Norra Storfjället från norr. De två första dagarna.

Tanken med årets fjällvandring var att genomföra en kamvandring på Norra Storfjället.

Grundidén var att komma från norr - från Umasjö - och ta mig upp via Rågkoevaajja till området nordost om Måskonåiveglaciären. Därför hade jag tagit reda på en del om möjliga tältplatser i närheten. Det finns en intressant tråd på Utsidan om detta område. Den lockade mig att avsätta en dag till vandring runt glaciären. Därefter skulle jag byta tältplats genom att ta mig mot de övre delarna av Viterskalet och tälta nära Måskoesjaevrie. Denna plats skulle jag sedan ha som bas för att i två omgångar genomföra kamvandringar i området - först en österut och sedan en västerut.

Reservplanen - om jag inte skulle lyckas att ta mig upp till glaciären från norr - var att följa lederna runt massivet och istället göra ett försök från Viterskalstugan.

Nu blev det inte så. Olika omständigheter - som jag berättat om i min blogg - gjorde att mitt fokus hamnade fel. Men... dessa första dagar gav mig sannerligen mersmak. Jag tänker återkomma.

Jag körde länge igår. Tanken var inte alls att ta mig hela vägen från Örebro till Umasjö, men så blev det. Längtan efter ett helt nytt fjällområde – Norra Storfjället i Vindelfjällen – spelade säkert in. Parkeringsplatsen där jag ställde bilen kändes inte som en lämplig tältplats och att vandra in någon kilometer i den ganska täta björkskogen lockade inte heller. Det var både vindstilla och varmt. Jag kunde föreställa mig hur myggen skulle svärma. Det fick bli bilen och det fungerade alldeles utmärkt. Jag sov gott, men inte särskilt länge.

När jag – någon gång vid halv sex-tiden på morgonen – kravlar ut ur bilen är det inte myggsurr jag hör. Istället är det flera bergfinkar som tjyyyrrrpar ikapp i buskarna runt mig. Detta ljud ska följa mig upp genom björkskogen.

Redan klockan sex påbörjar jag min vandring. Stigen som leder mot Syterstugan är tydlig och lättvandrad. Jag har i det närmaste ett perfekt vandringsväder med ganska täta moln i fjälltoppshöjd. Bara enstaka blåa gluggar öppnar sig då och då.

Jag tar min första paus precis vid trädgränsen. När jag vänder mig om ser jag Umeälven nere i dalgången och på andra sidan älven reser sig Artfjället som en förvånansvärt mörk och ogenomtränglig vägg. Tänk att något så välkomnande och ljuvligt kan te sig så ogästvänligt på håll.

Medan jag sitter där hör jag dalripan gapskratta i närheten, men också något annat som jag inte var beredd på: En gök! Det är väl klart att göken finns här uppe, men jag har aldrig hört den tidigare. Det säger en hel del om mina val av vandringstider. Det är inte ofta jag varit till fjälls redan i juni.

När ögat är mätt på utsikten – vilket tar ett tag – så lämnar jag leden och börjar sikta mot Rågkoejohke och så småningom Rågkoevaajja, men efter bara ett par hundra meter väljer jag att stanna igen. Mitt vägval har fört mig in i gles björkskog och jag passerar en del grusåsar. I en av dessa har rävar grävt sig ett system av gångar. Jag stannar i närheten i hopp om att få se något djur, men icke. Jag är osäker på om det är fjällräv eller rödräv som är arkitekten. En gissning är rödräv eftersom jag tycker att ingångshålen känns onödigt stora för en slank fjällräv.

När jag på nytt kommer ut ur björkskogen är det dags för nästa paus. Jag har åter en fantastisk vy ner mot Umeälven och Artfjället. Grafitgråa moln hopar sig där borta.

Det känns som att passera någon sorts gräns just här. Bergfinkarna tystnar nästan som på kommando och istället är det ljungpiparens sorgliga ljud som blir det dominerande. Jag vet att det kommer att följa mig vidare uppåt.

När jag tar på mig ryggsäcken och vänder mig om för att fortsätta min vandring längs Rågkoejohke så ser jag att molnen har sänkt sig även i färdriktningen. Här väntar duggregn och/eller dimma om en stund.

