S.A. Duse – äventyrare och deckarförfattare

I sin bok Journalisten beskriver Ivar Lo-Johansson hur han börjar sin författarbana genom att bli en "Bygdens son". Han tar anställning som volontär på lokaltidningen Sörmlandsörnen. Han är full av visioner, känner en magnetiskt dragning till allt och alla som har med det tryckta ordet att göra: typografer, redaktörer och tryckerier. Inför det extravaganta julnumret av Sörmlandsörnen ser Lo-Johansson en möjlighet att få sina hembygdsinpirerade dikter publicerade. Han sänder som brukligt är in materialet till redaktören. Men redaktören på Sörmlandsörnen, som visar sig vara en mer rationellt än lokalpatriotiskt lagd man, har redan vid midsommar det året färdigställt julnummer av tidningen! För att hålla kostnaderna nere ska julnumret dessutom tryckas tillsammans med femtio andra tidningar. Ivar Lo-Johansson skriver uppgivet: "Numret var något mindre till formatet än vår vanliga tidning. Det fanns inget lokalt i det, ingen dikt av mig, inget om landskapets själ, inget om min hembygds sångmö, inte en rad som inte brukade stå i alla andra jultidningar. Det var en researtikel från Indien, en kolportagenovell, en stämningfull julbetraktelse och så den vanliga detektivhistorien av Major S. A. Duse."

Major Samuel August Duse (1873-1933), som Ivar Lo-Johanson spefullt omnämner, var under åren 1895-1917 verksam som officer vid Norrlands Artilleriregemente i Östersund. 1907 hade han gift sig i Östersund med Ellen Amalia Dahlén från Sundsvall. Från 1913 och frammåt skriver och översätter Major Duse detektivberättelser av den typ som Lo-Johansson omnämner. På den tiden var detektivgenren någoting nytt. I efterhand har Duse genom sina detektivberättelser kommit att kallas Sveriges förste deckarförfattare, eller till och med "Sveriges Conan Doyle", som förlagsannonserna kallade honom. Inte mindre än fjorton detektivromaner med advokaten Leo Carring som huvudperson skulle Duse komma att skriva.

Att Duse gifte sig i Östersund, och under många år var verksam vid Norrlands Artilleriregemente avspeglar sig inte vad jag har upptäckt i hans detektivromaner, men för alla som är intresserade av Östersunds historia, och de kulturpersonligheter som har haft sitt hem här, sällar sig Duse till skaran av driftiga män som kring sekelskiftet promenerade på Östersunds gator.

Utifrån de knapphändiga biografiska uppgifterna om Duse, tycker man sig detta till trots bli bekant med en mångsidig officer som förutom att uppfyllda vetenskapsmannens och författarens kall också var en hängiven föreläsare, skulptör och målare. En berest man måste han därutöver ha varit. Bland många betydelsefulla uppdrag var Duse ordförande i Travellers' club 1922-1927.

Major Duses utan tvekan viktigaste resa kom att bli som kartograf i Otto Nordenskjölds sydpolsexpedition under åren 1901-1903. Denna resa över Antarktis isar kom att bli av stor betydelse för Duses väg in i författarskapet. I en av Svenska Författarföreningen utgiven skrift från 1921, berättar Duse om antarktisresan som var nära att sluta i en makaber tragedi. Han berättar om den riskabla färden över Sydhavets isar och Antarktis glaciärer. Sydpolsresan "nådde kulmen under den ohyggliga övervintringen vi tvingades till i Hoppets vik. Vart man vände sig hade man polarvinterns mörka, stirrande tomhet med svält och köld och umbäranden av alla slag." Några år efter den omskande resan mot sydpolen gifter sig Duse i Östersund med Ellen Amalia Dahlén. Den äventyrsfyllda sydpolsexpeditionen och den hemska, ofrivilliga övervintringen vid Hoppets vik tecknar han ändå med viss självironi ned i reseskildringen Bland pingviner och sälar (1905).

