Paddling till Gotska Sandön

Den 4/4 2011 vaknar jag som vanligt på soffan mitt på förmiddagen efter lite slösurfande inser jag att vädret troligen tillåter en inte alltför desperat färd till Gotska Sandön, 8 m/s sydväst vid Landsort, lite mycket egentligen men rapporten brukar ändå oftast vara lite i överkant, bestämmer mig för att idag ska det ske, ett litet problem bara, kajaken och utrustningen är utspridd på alla tänkbara ställen.

Kajaken, ja den har hängt i ett skjul sedan förra sommaren då jag tog ut den för första gången, insåg då att den var helt "okontrollerbar" nåja. Även i lätta vindar inomskärs var den ett helvete att manövrera, redan pyttesmå vågor orsakade upprepade salta duschar, då dom bröt över det låga fördäcket, träffade gummiluckan fram som genom en genial design riktade vågor ifrån alla riktningar rakt upp, för att sedan låta vinden transportera vattnet akterut i huvudhöjd, irriterande när vattnet är varmt, livsfarligt när det är kallt. Vidare saknade den ochså ryggstöd vilket jag insåg var en nödvändig del av en fungerande kajak.

Alltså måste jag sätta lite fart för att få en fungerande kajak, roder tar jag ifrån en annan kajak, drar linor till sittbrunnen genom fördragna plastslangar inser sedan när snöret ska fästas i fotstöden som sitter på skenor i sittbrunnssidan att dom inte går att skjuta fram och tillbaka, bummer.   Plockar ut fotstöden och knyter en ögla på varje snöre, Ryggsstödet fixas på snabbast möjliga sätt med en tjock bit frigolit och en kökskniv lite smuligt och inte så fint, men klockan tickar och efter ett ärende till södertälje, är det eftermiddag när jag börjar vända uppochner på huset för att hitta diverse camping-utrustning, som jag nyligen skrivit ner på den extensiva lista på nödvändigheter, bekvämligheter och andra bra att ha prylar.

När kajaken slutligen ligger på biltaket bilen är full med sjösäckar och plastkassar, jag har tittat på bilkartan och bestämt mig för att det säkraste ur isframkomlighet är att sjösätta ifrån södertörn lite längre att köra men garanterat isfritt, (och desutom närmare Gotska Sandön), ska precis åka när farsan lite roat frågar om jag inte glömt något, nä kan inte komma på något, motorn säger far, jag är fortfarande ett frågetecken, motorn va?. Självklart har jag helt glömt bort att en paddel underlättar själva paddlingen, do`h.

Med paddel i bilen rullar jag äntligen iväg, samtidigt kommer spänningen, tvivlen och tankarna ikapp mig nu är jag faktiskt på väg, skulle vilja skriva äntligen men så kändes det inte längre. Vad håller jag på att göra, kommer jag att hitta ön, tänk om jag somnar och trillar i vattnet, kommer jag att orka, jag har paddlat två gånger föregående år, jag har legat framför datorn i min soffa större delen av det här året, dag som natt, jag har ju knappt ens ätit dom senaste dagarna, bara dagens ansträngning att packa har varigt mer ansträngning än totala ansträngningen tidigare under veckan.

När jag rullade över Oxnö och Svärdsö låg isen fortfarande som ett lock över fjärdarna, inte förrän jag kom till ankarudden glittrade vattnet i den värmande solen, hoppet återvände ögonblickligen, jag bar ned kajaken till vattnet där ett ensamt isflak trotsade vårvärmen. Efter mycket (om)packande lyckades jag trycka ner dom sista prylarna i kajaken. För att slippa konstant sptray i ansiktet tejpar jag den främre packluckan med silvertape. Laddar magen med bröd och yoghurt, Klockan har slagit 6 när jag tillslut är redo att sjösätta. Och jag är redan trött efter dagens ansträngningar.