Klockan är nio. Jag har passerat jokken från norr – från Rågkoenjuenie – och har kommit in i Rågkoevaajja. Solen lyser en kort stund på just mej, men mycket mörka moln närmar sig bakifrån. En snabbvingad strömstare svischar förbi ett par gånger längs jokken jag följer, men jag ser den aldrig landa.

Jag tar min första lunchpaus när jag närmar mig den översta – östligaste – jokkdelningen. Det är inte så mycket hungern som gör att jag stannar – snarare vädret. Dimman har nämligen kommit krypande och just nu ser jag inte mer än 50 meter.

Efter lunch stiger terrängen markant och jag beger mig – bokstavligen – rakt upp i dimman. Nu har jag inte mer än 20 meters sikt. Så länge jag hade vattendraget att följa var det inga problem, men snart stöter jag på stora snöfält som jag blir tvungen att runda. Det är svårt att koll på riktningen när man går på snö i dimma. Jag fortsätter i sakta mak och hoppas på tur.

Halvvägs upp lyfter plötsligt dimman i den riktning jag vandrar så nu ser jag lite mer av terrängen framför mig. Det verkar vara ett veritabelt stenlandskap.

Precis som förväntat har ljungpiparna nu tystnat och det dröjer inte länge förrän jag först skymtar och sedan hör det melodiska kvittret från deras efterträdare – snösparvarna. När jag gör en paus för att lyssna till deras sång, så vänder jag mig om och får se en underbart vacker bild med dimman  liggande nere i den gryta jag precis kommit ifrån. Den bäddar in Skraahpeåelkies vassa kontur med mjuk bomull. 

Jag är riktigt orolig nu. Jag har kanske bara 500 meter kvar till vattendelaren, och på den här sidan finns det kopiöst mycket snö. Ser det ut så på andra sidan också, ja då lär jag få svårt att hitta en tältplats. Jag har varit förutseende nog att ta med mig snötältpinnar. Däremot glömde jag det extra liggunderlag som behövs för att hålla kylan stången på snön. Så någon övernattning på snö ska det helst inte bli fråga om.

Plötsligt rinner dimman in med ganska stor hastighet mot det område jag passerar, men så flyttar allt på sig precis när jag nått fram till vattendelaren. En helt annan värld finns på andra sidan!

Positioneringen gäller Måskonåiveglaciären som syns uppe till höger på bilderna ovan och nedan.

Jag ser nu den helt fantastiska glaciären – Måskonåiveglaciären – och dess sjö, samt den sjö som ligger nedanför, den som jag ska försöka ta mig förbi imorgon.

Landskapet är makalöst vilt på andra sidan dessa vatten. Det ska bli mycket intressant att se om jag kan lyckas hitta en acceptabel tältplats i den här trakten.

Vissa ändringar av mina vandringsplaner kan jag redan nu bestämma. När jag ser hur norra sidan av bergskammen upp till Norra Sytertoppen ser ut, ja då förstår jag att den är helt omöjlig. Snö precis hela vägen upp. Och där är brant.

Sjön där jag hade tänkt tälta – den lilla pölen vid 1292 – är helt isbelagd och ett stort område runt om är snöklätt. Jag får leta efter ett annat ställe.

När jag går här och letar tältplats ser jag plötsligt en ”halt” fjällpipare som springer mellan stenarna framför mig. Trots att jag tittar noga och länge kan jag inte hitta något bo. Minuterna senare hittar jag istället den bästa tältplatsen i området: vågrät – slät – torr.

Klockan halv tre är tältet uppslaget och jag håller på att tillreda min lunch nummer två: Knorrs ost- och broccolisoppa + hemmagjord torkad hummus = MUMS

Efter lunchen ligger jag och slumrar några timmar. Det har börjat regna och det kommer att fortsätta många timmar. Jag känner mig nöjd med mig själv eftersom jag inte behöver gå ut för att hämta vatten. Det är redan fixat. 

Klockan kvart över sex har jag ätit middag och redan krupit ner i sovsäcken. Det har slutat regna. Jag tror faktiskt att jag kommer att somna mycket snart…

Mitt i natten vaknar jag med ett ryck! Något dånar och brakar. Det måste vara ett enormt stenras utför någon fjällvägg. Jag blir skrämd av ljudet som säkert håller på i 30 sekunder, men jag är inte rädd att det ska skada mig. Jag ligger långt från fjällstupen.

