On Belay i Denver, Colorado

På grund av förändrad arbetssituation befann jag mig i oktober förra året (2000) helt plötsligt i Denver, Colorado, USA, långt borta från kalla, regniga och mörka höstdagar i Sverige. En av mina första jobbfria helger gjorde jag tillsammans med pojkvännen Jan och kompisen Stina en dagsutflykt till Garden of Gods. Garden of Gods är en nationalpark söder om Denver som visar upp ståtliga bergformationer i röd sandsten, mot bakgrund av Klippiga Bergens svarta berg med vita snötäckta toppar. Vi parkerade vår stora amerikanska Pointac (jag tror inte det finns några små amerikanska bilar) och började strosa runt bland klipporna. Vi gjorde även några lyckosamma försök att nå en del klipptoppar, men upptäckte snart att det kunde vara ganska så svårt att ta sig ner igen. Det var här idén föddes: Kanske ska vi testa på ”riktig” sportklättring.

I Denver talas det alltid om sport av endera slaget. De flesta invånare utövar någon form av sport: skidåkning, snowboarding, mountainbiking, klättring, kajak, forsränning, vandring eller så är man ett hängivet fan av amerikansk fotboll (Denver Broncos), baseball (Colorado Rockies) eller hockey (Colorado Avalanche). Så det var inte svårt för oss att hitta ett klättergym. Således traskade tre kommande klättrare en vardagskväll i oktober in på klättergymet Thrillseekers, på 1920 S Broadway i downtown Denver. Vi möttes av en lång och senig man med grått hår och glada ögon, detta var Kevin ägare av gymet. Vi skulle genomgå en introduktionskurs hållen av Kevin och jag minns speciellt när Kevin säger: You have to pick a pair of shoes. The shoes have european sizes, but we have a conversion table. Det var ju inga problem för oss europeer, utan istället desto roligare för Kevin som aldrig haft några europeiska gäster i sitt gym tidigare. Utav Denvers tiotal klättergym hann vi bara prova på en handfull under hösten och våren, men vi var relativt trogna Thrillseekers eftersom Kevin hade blivit vår s k mentor. Det var han som även lärde oss hur man leder, hur man gör det säkert och vilken utrustning som behövs. Vi föredrog även Thrillseekers på grund av deras leder och filosofi, då deras leder oftast var svårare och mer tekniska utan att de inkluderade ett överhängsproblem för att uppnå graden av svårighet.

Framåt våren var det äntligen dax att prova på ”riktig” klättring, d v s utomhus på riktiga klippor. Det var en tidig morgon i slutet av mars då vi packade vårt nya orange rep och de skinande slingorna. Golden Cliffs var vårt mål. Golden Cliffs ligger en halvtimmes bilfärd nordväst om Denver, vid foten av Klippiga Bergen. Staden Golden är en gammal gruvstad som numera är mer känd för sitt Coor’s bryggeri vid sidan av sin klätterstatus. Solen sken som vanligt denna dag och temperaturen började stiga uppåt 20-25 plusgrader, vilket gjorde skidåkning/snowboarding i t ex närliggande Vail mindre attraktivt. För att nå upp till Golden Cliffs och dess pelarformade berg av basalt var man tvungen att följa en slingrig stig i cirka 20 minuter beroende på ens fysiska kondition. Kom i håg att Golden ligger på ansenliga 1800 meters höjd över havet vilket känns vid situationer som dessa.

Väl uppe vid klipporna svettiga, varma, nervösa och spända på vad som nu väntade, återstod konsten att lokalisera sig i guideboken över Golden Cliffs. Envis som man är dividerade jag och mitt klättersällskap, pojkvännen väl och länge om var vi befann oss. Kanske om vi gick mer till höger eller åt vänster? Golden Cliffs har mer än 200 leder, som alla är bultade, väl underhållna och graderade. Lederna sträcker sig från lättare 5.7 till svårare 5.14 (5a-8b+). Klipporna är ganska låga, i snitt 18 meter. Vid ett ställe är det även möjligt att ta sig upp till toppen, vilket gör det möjligt att t o m klättra vissa leder med topprep. Till slut fann vi en bra startpunkt med ett par lättare leder. Eldprovet blev således en 5.8 med namn ’Sick Minds Think Alike’ (ungerfär en 5b). Jag hade fått äran att leda vår första led och för säkerhets skull, och för att lugna min nerver, gick vi igenom säkringen vid slutankrarna ytteligare en gång. Uppe på klippan började andrenalinet pumpa och varje bult jag nådde kändes som en seger i sig. Första delen lutade lite innåt och mittendelen bestod av ett överhäng som jag försökte klättra runt. Plötsligt såg jag en liten skrämd fågel som låg i en spricka. Den var säkert mer rädd än jag. Resten av leden gick bra och när jag nådde toppen försökte jag undvika att tänka på hur mycket tillförlit man lägger på sin utrustning. I stället blickade jag ut över Golden och kände mig som en äkta sportklättrare!

Länkar:
Garden of Gods
Golden Cliffs