På cykel över Bajkalsjön
Madelene deltog i TBBE, Trans Bike Bajkal Expedition. Tillsammans med fem andra tjejer fick de en uppleva en ovanlig och spännande expedition.
Av: Madelene Nilsson
06.00 Cape Malaya, Bajkalsjöns östra strand.
Jag vaknar av alarmet på min klocka, jag och mina tältkamrater för natten är frukostteam och det är dags att kliva upp och smälta vatten och laga gröt. Jag sätter mig upp och nuddar tälttaket, kondensens frost singlar ner över mig och landar i nacken. Huttrar till och väcker Andrej och Lili. Vi börjar gräva i våra sovsäckar efter cykelbyxor, strumpor, innerskor och annat som vi trängts med i våra sovsäckar under natten. Drar upp dragkedjan till tältdörren och kravlar mig ut. Solen är redan på väg upp och de första strålarna exploderar mot mig och den imponerande kristallklara isen som breder ut sig från strandens kant. Sibiriens pärla hälsar mig god morgon.
Sen kväll i november
En sen kväll i november surfar jag in på en sajten ”Utsidan.se”. Jag är lite seg efter att ha stirrat ett par timmar i litteraturen till kursen jag läser på universitetet. Kikar runt lite och läser och avundas alla de som bidragit med berättelser från jordens alla hörn. Ett break från företagsekonomin känns väldigt välkommet just nu. Jag hittar en liten notis där det står ”Expeditionssugen?”. Mitt sega huvud vaknar till och jag känner mig klarvaken. Jag läser vidare och känner hur upphetsningen ökar inom mig. Sex européer med åldern 18-23 ska få chansen att delta på en cykelexpedition över den frusna Bajkalsjön i Sibirien. Det är det häftigaste jag hört om på länge och jag kastar mig över tangentbordet. Jag knappar ner en ansökan så fort jag kan, hoppas ansökningstiden inte gått ut och trycker ”skicka”. Fortfarande helt till mig av tanken att få vara med på en expedition tar jag fram kartboken för att se exakt var Bajkalsjön ligger. Långt, långt borta, omkring 52* n och 105* ö. Coolt. Jag vill åka, det här måste vara min grej.
Två månader senare, efter ett par telefonintervjuer och div. mail får jag äntligen veta. Jag kom med och en månad i Sibirien väntar mig. Takeoff är den 14:e februari, förberedelserna börjar och ivern ökar för var dag. Vi börjar ivrigt bekanta oss via mail, jag, Loes från Holland, Eva och Nicola från Tyskland, Lili från Frankrike, Kris från USA, Till och Stone (expeditionens upphovsmän) och våran ryska hjälte Andrej.
TBBE
Idén till TransBajkalBikeExpedition föddes någon gång i maj 2001. Till Gottbrath och Andrej Sagusin möts då för första gången på Hauser Excursions årliga möte. Till Gottbrath, tysk utomhusprofil, upphovsmannen till tyska ”Outdoor” magasinet och med en mängd idéer och drömmar om kommande resmål och turer samt en lång lista över avklarade strapatser, äventyr och expeditioner. För honom var Bajkalsjön ännu ett av dessa ställen med magiskt namn, långt borta och som lockat honom i åratal.
Andrej, en ung ryss från Irkutsk och Bajkalområdet är Hausers guide i Bajkalområdet och av en händelse börjar Till och Andrej småprata lite. Till som har funderat över det bästa sättet att ta sig över, runt eller på något annat sätt transportera sig längs Bajkalsjön har efter att ha sett foton av glasklar is en idé om att kunna cykla över sjön vintertid. Han frågar Andrej om det låter helt vansinnigt eller om det skulle vara möjligt. ”Natürlich geht’s, man muss nur ein bisschen vorsicht haben und die risiko kennen, sonst kein problem”. Inga problem, givetvis är det inte helt riskfritt men med respekt och försiktighet är det fullt möjligt. Det visar sig dessutom att Andrej själv haft samma planer, det avgör saken och planerna på en expedition över världens äldsta, djupaste och klaraste sjö börjar smidas.
Sponsorer och deltagare
Efter 20 år i friluftsbranschen räcker det för Till Gottbrath med en halv minuts presentation av sin idé att ta med sex ”nybörjaräventyrare” på en tripp till Sibirien för att få managern för Jack Wolfskin att nappa. ISPO, världens största friluftsmässa halkar på, Scott, Schwalbe och Leggero är inte heller sena. Saken är klar, Jack Wolfskin bidrar med tält, kläder och skor, ISPO med en generös budget, Scott med cyklar, Schwalbe och Leggero med dubbdäck och cykelkärror.