Jag trycker undan ett isflak och skjuter ner kajaken så att sittbrunnen hamnar vid vattenbrynet, ålar ner i den redan knökfulla sittbrunnen tar av mig skorna och sätter öglorna på styrsnörena runt fötterna, fixerar kapellet och trycker ifrån med paddeln, kajaken glider villigt på isen i strandkanten baklänges ner i vattnet, trots överlasten är detta den lättaste sjösättningen jag hittils har gjort. Riktar stäven söderut tar några paddeltag känns lika naturligt som att gå, plötsligt känner jag mig urstark och oövervinnerlig den överlastade kajaken kändes stabil som en pansarkryssare men ändå lättdriven, känns plötsigt som att jag kan paddla över vilket hav som helst. Nu jävlar ska det paddlas!

När jag kommer utanför vind och sjölä kommer jag brutalt tillbaka till verkligheten, vågorna kommer ifrån tvärs styrbord och det blir en skvalpig resa i förvirrad sjö längs med Öjas västsida. När jag äntligen passerat Landsort alldeles för nära skären lugnar sjön ner sig, jag funderar på om någon sett mig ifrån Landsort och vad dom skulle tänka om dåren, samtidigt som jag viker med vinden lite grann, för att sedan passera landsort bredgrund på kanske 3 meters avstånd, att se vågorna passera runt betongpelaren fick mig att känna mig liten, och vågorna att kännas stora.

Nu var det äntligen dags att titta på kompassen riktningarna till sjömärken verkade stämma, och jag kände mig nästan bekväm med att jag skulle hitta rätt, det kändes bra. Skulle jag missa Gotska Sandön skulle jag inte orka hela vägen till baltikum, det eller kuling var det som skrämt mig mest på förhand med denna resan. Två och en halv timme efter start, kom jag fram till yttre karvasen jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig, skalan på mitt sjökort var för stor för att se mer än små svarta fläckar, någon lämplig landningsplats fanns inte men det var iallafall våg och delvis vindlä bakom skären. då det var den sista schansen att slappna av på stannade jag i lä ganska länge, samtidigt som det börjat mörkna ordentligt, passade jag på att äta och dricka lite.

När jag legat där i kanske en kvart hör jag ett märkligt ljud ifrån ett utav skären, inser att det ligger en sälkut och tittar på mig och ungefär samtidigt blir jag varse en vuxen säl som sticker upp huvudet ur vattnet och tittar nyfiket på mig, men hans kompis var definitivt irriterad då han visade sitt missnöje genom att plaska bakom kajaken. Nu var det dags att lämna lä bakom skären för vidare färd mot horisonten, måste erkänna att tanken att fega ur, sticka in till gunnarstenarna och sova, för ev. vidare färd till sandön nästa dag lockade, men skulle jag fega ur nu, vinden var måttlig strax akter om tvärs, jag skulle förbanna mig själv i all evighet om jag skulle fega ur nu. Vinna eller försvinna gick genom huvudet.

Min säkerhetsutrustning bestod utav två våtdräkter som jag hade liggande i sittbrunnen, för att eventuellt kunna tas på om jag somnar eller tippar av någon annan anledning, en paddelflottör för att underlätta ombordstigning efter ev kapsejsning, plus mobil vattentätt förpackad, och en pannlamp, min bedömning var ändå att jag hade mycket större chanser att lyckas än att drunkna. Strax efter att jag fortsatt ifrån karvasen kom Destination gotland farande ifrån Nynäshamn och passerade bedömt ca. 700m framför mig. att paddlare oroar sig för fartygstrafik har jag ingen som helst förståelse för, om nu inte vädret (sikten) är extremt dåligt har man ju rimligtvis tid att flytta sig innan man blir överkörd.

