Nudda vid himlen

Vi sitter under parasollet på fiket vid Bellevuelinbanans bergstation och sippar på varsin apelsinläsk. Strax intill har kugghjulsbanan Le Tramway du Mont-Blanc precis stannat och släppt av ett lass människor. Dammiga, haltande och med glasartade blickar skyndar de förbi oss för att hinna med linbanan ner till Les Houches. Tält, liggunderlag, isyxor, hjälmar, stavar, stegjärn, säkringsutrustning och andra nödvändigheter är lastade på deras ryggar. Jag tittar frågande på vår bergsguide Anna: Är det så vi kommer att se ut i övermorgon? Svaret blir nja, det beror på, men förhoppningsvis kommer vi att vara en stark upplevelse rikare: Vi kommer att ha stått på toppen av Västeuropas högsta berg Mont Blanc, 4810 meter över havet.
Vi har haft tur och lyckats pricka in Chamonixdalens fetaste högtryck hittills i sommar. Ända sedan vi kom hit för fem dagar sedan har himlen varit blå och nere i stan har temperaturen legat kring 30 grader. Vi har förberett oss för bestigningen av Mont Blanc med noggrann acklimatisering. Vi har gått omkring på högt belägna glaciärer och övernattat på en bergshytta. Vi har suttit en hel dag på 3300 meters höjd och andats tunn luft. Allt för att vara så väl anpassade som möjligt till den syrefattiga miljö som man vistas i på riktigt höga höjder. Vi ska gå den sk normalvägen, som inleds med en tur med linbanan Bellevue från byn Les Houches. Förutsättningarna för en lyckad toppbestigning är optimala - det är varmt, i det närmaste vindstilla och högtrycket över dalen är stabilt och ser ut att bli långvarigt. Nu kör vi!


Tvärt emot konstens regler påbörjar vi vår vandring från kugghjulsbanans slutstation Nid d'Aigle sent på eftermiddagen. De flesta kommer hit tidigt på morgonen, helst med första tåget, och går sedan hela vägen upp till natthärbärget i Goûterhyttan, 3817 meter över havet. Där sover de sedan några timmar för att gå upp vid tvåtiden på morgonen och gå mot toppen. Väl tillbaka i hyttan gör man ett kortare stopp för att sedan vackla tillbaka ner mot Nid d'Aigle och ta tåget mot Les Houches. Vi är dock rädda om våra knän och har ingen lust att trängas i onödan med en massa människor. Därför slutar vår vandring för dagen vid Tête Rousse-hyttan, belägen 3167 meter över havet. Anna lyckas övertala stugvärden att sätta fram en bricka med frukost åt oss så att vi kan stiga upp 04.00 och genomföra vandringen upp mot Goûter helt ostörda. Vandringen mot Tête Rousse är brant och går över blockhav och rasbranter som för tankarna till månlandskap. Klapprande ljud av klövar mot sten avslöjar bergsgetternas närvaro. Strömmen av människor som rör sig här har gjort djuren halvtama. De betraktar oss skeptiskt på avstånd och hoppar sedan iväg. Anna säger att deras hjärnor är så små att de helt enkelt inte fattar att det ibland är farligt att hoppa utför branta stup som de gör.


Vi är glada att vi har med Anna som bott i Chamonix i många år och åkt skidor och klättrat i berg sedan barnsben. Nu satsar hon på att bli bergsguide och kan då titulera sig Sveriges första kvinnliga dito. Hennes perfekta kunskaper i det franska språket är naturligtvis ytterligare en stor och värdefull tillgång hos en guide som vill lyckas i det här området.
En frän lukt av urin påminner oss om att vi närmar oss hyttan. Här råder ständig tjäle i marken och det är omöjligt att bygga utedass som här hemma i Sverige. Avträdet består därför av en plåtplatta med hål i mitten och ett rör som förbereder härligheten för ett fritt fall hundratalet meter rakt ner. Att besöka det ofta exponerat belägna dasset vid en bergshytta mitt i natten med pannlampa på huvudet och stugtofflor på fötterna är ett företag som inte är helt trivialt. Därför väljer många hyttgäster att avstå och går istället runt knuten. Skyltar med förbud mot att kissa runt hörnet vittnar om förgäves försök att stävja snusket kring hyttan.