Möte med Sibirien
Vi hade väntat oss ett kallt och hårt Sibirien, vi möttes av en enastående vacker vårvinter, fantastiskt landskap och leende Burjater. Bajkalsjön, Sibiriens pärla, bjöd på en spektakulär resa över kristallklar is, genom taiga och stepp och med sagolika vyer över oändliga vita mäktiga berg. Mytomspunnen och makalöst betagande, belägen norr om Mongoliet, 454 m över havet i en gravsänka mellan höga berg sträcker Bajkalsjön ut sig,. Med ett djup på 1940m på sina ställen är den jordens djupaste sjö och ruvar på hela 20 % av världens samlade sötvatten. Med sin uppskattade ålder på 25 miljoner år är den världens äldsta sjö och vattnet sägs äga livsförlängande krafter. Ett bad i Bajkalsjöns klara vatten ska enligt myten förlänga livet med 25 år. Med sin opålitlighet, kraftiga stormar och iskalla vatten har dock Bajkalsjön även visat sig ha dödlig natur och man bör fördas över den med respekt och försiktighet.
Isen
Det dånar till igen, råmar, knakar och skriker. Det råder full aktivitet och vi påminns om att vi befinner oss precis där kontinentalplattor knuffas hit och dit och slåss om utrymme. Varma strömmar från jordens inre skapar turbulens under oss och bildar på sina ställen ett tunnt förrädiskt skikt på den annars 1, 5m tjocka isen. Sjöns botten sägs vara grav för åtskilliga bilar, bussar, motorcyklar och annat som fallit offer för den inte helt pålitliga Bajkalsjön.
Med ett ljudligt brakande löper plötsligt en ny synlig spricka precis under mitt framdäck. Jag stelnar till lite på cykeln och en varm rusch går genom hela kroppen. Jag har inte riktigt vant mig vid ljudet och energin från isen. Okej, ”crack-don’t break”. Mitt nya mantra går fram och tillbaka I huvudet. Det var Loes, skatingtjejen från Amsterdam som sa det till mig när jag erkände att jag inte riktigt vant mig vid allt ljud. ”My dad always says, sa hon, if the ice cracks it doesn’t break” ok, good. Jag bestämmer mig för att lita på det, crack-don’t break, crack-don’t break. Det fungerar och jag är lite bekvämare på sadeln igen.
Med mitt nyvunna lugn får jag fullt upp med att betrakta isen och bergen. Det är helt fantastiskt. Vi följer den västra bergiga stranden norrut. Den sibiriska taigan påminner mig om den norrländska och jag känner mig märkligt nog väldigt trygg. Vid Bajkalsjöns östra strand, långt borta på andra sidan reser sig en enorm mäktig och snöklädd bergskedja. Det är så vackert att det gör ont.
Vi cyklar fort, tar kilometer efter kilometer på den tjocka, kalla isen. Ibland genomskinligt korallfärgad eller grön, ibland svart, men överallt genomborrad av spiralformade eller andra märkligt framställda sprickor och formationer. Det är vansinnigt läckert. Dubbarna bitar sig fast och när isen och vinden är stilla är det knastrande ljudet från dubbarnas möte med det glashala isgolvet det enda som hörs. Förförande, nyckfull och oberäknelig leder den oss, likt en labyrint vidare.
Så står vi där, packisen breder ut oss framför oss och runt oss, meterhöga genomskinliga block, tätt, tätt. Solens strålar träffar isblocken och skjuts tillbaka in i våra ögon. Vi ser oss omkring, Andrej kliver av cykeln och rekar terrängen. Där packisen är som smalast är den fortfarande 20 m bred och vi vet redan hur mycket kraft och tid det tar att försöka ta sig över. Vi får helt enkelt vända om och försöka hitta en ny väg ut. Vi tar en ny väg med hopp om att hitta bra is. Ingen lycka, Andrej som cyklar i spetsen vinkar till oss att stanna, han håller upp handen och visar att isen är så tunn som fem centimeter. Vi kan inte fortsätta utan får vända om igen. Så småningom kommer vi till ett bra passage, endast någon meter packis och hjälps åt med att skjuta och lyfta våra fem trailers över isblocken. Det går bra, vi kan fortsätta, men ingen vågar hoppas eller säga för mycket om isen. Dagen innan hade vi hamnat i en riktig återvändsgränd, tunn is och vi tvingades bära allt 150 m uppför en brant, brant bergssida, sedan vidare 2 km för att komma runt till bättre is. Vi gick i skytteltrafik med pannlampor över till andra sidan. Det var en hård kväll.