Natten blev aldrig riktigt mörk då det var sjärnklart och sikten var fantastiskt bra, klockan var nog inte ens midnatt när jag såg ljusblänket ifrån sandön förstod dock inte att det verkligen var sandön fick för mig att det kanske var en ljusboj eller liknande, dröjde länge innan jag insåg att det var sandön som blänkte, hade av någon anledning inte memorerat karaktären på fyren som jag skulle till, (idotiskt jag vet) jag hade dock föreställt migsjälv ute på stora vida oceanen. Nu kunde jag se Sandön, Landsort, Bredgrundet, Nackamasterna, till och med ljusskenet över Visby gick att se samtidigt, för att inte tala om Stockholm. Däremot kändes det som en evighet innan jag kunde se själva lampan på Sandö.

För ett par år sedan när jag var relativt färsk på det här med paddling, jag hade delat ut morgontidningar men istället för att lägga mig när jag kom hem tog jag kajaken på en tidig morgontur ifrån Stendörren till Hävringe där jag åt frukost, men på väg tillbaka var det ca en timmes paddling på öppet vatten mellan hävringe och hammargrundet, och jag höll på att somna, jag har en förmåga att somna när jag blir trött, oavsett om jag kör bil, går eller dylikt jag somnar iallafall, men när jag nästan somnat i kajaken tycker jag mig höra upprepade flåsande ljud bakom mig, väldigt obehagligt riktigt läskigt faktiskt jag var ju ensam på flera km!. Plötsligt får jag syn på spöket bakom mig. Den sälen höll mig sälskap i 40 min. när jag senare lyfte upp kajaken på bilen fick jag lyfthjälp av en herre i ett sällskap som sjösatte sina kajaker, han frågar vart jag varit, hävringe, han verkar uppenbart skeptisk, när han går ner till sina kamrater säger han, -han säger att han har varit till hävringe.

Timmarna och långsamt långsamt flyttades bäringarna till Stockholm och Visby akterut, vilket kändes hoppfullt, Landsortsfyren, liksom Nackamasterna hamnade under horisonten, men den förbannade fyren som jag siktade på verkade inte komma märkbart närmare först när det börjat ljusna i öster såg jag äntligen glödlampan, peppar och bräckvatten, jag har nästan klarat det, bara ett problem. Jag har efter många timmars nästan oavbrutet paddlande ingen energi alls kvar i kroppen, även om vinden varit måttlig har jag dragit mig för att öppna sittbrunnskapellet då jag inte vill vingla och ha in vatten i onödan, även om vågorna inte bryter särskilt mycket sköljer dom över däcket, men nu måste jag ha energi, även om jag inte på något vis förebyggt den nu akuta energibristen hade jag förutsätt den. I sittbrunnen har jag nämligen 0,5 kg dextrosol, jag öppnar påsen samtidigt som jag funderar på om man kan snorta druvsocker, borde nog öppnat påsen tidgare :/  häller munnen full med socker, sköljer ned med cola, häller i mig mer socker. Den orangea solen har nyligen gått upp över horisonten framför mig, och jag kan se fyren på Sandön.

Kanske har det nu gått två, tre timmar sedan jag hällde i mig sockret. Ett skummande vågbrott väcker mig, jag kan se Sandön nu väldigt tydligt, solen står högt på himlen, jag har inget minne över vad som hänt sedan soluppgången, vågorna har växt i storlek och framförallt har vågbrotten blivit mycket kraftigare än tidigare under natten, vågorna letar sig upp längs kapellet ända till armhålorna ibland, och ner i sittbrunnen, vinden har vridigt kanske 30` och kommer nu tvärs styrbord, eller är det kanske jag som drivigt mot lä, det är inte läge att kolla kompassen. Endast en sak existerar nu, allt annat är oväsentligt. Ön som nu ligger närmare än någonsin, jag dricker cola och häller då och då socker på jackan och i munnen. Tror upprepade gånger att jag ser små motorbåtar omkring mig när en våg reser sig lite högre än omgivningen, får mig att undra för en stund om det verkligen är en riktig ö som jag paddlar mot, trots att jag nu nästan kan urskilja enskilda träd.