Det är dags för middag och den stora överraskningen är om det blir polenta till maten eller ej. Polenta må vara hur näringsriktigt och bra som helst, men man vill helt enkelt inte äta polenta varje gång man övernattar på en hytta. Det blir fläskkotlett och - polenta. Förrätt i form av soppa med brieost och bröd och pudding till efterrätt. Vårt sovrum för natten påminner om ett fuktigt förråd utan fönster. Man ligger tätt ihop på 70 cm breda madrasser. När dörren är stängd är det kolmörkt. Men tyvärr inte tyst eftersom stugvärden tillsammans med några byggarbetare som är här och reser upp den nya hyttan bestämt sig för att nattsudda ikväll.
När klockan ringer 04.00 har jag inte sovit mycket. Stugvärden och hans byggarkompisar babblade sig igenom natten och när de väl slutat började någon annan snarka. Var är pannlampan? Utan den hittar man inte mycket i kolmörkret. Yrvaket rafsar vi ihop våra saker och snubblar iväg mot matsalen. Under en duk står vår frukost uppdukad på en bricka: ett par brödskivor, smör och marmelad. Tre påsar med torkade katrinplommon. På framsidan av påsen finns en bild som föreställer en hårt kämpande racercyklist. I hopp om att kunna prestera liknande stordåd petar jag i mig några plommon. Måste på dass! Var är kängorna? Eller kan jag gå med tofflorna? Jag orkar inte leta rätt på kängorna just nu utan ger mig ut med badtofflorna på fötterna. Aj! Vilken j-a vass sten! I pannlampans bleka ljus hittar jag fram till dasset eller vad man nu ska kalla det. Odören går inte att ta miste på. Inget ställe man sitter och löser korsord på precis. Jag är klar på tre röda.
Kroppen skriker efter mer sömn. Men det är mot toppen vi ska och det finns ingen tid för vila. När den kontinentala frukosten är uppäten tar vi på oss hjälmar, selar, pannlampor och all annan utrustning. Isyxan i ena handen och stegjärnen i den andra. Vi går en kort bit innan vi når den lilla glaciären intill hyttan och tar på oss stegjärnen. Snart närmar vi oss den förmodligen mest fruktade och ökända passagen längs normalvägen mot Mont Blanc - Le Grand Couloir.


En ca 50 meter bred ravin som är känd för sina många och farliga stenras. När det är tidig morgon och snön i ravinen är kall och hård är risken för stenras liten. Men på eftermiddagen när solen har värmt upp snön börjar den släppa ifrån sig stenar av varierande storlek. Har man otur kan man bli träffad och svårt skadad. Folk har dött här, andra har "bara" blivit av med ett finger. Men den största faran i det här området är stenar som klättrare av misstag river ner på andra, menar Anna. Därför är det säkrast att göra som vi - passera couloiren tidigt på morgonen när det inte är några andra i rörelse just här. I våra selar har vi knutit fast en lång slinga med en karbin. Med hjälp av karbinen kopplar vi in oss i stålvajern som löper tvärs över Le Grand Couloir. Ett par andetag senare är vi förbi. Samtidigt har de snabbaste klättrarna som gjort alpin start från Goûterhyttan 700 meter högre upp en knapp timme kvar till toppen av Mont Blanc. För oss återstår ungefär sju timmar.
Med undantag av någon enstaka solovandrare som passerar förbi avverkar vi den branta, steniga stigningen upp mot Goûterhyttan i ensamt majestät. Den här typen av vandring med inslag av partier där man måste ta hjälp av händerna kallas för scrambling. Färdvägen är markerad med röda prickar på stenarna och vi går hela tiden inknutna i rep med ett par meter mellan oss. Anna går först och lägger repet runt utstickande stenar som naturliga säkringar. Luften blir tunnare och tunnare och man kan inte röra sig särskilt fort utan att bli väldigt andfådd. Men Anna hittar ett bra tempo som passar oss. Hela tiden ligger vi precis på rätt sida om mjölksyretröskeln.