Stone i isen
Expeditionens sextonde dag händer det som vi alla väntat på. Stone ligger först i ledet och vi ska runda en udde. Helt plötsligt går Stone och cykel rakt genom isen. Vi tvärnitar, kommer av cyklarna och några av oss sätter fart mot vaken. Stone klarar sig ur vaken på egen hand och med gemensamma krafter får vi cykeln och cykelkärran ur vaken. Stone kommer undan med hälsan i behåll men med ett gigantiskt blåmärke som täcker hela höge lår. Vår hjälte. Vi fortsätter, men den här gången utan att släppa blicken från isen.
Cykla Äta Sova
Klockan börjar närma sig fem på eftermiddagen, ben och rygg känns lite möra och det skriker i magen. Jag letar i fickan efter resterna från dagens lunch. Jag hittar en brödbit och en näve russin. Jag knaprar i mig det jag har och dricker lite vatten. Längre fram i ledet spejar Andrej efter en campingplats. Vi rundar en udde och kommer in i en vindskyddad vik, snirklar oss fram genom packisen som bildats närmare stranden, lyfter cyklar och trailers över packad is ett par gången och når så småningom land.
Vi jobbar i team, frukost, tält och middagsteam, tre i varje. Jag är i tältteamet och börjar packa fram tält tillsammans med Loes och Till. Medan middagsteamet börjar med maten och frukostteamet samlar ved och is börjar vi jobba med de tre tälten. Vi är fortfarande inne i taigan, vi eldar och sparar på bränslet till våra primuskök. Här och var ligger snö, vi hittar en plats att slå upp tälten som är helt rena från snö. Bra, det håller tälten torra. Med hjälp av yxans baksida får vi ner tältpinnarna i den stenhårda frusna marken. Varje tält förses med liggunderlag och sovsäckar. Jag ser på medan min sovsäck samlar upp luft och sakta sväller upp inför natten. I min vattentäta sovsäckspåse har jag ett torrt underställ, varma flisbyxor och tjocka strumpor. Jag byter om och drar ett par plastpåsar över strumporna för att förhindra skornas väta att blöta ner mina varma, torra strumpor. Dunjackan åker på, jag är varm men fortfarande hungrig.
Isen börjar smälta i kastrullerna för middagsteamet. En kastrull för tee, en för middag och en för att börja fylla upp våra platypus´ inför morgondagen. Dagen därpå är jag i frukost/lunchteamet och i väntan på midddag börjar vi dona med lunchen för nästa dag. Vi skär upp korv, ost, fyller upp en påse med zwiback, ett hårt ugnstorkat mörkt bröd och packar ner chokladkakor och kusinaki. Kusinaki, mmm, ryskt solfrögodis.
Maten är klar runt åttasnåret, vi äter potatismos blandat med bönor och äggpulver och dricker te. Äggpulvret gör maten mastig men jag kan ändå trycka i mig två tallrikar. Vi slickar av tallrikarna och pratar och skrattar. Andrej har en ny historia på gång och han skrattar och gestikulerar när han berättar.
Iklädd underställ och mössa kryper jag vid tiosnåret ner i sovsäcken, med pannlampan på bökar jag runt en stund och försöker få allt på plats. Kamera, GPS, satellittelefon och inneskorna till mina kängor trängs med fötterna. Som gruppens ”navigator” och ”communications manager” har jag som uppgift att hålla utrustningen varm samt att ta coordinaterna tre gånger om dag. Ingen svår uppgift direkt, men lite trångt för tårna. Jag somnar torr, varm och mätt, och med tusen vackra bilder i mitt huvud, vad mer kan man önska?
Jag vaknar av alarmet på min klocka, jag och mina tältkamrater för natten är frukostteam och det är dags att kliva upp och smälta vatten och laga gröt. Jag sätter mig upp och nuddar tälttaket, kondensens frost singlar ner över mig och landar i nacken. Huttrar till och väcker Andrej och Lili. Vi börjar gräva i våra sovsäckar efter cykelbyxor, strumpor, innerskor och annat som vi trängts med i våra sovsäckar under natten. Drar upp dragkedjan till tältdörren och kravlar mig ut. Solen är redan på väg upp och de första strålarna exploderar mot mig och den imponerande kristallklara isen som breder ut sig från strandens kant. Sibiriens pärla hälsar mig god morgon.