Klockan är sex på morgonen och jag har sovit…. hur många timmar som helst. Det känns ljuvligt att vakna till snösparvarnas kvitter. Vädret är mulet och molnen är låga. Jag bestämmer mig för att göra en tur bort mot Måskonåiveglaciären för att se om det finns en chans att passera denna väg. Tältet får alltså stå kvar – så länge.

Först går jag fram till branterna ner mot Måskoesvaajja. Dimman hänger i stupen vilket skapar en spännande kuliss.

Därefter går jag fram till den jokk som kastar sig utför branterna. Den är inga problem att ta sig över.

När jag vänder mig om har plötsligt dimmorna över Måskoesvaajja lättat och utsikten är häpnadsväckande.

Tyvärr. Det blir inget av med klättringen upp och förbi glaciären. Att ta sig upp på andra sida sjön är ogörligt för mig. Hade där bara varit stenskravel så hade jag troligen klarat det, men där finns väldigt branta snölegor som är dumdristigt att ge sig på ensam. Det är svårt att se på bilden ovan, men mitt i det vita finns en riktigt läskig brant.

På väg tillbaka mot tältet upptäcker jag plötsligt nattens ras. Det ser inte mycket ut för världen på mina bilder, men i verkligheten är det avsevärda mängder stenskravel som rasat ner. Det handlar om den stenhög som ligger mitt på snön halvvägs ner mot sjön till höger i bild.

När jag är på väg tillbaka mot tältet så upptäcker jag att dimman har vällt in och jag har inte en chans att se mitt röda tält. Någon oro infinner sig dock inte, för dimsjoken är lättrörliga, och inom en kvart har de flyttat på sig så att jag åter kan se. Kan ni?

Jag bestämmer mig för att riva tältet. Tjugo över nio är jag klar. Till en början ska jag gå tillbaka i mina egna fotspår, men efter cirka två kilometer ska jag se om det är möjligt att ta sig upp mot den lilla sjön på 1300-metersnivån uppe i väster. Ett annat alternativ kan vara att sätta upp tältet vid jokken som kommer därifrån och sedan invänta morgondagen. Lyckas jag inte med något av detta kommer det att bli ledvandring framöver.

Dimman kommer och går. Jag tar det säkra för det osäkra och plockar fram kompassen.

Jag bestämmer mig för lunch sedan jag kommit över vattendelaren och kommit fram till den första jokken. Jag har då ganska klart väder bakom mig men mycket dimma framför mig.

Alternativet att leta tältplats eller färdväg mot den lilla sjön lägger jag snart på is. Marken är helt snötäckt och dimman mycket tät. Även i klart väder föreställer jag mig att det kan vara svårorienterat där uppe.

Klockan är snart 12 och nu har jag definitivt kommit under molnen. Jag ser dalens botten och med hjälp av kikare kan jag se den vinterled som går från Umasjö och vidare mot Syterstugan.

Ju mer jag sänker mig, desto klarare blir vädret. En tanke dyker upp att vända om och prova igen, men musklerna säger stopp.

Det är inte mycket till led jag vandrar på. Kryssmarkeringar finns förstås, men det är ont om stigar. Fötterna får leta sig fram…

 Jag träffar en småspov så snart jag kommit ner i dalen och direkt därefter en lappsparv i ett videsnår! Bara minuten senare skrämmer jag upp en småskrake ur en liten pöl! Den har jag väl aldrig sett i så här små vatten tidigare? Jag förväntade mig att den skulle hålla till i någon större sjö.

Klockan är fyra. Tältet står uppslaget strax intill kåtaplatsen öster om Måskoesvaajja. Jag har tvättat både mig själv och en del svettiga kläder. Just nu ligger jag i tältet och svettas. Solen gassar och det är vindstilla. Detta gör att det finns gott om mygg utanför som inget hellre vill än att komma in och hålla mig sällskap.

Klockan kvart i sex börjar det regna. Det är inte så ofta jag gläds åt regn, men nu kommer regnet med en ljuvlig svalka vilket gör att jag somnar in ganska tidigt.

Övriga delar av denna fjällvandring har jag berättat om i min blogg här på Utsidan.