Näven med Bassettgodis utanför Goûterhyttan smakar gudomligt. Hyttan är en egendomlig skapelse som påminner om en övervuxen husvagn i aluminium. Tämligen underhållsfritt, får man gissa. Några av fönstren är runda som i en ubåt. En kvinna som verkar väldigt frusen står och stirrar på oss. Förmodligen var hon just i färd med att gå på toa runt knuten, men stressad av vår ankomst måste hon nu halka iväg till äckelpäckeldasset istället. Hon passerar oss med en sur grimas.
När vi stått stilla en stund börjar vi skaka av köld. Häruppe i skuggan är det inte många plusgrader. Snart hör vi ljud av stegjärn mot snö. De första Mont Blanc-klättrarna har återvänt från toppen. De har gjort en mycket fin prestation - toppen tur och retur på fem timmar är fantastiskt bra jobbat. Vi tar på oss Goretexjackorna och sätter på stegjärnen. Snön tar vid alldeles vid stugknuten. Där inleder vi inknutna vår snövandring på en lutning som motsvarar en blå slalombacke. Strax ovanför hyttan står ett tiotal tält. Vilken bedrift att bära upp ett tungt tält ända hit! Fast egentligen är det förbjudet att tälta här i Alperna. Det enda som är tillåtet är bivackering mellan skymning och gryning. Förbudet verkar dock många ta lätt på. Jag har hört historier om att polis kommit med helikopter och rensat bort tält, men jag har aldrig sett det med egna ögon.


Vi är de enda som går mot toppen. Hela tiden möter vi replag på väg ner. "Bonjour!" "Bon courage!" Hälsningarna och artighetsfraserna duggar tätt. Då och då träffar Anna på någon bergsguidebekant och stannar för en kort pratstund. Då passar vi på att ta några djupa andetag och trycka i oss godis. Så här fyratusen meter ovanför havsnivån är syret en bristvara och man känner sig som en åldring där man flåsande hasar sig fram böjd över isyxan.
Från början var egentligen tanken att vi skulle försöka bestiga Mont Blanc via den sk Trois Mont-Blanc, en färdväg som innebär att man på en och samma dag passerar tre fyratusenmeterstoppar - Mont Blanc du Tacul, Mont Maudit och så slutligen Det Vita Berget självt. Men i år bjuder den vägen på ett par knepiga krux - svåra passager - som skulle ta onödigt lång tid för oss att genomföra. Och efter diskussion med Anna kom vi fram till att det ju faktiskt var berget Mont Blanc vi ville bestiga, vägen dit var inget självändamål i sig. Alltså blev det normalvägen istället. "Och traversen finns ju kvar om ni skulle vilja göra den en annan gång", säger Anna. Den som lever får se... Först gäller det att klara den här utmaningen.
Trots att lutningen inledningsvis är ganska blygsam är andetagen tunga. Ibland tittar jag upp och försöker följa färdvägen framåt. Men då kommer huvudvärken och jag tittar ner på skorna istället. Jag har redan petat i mig två Ipren och fler ska det bli. Hur mycket vätska man än dricker och hur väl acklimatiserad man än må vara är det mycket svårt att undvika huvudvärk på den här höjden. Äter man inga huvudvärkstabletter slår ofta stora släggan till någon gång under nedstigningen från toppen. Trots de mängder vätska jag suger i mig ur min Platypusslang känner jag mig inte det minsta kissnödig. Anna menar att det beror på att jag har bra balans mellan vätskeintag och svettning. Med sådana egenskaper är man väl lämpad att t ex vandra i fuktiga djungeln eller bestiga Kilimanjaro i Afrika. Wow! Inte illa.