Sen kväll i november
En sen kväll i november surfar jag in på en sajten ”Utsidan.se”. Jag är lite seg efter att ha stirrat ett par timmar i litteraturen till kursen jag läser på universitetet. Kikar runt lite och läser och avundas alla de som bidragit med berättelser från jordens alla hörn. Ett break från företagsekonomin känns väldigt välkommet just nu. Jag hittar en liten notis där det står ”Expeditionssugen?”. Mitt sega huvud vaknar till och jag känner mig klarvaken. Jag läser vidare och känner hur upphetsningen ökar inom mig. Sex européer med åldern 18-23 ska få chansen att delta på en cykelexpedition över den frusna Bajkalsjön i Sibirien. Det är det häftigaste jag hört om på länge och jag kastar mig över tangentbordet. Jag knappar ner en ansökan så fort jag kan, hoppas ansökningstiden inte gått ut och trycker ”skicka”. Fortfarande helt till mig av tanken att få vara med på en expedition tar jag fram kartboken för att se exakt var Bajkalsjön ligger. Långt, långt borta, omkring 52* n och 105* ö. Coolt. Jag vill åka, det här måste vara min grej.
Två månader senare, efter ett par telefonintervjuer och div. mail får jag äntligen veta. Jag kom med och en månad i Sibirien väntar mig. Takeoff är den 14:e februari, förberedelserna börjar och ivern ökar för var dag. Vi börjar ivrigt bekanta oss via mail, jag, Loes från Holland, Eva och Nicola från Tyskland, Lili från Frankrike, Kris från USA, Till och Stone (expeditionens upphovsmän) och våran ryska hjälte Andrej.
TBBE
Idén till TransBajkalBikeExpedition föddes någon gång i maj 2001. Till Gottbrath och Andrej Sagusin möts då för första gången på Hauser Excursions årliga möte. Till Gottbrath, tysk utomhusprofil, upphovsmannen till tyska ”Outdoor” magasinet och med en mängd idéer och drömmar om kommande resmål och turer samt en lång lista över avklarade strapatser, äventyr och expeditioner. För honom var Bajkalsjön ännu ett av dessa ställen med magiskt namn, långt borta och som lockat honom i åratal.
Andrej, en ung ryss från Irkutsk och Bajkalområdet är Hausers guide i Bajkalområdet och av en händelse börjar Till och Andrej småprata lite. Till som har funderat över det bästa sättet att ta sig över, runt eller på något annat sätt transportera sig längs Bajkalsjön har efter att ha sett foton av glasklar is en idé om att kunna cykla över sjön vintertid. Han frågar Andrej om det låter helt vansinnigt eller om det skulle vara möjligt. ”Natürlich geht’s, man muss nur ein bisschen vorsicht haben und die risiko kennen, sonst kein problem”. Inga problem, givetvis är det inte helt riskfritt men med respekt och försiktighet är det fullt möjligt. Det visar sig dessutom att Andrej själv haft samma planer, det avgör saken och planerna på en expedition över världens äldsta, djupaste och klaraste sjö börjar smidas.
Sponsorer och deltagare
Efter 20 år i friluftsbranschen räcker det för Till Gottbrath med en halv minuts presentation av sin idé att ta med sex ”nybörjaräventyrare” på en tripp till Sibirien för att få managern för Jack Wolfskin att nappa. ISPO, världens största friluftsmässa halkar på, Scott, Schwalbe och Leggero är inte heller sena. Saken är klar, Jack Wolfskin bidrar med tält, kläder och skor, ISPO med en generös budget, Scott med cyklar, Schwalbe och Leggero med dubbdäck och cykelkärror.
Möte med Sibirien
Vi hade väntat oss ett kallt och hårt Sibirien, vi möttes av en enastående vacker vårvinter, fantastiskt landskap och leende Burjater. Bajkalsjön, Sibiriens pärla, bjöd på en spektakulär resa över kristallklar is, genom taiga och stepp och med sagolika vyer över oändliga vita mäktiga berg. Mytomspunnen och makalöst betagande, belägen norr om Mongoliet, 454 m över havet i en gravsänka mellan höga berg sträcker Bajkalsjön ut sig,. Med ett djup på 1940m på sina ställen är den jordens djupaste sjö och ruvar på hela 20 % av världens samlade sötvatten. Med sin uppskattade ålder på 25 miljoner år är den världens äldsta sjö och vattnet sägs äga livsförlängande krafter. Ett bad i Bajkalsjöns klara vatten ska enligt myten förlänga livet med 25 år. Med sin opålitlighet, kraftiga stormar och iskalla vatten har dock Bajkalsjön även visat sig ha dödlig natur och man bör fördas över den med respekt och försiktighet.
