Rädsla och triumf - Solo i Nissedal

Upptakten...

Jag har länge gillat känslan av att vara ensam i naturen. Om det så är i skogen, på ett fjäll eller när man metar abborre - naturen känns nära på ett sätt man inte kan känna när man är flera.
Denna känslan har inte oväntat spridit sig till klättringen. Det har oftast rört sig om artificiell klättring (aidklättring). Där har man hela tiden två händer tillgängliga och man kan ta det mycket långsamt och säkert, jag har aldrig äventyrat in i friklättringens värld med soloklättringen. Men fantasierna har flödat, och varje chans jag fått att lära mer om allt som har med soloklättring att göra har jag tagit. Jag hade vid tiden för resan till Nissedal en ansenlig teoretisk kunskap om hur man skulle friklättra en vägg solo. Jag bör redan här förtydliga att när jag skriver ”solo” så menar jag inte frisolo, utan repsolo, alltså där man klättrar med rep och säkringar.

Nissedal är en fantastisk plats. Vacker och ståtlig. Hägefjäll är en fyra hundra meters bula av granit som sticker upp den norska skogen. Mäktigt att stå nedanför, en aning skräckinjagande om man dessutom planerar att klättra det. Men rädslan släpper så fort man tagit sig en bit upp på fjällets vänliga svaväggar.

Jag hade redan innan funderat på att soloklättra Hägefjäll, jag hade till och med gjort misstaget att säga till en vän att jag SKULLE klättra det, vilket lade litet ok av tvång över det hela. Men jag gjorde mitt bästa för att skaka av mig den känslan, om jag skulle göra det skulle jag göra det för min egen skull, inte för någon annan. Det var jag som skulle komma att svettas och blöda, det var jag som skulle ha upplevelsen, och ingen skulle ta det ifrån mig.
Mina vänner och jag klättrade Via Lara första dagen vi var där. Det är led som fungerar som inkörsport till det karaktäristiska klättringen i området. En spricklinje som spikrakt klyver fjället i 360 meter. Välsäkrat sva med enastående utsikt men utan psykande exponering. Vi hade det riktigt bra och stornjöt. I smyg tittade jag på möjligheterna att soloklättra den, och som jag såg det var de utmärkta, man kunde lägga säkringar överallt och svårighetsgraden var långt under min förmåga. Jag bestämde mig för att göra det.

Jag rackade i ordning på kvällen, packade min ryggsäck med mat och vatten, extrakläder och pannlampa. Ännu kvällen innan var mina kunskaper om det jag skulle göra helt teoretiska, och jag pendlade då och då in i starka tvivel om vad jag höll på med. Jag kanske borde börja med något mindre? Jag kände mig under kvällen kallsvettig och febrig, nästan illamående. Om nu mitt teoretiska system skulle fungera som en klocka, hur skulle jag reagera på att vara ensam på en så stor led? Jag har ett förflutet av att banga på väldigt många leder, och jag ville så gärna låta bli att göra det nu. Nu när det bara var jag mot berget.
En man hade under dagen slagit upp sitt tält nära vårt. Han var där med sina två små döttrar och på kvällen kom han över till vår eld med en flaska whisky och frågade om han fick slå sig ned. Han såg ut som en som varit med när åskan går mer än en gång. Han började prata om att han klättrat kalkstensbigwalls i Spanien som ingen (av oss) hört talas om, och om skräckfester på isiga berg långt borta. Vi sög i oss, det är något speciellt med en bra klätterhistoria.
Efter en stund kröp det fram om mitt stundande projekt, och han började tipsa mig om diverse saker jag borde tänka på. T.ex. att jag skulle ha en repsäck på ryggen med repet i och inte låta det hänga fritt från grigri’n. Jag sög i mig.
Senare på natten låg jag med ångest stark nog att skapa sura uppstötningar och magknip, jag kunde inte sova och klockan var ställd på 06.00. Tankar om att gå ut och stoppa fingrarna i halsen och skylla på magsjuka fladdrade förbi mitt medvetande, men jag knuffade bort dem. Jag somnade oroligt i tretiden på morgonen och vaknade innan klockan ringde.

