Göran Kropp har förfryst ett finger och hans pulka är full av djupa revor. Med teknikens hjälp kan vi följa pågående expeditioners öden, dag för dag. Men vid 1900-talets början var polarfararna nästan helt avskurna från omvärlden. I lodenrockar och yllesockor utkämpades kapplöpningarna mot polerna.

De istäckta polarvidderna har lockat människan att utmana sina egna och naturens krafter i årtusenden. Den förste dokumenterade polarfararen var greken, Phytheas, som redan i början av 300-talet f Kr seglade runt de brittiska öarna för att slutligen nå packisen i Norra Ishavet. Såväl skandinaviska vikingar som medeltidens nordbor följde i Phytheas kölvatten. De drevs av äventyret och möjligheten att upptäcka nya transportvägar eller eventuella rikedomar. Den första kända landstigningen på Sydpolen gjordes av en amerikansk säljägare 1821.
Men det dröjde ändå fram till 1900-talets början innan människan lyckades erövra de åtråvärda polerna. Amerikanen, Peary, anses ha varit först till Nordpolen, 1909, och två år senare vann norrmannen Amundsen kapplöpningen till Sydpolen.

Lodenrockar och ullstrumpor
Iförda lodenrock, ullstrumpor och kavaj av skeppsjackemodell gav de sig ut i det okända. Ingen vidare klädsel för att möta den arktiska kylan med temperaturer under -50° Celsius, kan tyckas. Men med dåtidens kunskaper var det en ypperlig klädsel som användes under många expeditioner.
-Visserligen kände man redan då till att de arktiska folken klädde sig i djurhudar och skinn för att klara kölden. Men man litade inte på att de ociviliserade inuiterna hade bättre kunskap än man själv. Av högmod och inre övertygelse om att man själv visste bäst, användes ylle istället, säger Håkan Jorikson, chef för Andréemuseet i Gränna.
Och vetenskapsmannen Andrée var inget undantag när han, 1897, gav sig ut på sin ödesdigra ballongfärd över Nordpolen. Kläderna var dessvärre inte enda förutsättningen att klara polaräventyret och färden misslyckades kapitalt.

Modern teknik eller brevduvor
Men trots att närmare 100 år förflutet sedan Andrées ballong lyfte, har ännu ingen svensk lyckats ta sig till Nordpolen. Men nyligen gav sig två svenska expeditioner av på jakt efter den prestigefyllda titeln. Och deras förutsättningar att lyckas är betydligt bättre än de var för Andrée. Ytterkläder i gortextyg står emot de isande vindarna och packningen innehåller gott om näringsriktig mat, fylld av protein och energi.

 Vid början av förra seklet bestod den medhavda provianten av torrfoder, konserver och vitaminpulver men genom att dryga ut födan med säl- och isbjörnskött gav det ändå ett fullgott näringsintag.

Däremot var kontakten med omvärlden minimal. Polarfararnas enda livlina var de fartyg som trafikerade kontinenterna sommartid. Resten av året var de övervintrande expeditionerna helt utlämnade åt sitt öde även om Andrée gjorde upprepade försök att lösa det problemet med hjälp av brevduvor.
- Det var bara den första duvan som kom fram och den släpptes under sommaren, alldeles i början av expeditionen. De andra nådde aldrig sina mål och jag känner inte till någon som försökt använda sig av brevduvor varken förr eller senare, säger Håkan Jorikson.
Den moderna tekniken gör det möjligt för dagens expeditioner att ha direktkontakt med resten av världen och alla som kan följa Kropps och Skinnarmos strapatsrika äventyr på nätet. Tekniken gör det också möjligt för expeditionerna att om nödvändigt kontakta räddningscentraler.

Finansieringen densamma
Men allt har inte förändrats under de hundra år som förflutit sedan de första människorna nådde polerna. En av beröringspunkterna mellan då och nu är finansieringen. Polarresor har alltid varit kostsamma och krävt generösa sponsorer och precis som dagens polarexpeditioner var Andrée rejält uppbackad av olika företag. Förr var det annars vanligare att privatpersoner sponsrade resorna. Såväl kungar som välbärgade medborgare har öppnat sina plånböcker och på så sätt fört vetenskapen och kunskapen framåt.

Text: Linda Sundgren
Foto: Katarina Petersén