Isen
Det dånar till igen, råmar, knakar och skriker. Det råder full aktivitet och vi påminns om att vi befinner oss precis där kontinentalplattor knuffas hit och dit och slåss om utrymme. Varma strömmar från jordens inre skapar turbulens under oss och bildar på sina ställen ett tunnt förrädiskt skikt på den annars 1, 5m tjocka isen. Sjöns botten sägs vara grav för åtskilliga bilar, bussar, motorcyklar och annat som fallit offer för den inte helt pålitliga Bajkalsjön.
Med ett ljudligt brakande löper plötsligt en ny synlig spricka precis under mitt framdäck. Jag stelnar till lite på cykeln och en varm rusch går genom hela kroppen. Jag har inte riktigt vant mig vid ljudet och energin från isen. Okej, ”crack-don’t break”. Mitt nya mantra går fram och tillbaka I huvudet. Det var Loes, skatingtjejen från Amsterdam som sa det till mig när jag erkände att jag inte riktigt vant mig vid allt ljud. ”My dad always says, sa hon, if the ice cracks it doesn’t break” ok, good. Jag bestämmer mig för att lita på det, crack-don’t break, crack-don’t break. Det fungerar och jag är lite bekvämare på sadeln igen.
Med mitt nyvunna lugn får jag fullt upp med att betrakta isen och bergen. Det är helt fantastiskt. Vi följer den västra bergiga stranden norrut. Den sibiriska taigan påminner mig om den norrländska och jag känner mig märkligt nog väldigt trygg. Vid Bajkalsjöns östra strand, långt borta på andra sidan reser sig en enorm mäktig och snöklädd bergskedja. Det är så vackert att det gör ont.
Vi cyklar fort, tar kilometer efter kilometer på den tjocka, kalla isen. Ibland genomskinligt korallfärgad eller grön, ibland svart, men överallt genomborrad av spiralformade eller andra märkligt framställda sprickor och formationer. Det är vansinnigt läckert. Dubbarna bitar sig fast och när isen och vinden är stilla är det knastrande ljudet från dubbarnas möte med det glashala isgolvet det enda som hörs. Förförande, nyckfull och oberäknelig leder den oss, likt en labyrint vidare.
Så står vi där, packisen breder ut oss framför oss och runt oss, meterhöga genomskinliga block, tätt, tätt. Solens strålar träffar isblocken och skjuts tillbaka in i våra ögon. Vi ser oss omkring, Andrej kliver av cykeln och rekar terrängen. Där packisen är som smalast är den fortfarande 20 m bred och vi vet redan hur mycket kraft och tid det tar att försöka ta sig över. Vi får helt enkelt vända om och försöka hitta en ny väg ut. Vi tar en ny väg med hopp om att hitta bra is. Ingen lycka, Andrej som cyklar i spetsen vinkar till oss att stanna, han håller upp handen och visar att isen är så tunn som fem centimeter. Vi kan inte fortsätta utan får vända om igen. Så småningom kommer vi till ett bra passage, endast någon meter packis och hjälps åt med att skjuta och lyfta våra fem trailers över isblocken. Det går bra, vi kan fortsätta, men ingen vågar hoppas eller säga för mycket om isen. Dagen innan hade vi hamnat i en riktig återvändsgränd, tunn is och vi tvingades bära allt 150 m uppför en brant, brant bergssida, sedan vidare 2 km för att komma runt till bättre is. Vi gick i skytteltrafik med pannlampor över till andra sidan. Det var en hård kväll.
Stone i isen
Expeditionens sextonde dag händer det som vi alla väntat på. Stone ligger först i ledet och vi ska runda en udde. Helt plötsligt går Stone och cykel rakt genom isen. Vi tvärnitar, kommer av cyklarna och några av oss sätter fart mot vaken. Stone klarar sig ur vaken på egen hand och med gemensamma krafter får vi cykeln och cykelkärran ur vaken. Stone kommer undan med hälsan i behåll men med ett gigantiskt blåmärke som täcker hela höge lår. Vår hjälte. Vi fortsätter, men den här gången utan att släppa blicken från isen.