Jag paddlar i några minuter för att sedan "somna", bli väckt av en brytande våg, paddla några minuter till för att sedan upprepa proceduren om och om igen jag kan inte förmå armarna att röra sig mer än några minuter i taget. Kommer tillslut in i sjölä bakom en lång utgrundning vid sandöns nordvästra udde, förstår helt plötsligt att jag har klarat det, jag är framme. Jag fortsätter i lä längs med stranden tills jag kommer fram till den normala landningsplatsen, där finns ett båtskul uppe på stranden, gått om hjulspår och en bit ut cirklar en båt ifrån kustbevakningen. Jag kliver iland på den grova sanden vacklar lite, men jag har nog aldrig varit så glad över att få stå upp, drar upp kajaken på stranden för att i plågsamt långsam takt slita fram torra kläder ur en packlucka. Har inte insett förräns jag skulle ur kajaken hur mycket vatten jag tagit in i sittbrunnen på slutet av paddlingen, mina ben som jag har haft liggande raka på botten har legat i vatten. Efter att jag i en zombies fart lyckats få på mig torra kläder i skydd utav båtskjulet, svampade jag liter efter liter ur sittbrunnen, förmodligen runt tio liter som jag fick ut.

Min allra dyraste ägodel en kamera för niotusen kr badade i sittbrunnen efter att jag slarvat med att stänga dom vattentäta packpåsarna ordentligt. det värdefullaste jag äger och någonsin ägt har jag nu dränkt i saltvatten. till min stora förvåning brydde jag mig knappt över att jag precis dränkt ca hälften av mina samlade tillgångar. I samma veva kommer ett gäng killar, tillsynsmän och Kustbevakningsgubbar ner till stranden och samlas runt den ribbåt som finns där. Jag bör bete mig så normalt som jag kan tänker jag direkt, så jag går dit så rakt jag kan (fortfarande lite vinglig i benen) säger hej och svarar på lite frågor, vem är du, varifrån kommer du, hur lång tid tog det, har du GPS, siktade du på Fårösund. ööh nä. 

Jag frågar vad klockan är, 1120. ok, jag har alltså paddlat i ca. 17 timmar. dom undrar om jag vill att dom lastar kajaken på KBV,s båt för transport till fårösund annars kan jag få skjuts imorgon till samma ställe av sjövärnskåren. Dom verkar väldigt angelägna om att jag kommer säkert därifrån, och imorgon låter ok, jag åker med tillbaka till "byn" där får jag en egen stuga att sova i, och äran att signera mitt namn i gästboken som årets första turist. Går sedan tillbaka till kajaken för att hämta mat och utrustning, men istället lägger jag mig på stranden i lä bakom en sanddyn, vaknar ett par timmar senare av att det börjar regna så jag går in i båtskjulet och ringer farsan för att berätta vart jag är någonstans. (ingen visste att jag skulle till Gotska Sandön) Men till min förvåning vet farsan redan vart jag är, medans jag sovit har KBV ringt polisens ledningscentral i Stockholm, som av någon anledning ringt och skrämt farsan. Vet inte vad dom sagt eller varför det ringts runt så mycket, kanske ville dom bara kolla så att jag inte rymt ifrån nåt mentalhem eller nåt. Fan, jag som ansträngt mig för att verka så normal som jag kunnat.

Regnskuren försvinner snart och jag tar en liten promenad på stranden, medans jag försöker sortera tankarna, drabbas av en stark impuls att plocka stenar, plockar ihop en liten samling olika stenar, jag vet att det är förbjudet men jag drabbades av någon konstig överväldigande glädje över att vara på land igen, och få sand i skorna. 

Som epilog kan väl sägas att jag och kajaken dagen efter fick lift av några schyssta gubbar ifrån sjövärnskåren till Fårösund, åkte sedan så småningom med Destination Gotland tillbaka till fastlandet, kajaken är kvar på Gotland, kanske blir det en mera väl förberedd resa tillbaka i sommar.