På 4362 meters höjd passerar vi ett plåtskjul som inte ser mycket ut för världen. Men faktum är att det här plåtskjulet räddat fler liv än något annat. Vallothyttan, uppkallad efter en fransk meteorolog med arbetsplats i det här området, får endast användas i en nödsituation och har ingen stugvärd. Och tur är väl det, för hyttans innandöme sägs vara så motbjudande att ingen frivilligt skulle vilja vistas där en längre tid om det inte vore just en nödsituation.
Vi stannar en stund och Anna pekar ut en ofta använd färdväg ner från toppen, den via Grands Mulets-hyttan. Stora delar av vägen går över Glacier des Bossons, som börjat dra sig tillbaka. Glaciären är full av sprickor och täckt med snö. "De som går den vägen i år måste vara helt galna", resonerar vi. Vill man gå där är det nog bäst för en själv att man är duktig på sprickräddning och att man inte förlorar sig i virrvarret av förrädiska avgrundshål. Vi ser fotspår nere på glaciären, men de verkar ta slut efter ett par hundra meter. Hoppas att det beror på att någon vänt om..
Vi går på den smala kammen Bosses arête. Till höger har man några tusen fallhöjdsmeter ner till Italien och till vänster blickar man ner över Glacier des Bossons. Jag fäster blicken på skorna och försöker undvika att titta åt sidan. Det pirrar i magen. Snart står vi på toppen! Är det möjligt? Är vi verkligen på väg att klara det här? Anna uppmanar oss att gå diagonalt bakom varandra i parallella spår. Vi är hela tiden inknutna med kort avstånd mellan varandra. Per är ivrig och är flera gånger på väg att passera mig. Då får han en skarp tillrättavisning av Anna - man äventyrar säkerheten om man inte håller sin plats i ledet. Per menar att han omöjligt klarar av att gå bakom någon. Till och med om någon ska visa honom vägen slutar det med att han skyndar förbi sin egen vägvisare. Sen måste han vända sig om och kolla åt vilket håll han egentligen skulle. Knepigt problem, det där!
Vi har valt en bra tidpunkt och är helt ensamma på kammen. Skönt att slippa behöva stiga åt sidan och släppa förbi andra replag. Nu kan vi istället koncentrera oss helt och hållet på vår egen bestigning. Snötäcket under mina fötter börjar plana ut. Plötsligt finns ingen mer backe att bemästra. Vilket bara kan betyda en sak... VI HAR NÅTT TOPPEN AV MONT BLANC!! Jag är så lycklig att jag vill skrika ut min glädje, men istället får jag torrhosta. Fram med kamerorna - vi har köpt engångskameror för att minimera packningen och slippa riskera att systemkameran rullar ner till Italien. Med lyckliga flin förevigas vi på en mängd bilder häruppe på Alpernas tak. Högst i Västeuropa, bara Elbrus i Uralbergen är högre i Europa. 4810 meter över havet. Det här är ett stort ögonblick i mitt liv, jag har längtat hit så länge, drömt om att en gång få stå här på toppen av Mont Blanc. Vi omfamnar varandra och ser oss stjärnögda omkring. Matterhorn skymtar långt därborta. Aiguille du Midi med sina stolta 3842 m ö h är en bra bit under våra fötter. Sceneriet är obeskrivligt vackert.


Efter en stunds stillastående börjar det kännas att det inte är särskilt varmt häruppe. Med solens hjälp är det kanske ett par plusgrader, men inte många. Svetten på våra kroppar kyls ner och fingrarna stelnar. Vi knäpper de sista bilderna och påbörjar sedan del 2 av turen - nedstigningen. Toppbestigningen är inte lyckad förrän man står i duschen på hotellet. Med stormsteg bär det av mot Goûterhyttan, först inknutna i replag, sedan fria och småspringande nerför snön.
Hyttan är som vanligt överfull och eftersom vi inte har någon bäddplats slår vi oss ner på stenarna utanför och börjar stretcha ut våra ömma muskler. Vi sover på liggunderlag i hyttans matsal tills nästa lass av toppaspiranter stiger upp kl 02.00. Då kryper vi ner i de lediga bäddarna och sover ända till 8 på morgonen. Efter en stärkande frukost bestående av en skorpa, lite marmelad, lite Nutella och en kopp te knyter vi in oss och skyndar ner mot Le Nid d'Aigle. Förhållandevis pigga och utvilade som vi är passerar vi en rad replag som varit uppe på toppen i gryningen. Två timmar och en kvart senare är vi nere vid tågstationen och fuktar struparna med svindyrt vatten och läsk. En mycket bra tid, får vi veta. En bergsguide som Anna talat med kvällen innan uppskattade att vandringen skulle ta ungefär tre timmar.


Nyfikna turister som tagit kugghjulsbanan hit över dagen tittar storögt på oss svettiga och dammiga Mont Blanc-klättrare. "Kom ni upp?" "Var det svårt?" "Hur lång tid tog det?" "Var det mycket folk?" Frågorna är många. Under parasollerna vid det enkla fiket intill kugghjulsbanans station sitter fullt av utmattade människor med lyckliga leenden på läpparna. De nickar mot replagskamraten och växlar några ord med grannen bredvid. Det är många intryck som ska smältas. Många gånger kommer de att få dra sin berättelse för familj och vänner. Och de kommer att göra det med glädje. Det här är en milstolpe i livet. Att ha nuddat vid himlen.