryggsäckar men helt utan problem.

Vädret denna dag var inledningsvis lika vackert som de tidigare dagarna. Men på eftermiddagens senare del ökade vinden och molnen drog in. Från att ha lunkat omkring tältet i t-shirt för att hitta vatten (vilket visat sig ganska svårt pga hur nedskräpad omgivningen var) så var snön över oss. Det formligen vräkte ned kornsnö som packade sig kring tältet i drivor och vinden gick en bra bit förbi kulinggränsen. Nu var det aldrig några problem för oss men Elbrus är känt för att kunna växla väder mycket snabbt (liksom alla bergstrakter skulle jag tro) vilket visar på vikten av att närma sig det här berget med respekt och rätt utrustning.

Vi kröp ned i sovsäckarna vid 10-bläcket och ställde klockorna på en tid som jag inte kommer ihåg. Men säkerligen senare än när vi fakstiskt gick upp.

Femte dagen - toppdag 

Redan någon gång mellan 1 och 2 hörde Per hur diverse förberedelser tog fart. För de läsare som tänker sig ljudet av spisar som tänds, sovsäcksblixtlås som öppnas, eller kvävda svordomar när någon försöker "sko sig" så är det helt korrekta ljudbilder. Men också ljudet av snövesslor som jag faktiskt inte kan förstå annat än att de fraktade mindre nogräknade toppspekulanter en bit högre upp på berget. Att bestiga Elbrus verkar som sagt vara oerhört populärt hos våra ryska grannar och kanske är det ungefär som när vi här hemma cyklar Vätternrundan bara för att man slagit vad med "svågern" att man klarar det? Skillnaden är dock att om man kroknar på Vätternrundan kan man kliva av i Jönköping eller Hjo och lassa in en extra portion lasagne innan man kliver på bussen hem igen. Läget är lite annorlunda på Elbrus. Jag har läst artiklar som visar att Elbrus är väsentligt mindre förlåtande mot "blåbären" - siffror på mellan 15 och 30 dödsfall per år figurerar på Summitpost (summitpost.org).

Väckta av larmet beslöt vi alltså att dra igång det hela. Något mycket positivt för vår lilla tvåmansexpedition var att det var många, pannlampsförsedda, grupper som sicksackade sig uppför sluttningen strax utanför vårt läger. Om vi bara kunde haka på någon av grupperna kunde vi känna oss lite säkrare på vår väg upp för ett okänt berg i beckmörkret. Vi hade givetvis såväl GPS som reservkartor men det var ändå positivt att det var så mycket folk på berget.

Utsikten västerut, på morgonen, från Pastukhova Rocks är fantastisk - riktig Prippsstämning med allt i blått.

Efter att ha ätit och packat klart så klev vi ur tältet någon gång strax före halv tre på morgonen. Vädret var bra även om temperaturskillnaden mot de tidigare dagarnas solbadande var väl påtaglig. Vi gick ut i sluttningen och hakade på en grupp med runt 10 personer som vi observerat sicksacka sig upp. Det var inte så mycket att tveka på - bara börja gå.

Som nybörjare så upplever jag att det största problemet med höga berg är att förbereda sig för hur "ovillig" man helt plötsligt kan bli mitt uppe i allt. Vägen från Pastukhova Rocks till sadelpunkten mellan västra och östra toppen är lite under 2,5 km vandring. Det är visserligen ganska bra stigning (4600 möh till 5300 möh  - alltså ca 700 höjdmeter) och det är kallt och mörkt. Men när man sitter hemma och förbereder sig så är det ändå svårt att komma in i stämningen när man börjar sega till sig och börjar ifrågasätta hur viktigt det egentligen är att nå ända upp. Min vana trogen (att tala om vana på sitt tredje berg är kanske att ta i) så hade jag misslyckats med drickandet. Båda mina plastflaskor var antingen bottenfrusna eller höll alldeles för låg temperatur redan efter ett par timmars vandring. Jag hade dragit på mig ett par imponerande samlingar munsår på såväl överläpp som underläpp efter mitt besök på Mönch, vilket gjorde det svårt och jobbigt att äta när det inte fanns något att dricka. Alltså slarvade jag både med ätandet och drickandet. Skall man gå 1000 höjdmeter som slutar på några hundra meter under 6000-metersnivån efter tre dagars acklimatisering så är det väl inte någon chock att man kroknar. När vi kom upp till sadelpunkten så var jag trött och kall. Klockan var strax före 6 på morgonen och jag längtade intensivt till att solen skulle börja värma. Per väntade tålmodigt och jag fick i mig någon choklad och iskallt vatten. 

Klockan 5.50 och i en schaktningsperiod - det är bittert kallt men fantastiskt vackert.

Men efter att ha fått vila lite så fortsatte vi uppför den västra toppens östsida som vätter ned mot sadeln mellan de två topparna. I takt med att solen började värma så steg också humöret. Det var en dag med strålande sol igen. Grupperna vi sett under natten hade glesats ur och vi gick nu tillsammans med en handfull andra klättrare.

Mitt på förmiddagen så hade vi passerat traversen norrut mellan topparna och svängde söderut på den sista stignignen upp till toppen. Vinden hade nu mojnat och när vi kom upp till den generöst stora toppen så hade vi perfekta förhållanden för att ta lite kort och en bit choklad inför avslutgningen på dagen. Jag hade fått min revansch för min miss tidigare på året (återkommer till detta) på en topp som ju faktiskt till hör "de 7 topparna" och det kändes väldigt bra. Både jag och Per njöt av utsikten, sällskapet och att vår lätt hetsiga planering hade krönts med framgång, men efter tjugo minuter eller så satte vi på oss ryggsäckarna igen och styrde kosan mot tältet.

Toppplatån medger inte dramatiska toppbilder med branta stup - men det spelade faktiskt noll roll vid den här tidpunkten! Stolt och glad!

När vi så återkom till tältet tog vi det lugnt hela eftermiddagen och först dagen efter gick vi ned till byn Azau igen. Väl där så unnade vi oss ett par flaskor av denna fantastiska brygd (nedan) - tänk vad fint det vore att kunna njuta en "2106" (eller vad nu höjden är i år) på Kebnekaise Fjällstation.

Vi avslutade hela vistelsen vid Elbrus med att stöta ihop med en rysk Elbrusbetvingare som insisterade på att få bjuda oss på middag för att kunna diskutera såväl berg som ishockey. Denna flotta gest kunde vi ju inte tacka nej till även om vår värd inte pratade något annat än ryska. Middagen var sannolikt vår största utmaning under denna expedition - vår ryska värd presenterade galant festmåltiden som rätt och slätt bestod av en vattenmelon (en middagarnas Kinderegg kan man säga - en överraskning var det i alla händelser) och två flaskor vodka. Häpp! Som sagt - tveksamt alternativ till SPA helg!

"Berg kräva dessa drycker"?