Klättringen börjar...

Klockan sju var jag vid ett soligt insteg som fortfarande ångade av dagg. Jag klämde in två goda friends för drag uppåt, knöt in änden av repet, kopplade på grigri’n och stoppade repet i repsäcken som hängde över axeln och började långsamt leda uppåt. Jag blev förvånad över hur fint repet löpte genom grigri’n tack vare att jag hade repet på ryggen. Visst blev det lite tyngre, ett rep väger ju en del, men ju fler meter upp på replängden jag kom, ju mindre vägde den. Trettio meter upp märkte jag att repet började väga så mycket ner till min standplats att grigri’n slackade ut automatiskt, repet slackades långsamt ut mer och mer. Jag la en god säkring, klippte in repet direkt i säkringen som vanligt, sedan kopplade jag en 120-slinga till säkringen, spände upp repet som ledde ner till standplatsen och knöt ett dubbelt halvslag och kopplade in i 120-slingan. Nu vägde inte repet lika mycket och 120-slingan gjorde att det fortfarande fanns mycket dynamik i systemet om jag skulle falla. Amerikanerna kallar det ”to re-belay”, alltså att ”återfästa” repet. Att repet slackar ut genom en grigri om man soloklättrar med den är annars ett vanligt problem med att använda just grigri till repsolo. De första sextio meterna gick utmärkt att leda. Jag gjorde standplats (för drag neråt), vände på grigri’n och firade/klättrade ner till min standplats för drag uppåt vid insteget. Där rensade jag säkringarna, plockade upp min ryggsäck och klättrade replängden igen, men nu med ”toppsäkring”, och tog loss säkringarna. Väl uppe på min nya standplats igen med all utrustning, gjorde jag en ny standplats för drag uppåt och gjorde om proceduren från replängden innan. Utan att jag knappt märkt det satt jag ytterligare sextio meter upp och var redo för ytterligare nästa replängd.
Här tog jag min första rast. En liten hylla att dingla med benen från, en god känsla i magen av att ha gjort en tredjedel av leden på under ett par timmar. Jag kunde inte förstå varför jag varit så rädd kvällen innan, jag mådde som en kung och jag plockade fram telefonen för att skicka ett sms till en vän och berätta vad jag höll på med. Jag tänkte att ingen i hela världen kan slå min dag.
När jag suttit där någon stund kom ett annat replag fram till foten av klippan. De tittade upp och jag tror nog de undrade var min kamrat var. Jag tror nog de hade gått upp tidigare än de egentligen velat bara för att komma först på leden, och så är det en ensam snubbe redan skithögt upp. De kliade sig nog i skäggen över det. Jag fortsatte nästa replängd med ett självförtroende sällan skådat hos mig.
När jag firade ned från nästa standplats (replängd 4) för att rensa replängden och standplatsen, hade replaget under mig redan börjat komma i kapp, jag hade klättrat långsamt, eller om de hade klättrat fort, jag vet inte, men vi bestämde att de skulle få passera mig eftersom jag var långsammare än dem. Så jag satte mig på nästa standplats och väntade på att de skulle komma. När jag satt och väntade fick jag svar från min vän som jag trodde jag skulle göra avundsjuk med mitt sms, det löd något i stil med: ”Nice! Själv hade jag helt gudabenådad sex i natt. Är helt slut”. Jag kunde inte låta bli att skratta rakt ut och de två i det andra replaget tittade lite underligt på mig.
Replaget bestod av två glada norrmän som jag kom att dela två standplatser med, då jag klättrade i baken på dem så gott jag förmådde hänga med. Vid ett tillfälle, när jag kom upp och gjorde standplats (replängd 5), och så snabbt jag kunde började fira ner igen sade den ena till mig: ”Du synes tuff, Markus”. De orden var så fina att jag log i en halvtimme, och kommer nog minnas dem länge. Faktum är att mitt minne av just när han sa det är nog det klaraste jag har från Via Lara Solo Expedition -06. En av de finaste komplimangerna jag fått.