Cykla Äta Sova
Klockan börjar närma sig fem på eftermiddagen, ben och rygg känns lite möra och det skriker i magen. Jag letar i fickan efter resterna från dagens lunch. Jag hittar en brödbit och en näve russin. Jag knaprar i mig det jag har och dricker lite vatten. Längre fram i ledet spejar Andrej efter en campingplats. Vi rundar en udde och kommer in i en vindskyddad vik, snirklar oss fram genom packisen som bildats närmare stranden, lyfter cyklar och trailers över packad is ett par gången och når så småningom land.
Vi jobbar i team, frukost, tält och middagsteam, tre i varje. Jag är i tältteamet och börjar packa fram tält tillsammans med Loes och Till. Medan middagsteamet börjar med maten och frukostteamet samlar ved och is börjar vi jobba med de tre tälten. Vi är fortfarande inne i taigan, vi eldar och sparar på bränslet till våra primuskök. Här och var ligger snö, vi hittar en plats att slå upp tälten som är helt rena från snö. Bra, det håller tälten torra. Med hjälp av yxans baksida får vi ner tältpinnarna i den stenhårda frusna marken. Varje tält förses med liggunderlag och sovsäckar. Jag ser på medan min sovsäck samlar upp luft och sakta sväller upp inför natten. I min vattentäta sovsäckspåse har jag ett torrt underställ, varma flisbyxor och tjocka strumpor. Jag byter om och drar ett par plastpåsar över strumporna för att förhindra skornas väta att blöta ner mina varma, torra strumpor. Dunjackan åker på, jag är varm men fortfarande hungrig.
Isen börjar smälta i kastrullerna för middagsteamet. En kastrull för tee, en för middag och en för att börja fylla upp våra platypus´ inför morgondagen. Dagen därpå är jag i frukost/lunchteamet och i väntan på midddag börjar vi dona med lunchen för nästa dag. Vi skär upp korv, ost, fyller upp en påse med zwiback, ett hårt ugnstorkat mörkt bröd och packar ner chokladkakor och kusinaki. Kusinaki, mmm, ryskt solfrögodis.
Maten är klar runt åttasnåret, vi äter potatismos blandat med bönor och äggpulver och dricker te. Äggpulvret gör maten mastig men jag kan ändå trycka i mig två tallrikar. Vi slickar av tallrikarna och pratar och skrattar. Andrej har en ny historia på gång och han skrattar och gestikulerar när han berättar.
Iklädd underställ och mössa kryper jag vid tiosnåret ner i sovsäcken, med pannlampan på bökar jag runt en stund och försöker få allt på plats. Kamera, GPS, satellittelefon och inneskorna till mina kängor trängs med fötterna. Som gruppens ”navigator” och ”communications manager” har jag som uppgift att hålla utrustningen varm samt att ta coordinaterna tre gånger om dag. Ingen svår uppgift direkt, men lite trångt för tårna. Jag somnar torr, varm och mätt, och med tusen vackra bilder i mitt huvud, vad mer kan man önska?
Läs mer
Forumdiskussioner
- Expeditioner Vandra från Örnsköldsvik till Norrköping
- Långcykling neopren
- Mountainbike White cykel från XXL?
- Mountainbike hela sträckan
- Långcykling Ram till Kindernay-navet
- Långcykling Gamla cykelspåret längs västkusten
- Långcykling Hjälp med att cykla Stockholm > Lund
- Expeditioner Sylarna från Nedalshyttan
Härlig story, jag verkligen längtar ut att få göra något liknande!
Förmodligen den läckraste cykelexpeditionsskildringen jag läst. Kul!
Spännande, man blir nyfiken på att åka skridskor där. Hade varit trevligt med en karta!
Man blir avundsjuuuuuk!
Tankeväckande. Artikeln skulle gärna varit längre. Hur länge var ni ute, dygnsdistans? Vad skulle du göra nästa gång på sjön om du fick chansen att återvända? Har du någon länk till en längre berättelse med kartor bilder etc. Vilken årstid skulle du åka dit för att åka skridskor? Vad hade ni för max och minitemperaturer? Hur mycket blåste det?
Kunde gärna ha skrivit mer! Man blir nyfiken.
Jag vill höra mer!
Mycket bra skriven.
Skulle gärna velat varit med.
Intressant!! Vilken häftig upplevelse!!
Mycket Intressant! Jag är bara så avundsjuk på hur lätt det är för vissa att få pengar bara så där... Alla mina projekt lämnas hela tiden utan komentarer från ev sponsorer. Hur gör ni?!
bra kämpat