Svellnosbreen runt - 7 toppar över 2000 meter

Gruppbild på toppen av stora Tverråtinden 2309 m.

- Missar man en enda gång då är det kört, då gör man inte mer sen. Man blir inte ens en invalid som får ligga i rullstol och bli tvångsmatad hela livet, man blir bara en kladdig fläck... i Norge.

- Men bortsett från det har det varit en bra tur!

- Helt underbart! Det har varit jätte jättekul och jätte jätteotäckt.

Samtal mellan Mattias och Øystein på toppen av Galdhøpiggen

Fredagen den 9 september lämnar Team Lajt tillsammans med förstärkning av två norska bergsgetter, Øystein och Geir Oslo för en helg i Jotunheimen. Målet är att gå Svellnosbreen runt, en klassisk ryggtravers med några av Norges (Nordens) högsta toppar. Det är sammanlagt 12 toppar över 2000 meter.

Vår bil med Tobias, Victor och Mattias anländer efter mörkrets inbrott på fredagskvällen till Spiterstulen. Den andra bilen har redan varit framme i en timme, så vi möter både en uppslagen lavvo (kåta) och färdig middag. Vi äter med god aptit och delar upp gemensam utrustning innan det är dags att gå och lägga sig. Vi skall upp tidigt imorgon.

Klockan ringer 05:00 och det är becksvart ute, jag känner sömnbristen i hela kroppen och funderar en sekund på att ligga kvar i min nya varma sovsäck, men kommer snabbt på andra tankar och kryper ut. Vi äter snabbt frukost och fixar det sista med utrustningen. Mindre än en timme senare är vi på väg i mörkret.

Mattias knyter in sig innan klättring upp på Tverråtinden M.

Norrmännen håller ett jobbigt högt tempo i mörkret och jag har nästan lite svårt att hänga på, med min tunga ryggsäck innehållande 60m rep och annan utrustning. Ganska snart kommer vi fram till glaciärkanten och vi har två möjliga vägar upp på Tverråtinden M 2302m. Antingen gå över glaciären, upp för backen och sedan upp på ryggen eller klättra facet. Vi väljer det sistnämnda. Vi märker fort att klättringen inte var tvärenkel och den fuktiga mossan tillsammans med ryggsäck och kängor, gör att vi inte känner oss säkra med att frisolo klättra upp. Vi bestämmer oss för “better safe than sorry” och plockar fram rep och kilar. Klättringen går bra men vi förlorar mycket tid på att säkra. Allt för mycket tid försvinner och väl uppe på toppen inser vi att vi ligger två timmar efter planen. Vi kanske skulle valt den enklare vägen upp.

Vi fortsätter på kammen och avverkar snabbt både Västra Tverråtinden, 2288 m och Stora Tverråtinden, 2309 m. Väl framme på Stora Tverråtinden är det dags för turens första rappell (visar sig bli enda). Vi hittar snabbt ankaret som består av diverse slingor, som sitter både med kil och runt håligheter i berget, det hela känns pålitligt. Vi är ivriga i väg då vi ligger flera timmar efter planen och funderar inte så noga på vart vi skall fira ner oss till. Geir är först ut och firar ner till den första platån. Väl nere är det mycket rep kvar så han bestämmer sig för att fira ner till även nästa platå. Vi andra följer snabbt efter, men väl nere finner vi inget nytt ankare. Vi har firat oss ner på fel ställe. Vi har fortfarande några meter rep kvar men målet ligger väldigt långt till sidan om oss, ska repet räcka? Nu inleds något som man kan likna en scen ur Cliffhanger. Vi springer bokstavligen på väggen för att få pendel för att nå stigen. Hela operationen går under omständigheterna ändå smidigt. Men när väl alla är nere upptäcker vi att repdraget tillsammans med att repet troligtvis har kilat fast gör att vi inte lyckas dra ner repet. Vi överväger en sekund att bara lämna det hängande på väggen. Men vi ändrar oss och Øystein börjar att tradklättra upp en bit, samma väg som vi kom ifrån och lyckas få loss repet.

Vi är återigen på väg, men nu ännu mer efter tidsplanen och med lite snabb uppskattning inser vi att om vi inte ändrar rutten kommer vi stå på Galdhøpiggens topp tidigast 21 och därifrån är det i alla fall tre timmar ner till lägret, då i mörker. Vi överväger att gå ner på glaciären och följa den ner, men ingen har lust att vända om redan. Vi kommer på ytterligare en ide. Vi kan korsa glaciären och hoppa över Tverråtindan, 2207 m, Ymelstinden,  2304 m och Storgjuvtinden, 2344 m. Istället gå upp på kammen mellan Storgjuvtinden och Galdhøpiggen för att fortsätta upp mot Galdhøpiggens topp.
Sagt och gjort. Vi tar på oss stegjärn och knyter in oss i rep och går med bestämnda steg över glaciären. Vi lyckas korsa glaciären utan några större problem. Vägen upp till kammen är brant och med mycket lösa stenar, men vi kämpar oss upp och ca en timme senare står vi på kammen.

Alla inknutna i rep på väg över glaciär

Nu börjar vandring och klättring mot Galdhøpiggens topp, Norges, Skandinaviens och norra Europas högsta berg. Vägen mot toppen är hård och är mestadels scrambling. Bitvis är det väldigt exponerat med flera hundra meter stup vid sidan om en. Klättringen är inte svår men utsikten gör sitt för psyket. Det märks dessutom att vi är högre nu, för mycket mer av nattens nysnö ligger kvar, det gör det halt och svårt att se underlaget.

När vi äntligen är uppe Galdhøpiggens topp har klockan hunnit bli lite efter 18 och vi känner oss trötta men nöjda och har inte någon jättelust att ta de två sista topparna på vägen ner. Så vi börjar gå den långa vägen ner.

Klockan 21.30 är vi nere vid tältet, då har vi i stort sett gått och klättrat i 15,5 timmar och bestigit 7 toppar över 2000. Det blev inte helt enligt planerna men vi är nöjda och glada ändå. Efter en dusch och intag av middag somnar vi alla fort och börjar drömma om nya toppar och expeditioner.

Tobias sover gott i sin nya sovsäck från Roberts.pl efter 15,5 timmars vandring/klättring.

Mer info om våra turer och expeditioner