På två hjul i skogen

I terrängen kring den gamla soptippen som blev skidbacke, Brudarebacken, finns en särskild utmärkt mountainbikebana som bjuder sina gäster på fin terrängcykling inte alls långt från centrala Göteborg. Delsjöterrängen är varierad och utmanar alla typer av cyklister, de vana såväl som noviserna. Dessutom bjuder Brudarebacken på en finfin utsikt.

Vi är på väg upp längs den branta stig som slingrar sig mot toppen av Brudarebacken, göteborgarnas alldeles egen skidbacke. Det är ingen jättelik skidbacke och någon snö har ju Göteborg knappt om vintrarna längre. Man kan inte jämföra skidbacken här med dem som finns längre norrut och själv har jag faktiskt aldrig åkt alpint här, trots att jag är en inbiten skidåkare. Men backen utgör en viktig del av något annat – nämligen Skatås mountainbikebana!

På väg upp mot toppen kämpar vi oss förbi en hel familj: mamma, pappa och två barn, alla fullt utrustade för en rejäl actionladdad tur över stock och sten. Jag nickar åt pappan som glatt nickar tillbaka, samtidigt som han manar på minstingen uppför det brantaste partiet. Lite senare stöter vi på dem igen, längre ner i skogen och nu med minstingen långt före farsan. Hur tog de sig hit så fort? Kanske känner de till en väg som vi själva ännu inte funnit. Hela området kring Brudarebacken är ett delta av stigar.

För bara några minuter sedan klev vi ur bilen på parkeringen nedanför den väldiga höjden, skidbacken, före detta soptippen vid Brudaremossen. Mellan 1938 och 1978 var det bara en gigantisk soptipp. Till skidbacke blev den sedan den täckts med schaktmassor och lera. Backen är högt belägen och därför kör vi ibland bil hit. Självklart kan man cykla, vilket tar cirka en halvtimme från centrala Göteborg. Men när man är sen från jobbet och vet att det snabbt blir mörkt, ja då är bilen faktiskt ovärderlig. Fast det bästa är kanske ändå när man väl kämpat i skogen ett par timmar och ska bege sig hemåt. Då är det skönt att veta att man har en bil stående på parkeringen.

Vi kastar oss utför den brantaste sidan av backen. Mountainbikebanan startar i den branta västra delen av kullen, utanför själva skidbacken. Slingan hittar man med hjälp av små blåvita plåtskyltar föreställande just en mountainbike, och om man vill få en hisnande start på banan är det ett bra tips att ta sig hela vägen upp för skidbacken och sedan starta utför. Då glömmer man mjölksyran man nyss hade i benen och ännu en gång blir man påmind om den stötdämpade framgaffelns funktion. Handlederna tackar innerligt.

Egentligen kan man hoppa på banan var man vill, bara man hittar den. Men idag väljer vi att börja högst uppifrån, inte minst för den fantastiska utsiktens skull. När vi kommer ner i skogen är terrängen varierad och tempot blir omväxlande. Den här banan bjuder på det mesta. På några ställen korsar vi de traditionella motionärernas löpspår, och då gäller det att se sig om lite extra noga. Alla måste ju samsas om skogen och det är just detta, att samsas, som gör Skatås mountainbikebana till en bra bana som fyller sin funktion perfekt. Här slipper vi oroa oss för att stöta på lättskrämda strövare och andra typer. Här blir man ett med cykeln och cykeln ett med naturen och det enda man tänker på när man trampar på längsmed stigen är de närmsta metrarna som man har framför sig.

Det är härligt att komma ut i skogen. Här minimeras antalet mjuka rörliga hinder som city kryllar av. Däremot ökar antalet hårda stillastående hinder – träd och inte minst vassa stenar som man får akta sig för. Ibland blir det en balansgång i rasande fart. Och ju fortare det går desto längre framförhållning måste man ha, kommer jag på precis när det börjar gå uppför igen och farten saktas ned. Tur. Det kan ju faktiskt dyka upp någon i motsatt riktning, i full fart utför! I samma ögonblick möter vi tre cyklister i vår egen ålder, två killar och en tjej. Jag hinner uppfatta ett ”Tjena!” från den första av killarna när han susar förbi, med bara centimeter tillgodo för vardera ända av styret emellan två tjocka tallstammar. Tjejen är något efter de andra och när hon dundrar förbi ropar hon till oss: ”Har ni testat att cykla banan åt andra hållet? Den blir så mycket bättre då!”. ”Jo, visst har vi det”, ropar jag tillbaka. Det är inte första gången vi är här.

När vi kommit upp för den branta backen ökar vi tempot igen. Nu är det platt och här kan man köra riktigt fort. Jag försöker hålla avståndet – vill ju inte köra in i kamraten framför. Underlaget varierar. För det mesta består det av jord blandad med olika delar vatten, men ibland dundrar man även över en bergshäll eller en hal spång mitt i en porlande bäck. Här sätts balanssinnet verkligen på prov. Har man bra med fart dånar man rakt över sprången. Men är rörelseenergin det minsta snedfördelad, påträffar man snabbt sig själv cyklandes i luften bredvid spången. Sannolikt blir då att nästkommande cyklist mycket försiktigt rullar över spången för att inte trilla i. Men en blöt fot hejdar ju inte en sann äventyrare.

Vi säger inte mycket till varandra längs slingan, men ibland varnas det från kamraten framför om ett hål i marken eller kanske en lös sten. Som sann fotoentusiast stannar jag ibland upp om jag är först, eller ber kamraten framför att vänta när jag upptäcker en häftig fotomöjlighet. Alltid finns det något att fota, men idag blir det inga högupplösta bilder. Ömtåliga systemkameror passar sig inte i ryggsäcken, som ibland blir krockkudde vid kortare luftfärder över styret. Mobilkameran duger för det mesta. Vissa fotoställen känner jag igen sedan tidigare turer, ett sådant är högst uppe på själva Brudarebacken. Andra finner man spontant när man då och då höjer blicken ur den så kallade ”bakhjulshypnosen” som man ibland hamnar i, när man fastnar med blicken på kamraten framför och hans snurrande bakhjul, som gör att man slaviskt sugs med i dennes linjeval.

När jag äntligen vaknar upp ur hypnosen igen och märker att det existerar mycket mer än bara jag själv och cykeln framför, ser jag att vi är ute vid Brudarebacken igen. Solen har sakta börjat sänka sig över Göteborg. Trots att det är sent fryser ingen av oss i våra lätta kläder och det är först när vi stannar till vid parkeringen som jag märker hur andfådd jag är. Vårt äventyr har varit alldeles för spännande och fyllt med action för att jag skulle ha märkt av kylan. Vätskebristen med för den delen. Mountainbike är träning när den är som bäst – fylld med action och utövad i det element där människan en gång var menad att existera. I naturen.