I inledningen av sin Antarktisbok berättar Duse detaljerat om reseförberedelserna. Inte minsta spår av oro över att under ett par år behöva byta livet vid artilleriregementet i Östersund mot farorna i det otillgängliga Antarktis. Duse skriver: "trots några få dissonanser i glädjen var jag öfverlycklig. Det skulle ju för mig bli ett helt och hållet nytt område, där jag finge pröfva mina krafter, och dessutom skulle jag nu för åtminstone en tid slippa ifrån hvardagslifvets dödande enformighet i en liten garnisonsstad."

Vad som väntade Duse har kommit att kallas för en av de svåraste övervintringarna i polarforskningsens historia:

En grupp ur besättningen hade stigit i land och upprättat ett läger för att utföra vetenskapliga observationer medan fartyget Antarctics styrde norrut. När fartyget återvände för att under den antarktiska sommaren hämta upp den landsatta gruppen var havet fram till lägerplatsen oframkomligt. Duse, polarforskaren Johan Gunnar Andersson och matrosen T. Grunden väntade, men anade snart onåd och packade en släde och begav sig av över isen för att söka sig fram till en station där de hoppades kunna bli undsatta. Efter svåra umbäranden, visade det sig omöjligt för de tre männen att nå stationen. De vände om och återvände till den plats där de debarkerat Antarctics och inväntade där återigen fartygets återkomst. Men inget fartyg kom. De väntade och väntade. Hela den antarktiska vintern väntade de under alltmer plågsamma förhållanden. Deras läger utgjordes av en stenkoja, tätad med snö och is. Endast händelsevis var det plusgrader och någon riktig värmekälla hade de inte. Maten bestod av pingvinkött och säl. I sex månader av kyla, fukt och enahanda föda framhärdade de tre männen i väntan på att Antarctics skulle komma och hämta upp dem. Vad de inte visste var att fartyget sedan länge var förlist i packisen i närheten av Joinvilleön. De tre männens väntan blev till en väntan utan ände. Deras kläder och skor slets ut, och eftersom det mesta saknades blev smutsen till slut ohygglig. Till sist stod de inte ut och de begav sig iväg för att ännu en gång försöka nå fram till expeditionens vinterläger. Som av en slump stötte de då på expeditionsledaren Otto Nordenskjöld! Till en början kände Nordenskjöld inte igen de tre skäggiga och smutsiga gestaltena.

Hela expeditonen, utom en man som hade dött i sjukdom, räddades därefter av ett argentinskt undsättningsfartyg. Mot slutet av sitt liv tvingades Duse amputera ena benet på grund av sviterna från denna sydpolsexpedition. Boken, Bland pingviner och sälar (1905) som skildrar expeditionen, gjorde Duse berömd och gav honom säkert självförtroende att börja arbeta med sina invecklade detektivhistorier.

När Major Duse satt där i det antarktiska vintermörkret - tusentals mil från "hvardagslifvets dödande enformighet i en liten garnisonsstad" - i påtvingad sysslolöshet och väntade på undsättningen, har han i efterhand skrivit, att om han ändå hade haft papper och penna så skulle han åtminstone ha kunna fördriva tiden med att skriva detektivberättelser.

Miljöerna i Duses Leo Carringböcker är i några fall Stockholm. Men åtminstone några av hans tidigaste berättelser och detektivromaner skrevs under hans tid som officer vid artilleriregementet i Östersund. När Duse mot slutet av 1907 började låta sina detektivberättelser publiceras i Östersunds-Posten, under pseudonymen Sam Sellén, var det visserligen enbart översättningar det handlade om. Varifrån han hämtat berättelserna lät han inte läsarna veta. Kanhända var inte riktigt alla intriger ursprungligen hans egna. Per Lindroth har pekat på att Major Duses Leo Carringböcker uppvisar iögonfallande likheter med intriger i utländska deckare, bland annat deckare skrivna av den tyske författaren Paul Rosenhayn.

Och något av detta skrivsätt - att ömsom låna och ömsom fabulera ihop sina detektiväventyr - kom med tiden att bli den arbetsmetod som Duse använde sig av. 14 detektivromaner med Leo Carring som huvudperson blev det. Duses detektivromaner var populära under 1910- och 20-talen och i efterhand har Major Duse kommit att betraktas som Sveriges förste deckarförfattare.