På väg till Baruntse

På väg till Baruntse


Profil: Anna Halldén

Basfakta Ålder: 34 Familj: Sambo Jobb: Egen företagare

Anna Halldén är en av de sju svenska tjejer som den 17 september gav sig av mot Nepal med målet att bestiga Baruntse, 7168 meter över havet. Det blir den första svenska Himalayaexpedition som bara består av kvinnor. Förutom Anna är expeditionsmedlemmarna Hanna Falkeström, Lisa Flink, Lotta Giornofelice, Suzanne Grenmark, Cecilia Rahlgård och Eva Rimnäs.

Anna är, liksom de andra deltagarna, en erfaren klättrare. Under de femton år hon har klättrat har hon hunnit ta fransk klätterinstruktörsexamen vid prestigefyllda Ecole Nationale de Ski et Alpinisme (ENSA) samt Svenska Klätterförbundets instruktörsexamen. Hon är minst sagt bergtagen och har tillbringat sju år i Chamonix, där hon försörjt sig som skid- och reklammodell. Utsidans Ulf Johansson och Erik Leonsson tog en lunch med Anna Halldén för att få reda på lite mer....

Vad fick dig att börja klättra?
Min dåvarande man i Chamonix var Bergsguide. Han klättrade mycket och ville ha med mig för att prova. Jag var då mer inriktad på skidåkning, fart och spänning. Klättring verkade tråkigt och segt. Hur det nu var så följde jag med, under sommaren fanns ju inte hade så mycket annat att göra. Det blev ingen sån där wow-känsla direkt, men intresset växte efterhand. Till slut började jag klättra såpass mycket att jag kunde börja ifrågasätta saker och ting *skratt* och snart var jag också ordentligt fast i klättringen.

Berätta om Baruntse!
Baruntse reser sig 7168 meter mellan Mt Everest (8848möh) och Makalu (8463möh). Utsikten mot de båda jättarna är magnifik, bara den är nog värd hela resan. Berget "upptäcktes" 1951 av en expedition med bland andra Edmund Hillary. Toppen nåddes första gången 1954. Sedan dess har berget bestigits flera gånger, men inte av någon svensk expedition.

Vad låg bakom beslutet att göra en expedition till Himalaya?
Cia och Lisa tog initiativet. De sökte deltagare bland klättertjejer i Sverige och till slut formades gruppen. Vi fungerar tillsammans och jag tror vi är en mycket bra grupp. Baruntse är en topp som är möjlig att bestiga utan att organisera en jätteexpedition eller satsa massor av pengar. Vår budget är förhållandevis liten och med hjälp av sponsorerna blir den egna insatsen överkomlig.

Hur har förberedelserna  inför expeditionen fungerat?
Det har varit mycket jobb med det praktiska, men det har gått förhållandevis smidigt.  Vi har delat upp uppgifterna mellan oss. Jag ansvarar för kommunikationen och för visum, med mera.
Allting tar tid, men vi är inte oroade över att inte hinna bli klara. Vi har valt att samarbeta med Peak Promotion i Nepal (som tidigare hjälpt Göran Kropp bland andra. reds. anm.) De hjälper oss med tillstånd, att organisera bärare och att ta emot den utrustning vi skickar i förväg.

Hur har ni förberett er själva? 
Vi har nyligen varit på ett träninsläger i Chamonix, för att träna inför de situationer vi kan komma att ställas inför på berget. Just nu tränar vi kondition och styrka, bland annat genom att gå i backar med ryggsäck och stavar så att kroppen förbereds på den ansträngande inmarschen mot berget. Ju bättre kondition man har desto bättre kommer man naturligtvis att klara av påfrestningarna, men samtidigt skiljer det relativt lite mellan en mindre tränad person och en vältränad uppe på riktigt hög höjd. Där är det snarare genetiska förutsättningar som betyder något och det går inte att förutsäga vem som inte klarar höjden.

Vad tror du det finns för nackdelar/fördelar med en helt kvinnlig och en blandad expedition?
Jag tror framförallt att det är enklare med en helt kvinnlig expedition än en med både kvinnor och män. Det finns alltid en spänning mellan könen och jag vet inte hur man skall bortse från det i en expedition, i så fall får man nog åka jämna par *skratt*. Allvarligt talat så tror jag att det finns flera fördelar med att bara vara tjejer, även om vi känner oss lite grabbiga *skratt*. Som ett exempel kan man ju ta det faktum att en man nog skulle dö av utmattning innan han överlät sin ryggsäck till en kvinna. För att en expedition ska bli framgångsrik, måste nog de starkare hjälpa de som har problem.

Vad händer 17 september?
Då flyger vi från Arlanda till Katmandu i Nepal, där merparten av utrustningen redan ligger och väntar. Sedan gäller det att lokalisera all utrustning och än en gång göra en massa pappersarbete för att få tillstånden klara. Därefter flyger vi till Lukla, om flygplatsen där är färdigbyggd. Går det att landa så kommer vi organisera bärarna och sen är det bara att starta den långa anmarschen mot baslägret. Baslägret ligger relativt högt, på 5445 möh. Vi har valt att göra en lite längre anmarsch så att vi kan komma färdigacklimatiserade till baslägret och komma igång direkt. Vi ska klättra längs sydkammen. Första delen följer en moränås, "Death valley". Vid den första riktiga branten ska vi sätta fasta rep. Läger 1 kommer att placeras på 6 100 meter. Där ska hela gruppen få plats. Ovanför läger 1 är det glaciärvandring upp till sydkammen. Läger 2, med plats för fyra personer, ligger på 6500 meter. Härifrån är planen att ska vi gå direkt till toppen. En bit innan toppen, runt 7000 meter, är kammen smal och svårsäkrad. Den smala delen är inte så lång, men har ett fritt fall på över tusen meter, åt båda håll. Det blir en spännande balansgång. Den sista svårigheten är en serac, ett brant isparti, som kan vara allt mellan 60 grader till lodrät, beroende på snöförhållandena. Resten av vägen till toppen är relativt lätt.

Målet är att alla ska ta sig upp till toppen!

Utsidan tackar för intervjun och önskar Anna och de andra tjejerna lycka till med expeditionen!