Norrmännen försvann snart, de klättrade ifrån mig, och jag började bli väldigt trött. Varje replängd var jag tvungen att leda, fira och klättra igen, så vid det laget, ca 300 meter upp, hade jag klättrat sex hundra meter, firat tre hundra, placerat och rensat säkert hundra säkringar och byggt ca 12 standplatser. Och vid det här laget hade jag haft på mig mina klätterskor i säkert sju timmar, och mina fötter värkte något fruktansvärt.
En annan sak man inte tänker på när det gäller repsoloklättring som är väldigt påfrestande är att man aldrig får vila. INGENTING händer om man inte gör det själv. Det är kanske självklart, men vad det betyder är att man aldrig får hänga på en fet standplats och bara säkra medan någon annan gör jobbet. Hur oskönt det än kan vara att hänga i selen så är det i alla fall inte särskillt ansträngande. Jag fantiserade att jag hade en kamrat som plockade på sig racket och begav sig ut att leda, jag önskade det så starkt, det hade varit så skönt. Men jag fortsatte kämpa.
Den sista replängden är en aning vag de sista trettio meterna, ingen tydlig linje. Jag hade funnit det bäst att klättra ett väldigt löst flak tio meter, traversera på en helt spricklös svaplatta sju åtta meter och sedan upp i ett fint dieder där man fick in vad som kändes som replängdens första bra säkring (fyrtio meter ovanför standplatsen). Den här replängden hade varit ganska psykande för den av mina kamrater som lett den ett par dagar innan, men jag brydde mig knappt för att mina fötter kändes så krossade av skorna, jag ville bara komma upp. Vilket jag också gjorde. Väl på toppen bytte jag skor vilket var en välsignelse, och drack upp mitt sista vatten tillsammans med ett kex. Klockan stannade på åtta timmar precis.

På vägen ner höll jag på att svimma av uttorkning. Jag hade inte druckit så mycket på väggen och inget vatten fanns på vägen ned, alla vattendrag var uttorkade. Det svartnade för mina ögon och jag fick sätta mig ned. Tillslut kom jag till en uttorkad bäckfora med några pölar kvar. Jag struntade i bakterier och mygglarver och drack och tvättade mig i ansiktet. Salta droppar rann in i munnen från mitt ansikte medan jag kände krafterna återvända. Med stolta steg fortsatte jag vandringen hemåt där en ljummen öl och en god chilli con carne väntade.

Epilog

Jag hade överkommit min rädsla. Var det inte det som all min klättring gick ut på? undrade jag i tysthet medan vi badade i ån med ölburken guppande i vattnet. Det var det här jag klättrade för, den här känslan, att känna mig lite som en hjälte, i alla fall i mina egna ögon. Jag känner mig väldigt sällan som en hjälte när jag klättrar, mitt självförtroende och psyke är vanligtvis vid fotknölarna, men inte denna kväll. Denna kväll kände jag mig stark, och hade det inte varit för att vi skulle åka hem ett par dagar senare, hade nog andra, svårare, leder fått smaka på min nyvunna mentala styrka.
Detta var ett av de mest minnesvärda äventyr jag varit med om. Det var jag mot naturen och min rädsla, och jag gick för en gångs skull triumferande därifrån. Inte illa pinkat.

Tack!

Jag vill tacka Benjamin och hans kamrat (som jag dumt nog glömt namnet på) som räddade en friend jag var för trött för att få ut, åt mig. Jag kände mig lite dum som fick tillbaka den.
Jag vill också tacka Anders och Linus för den goda maten som väntade bredvid brassestolen.