Norra Mora Vildmark - en höstvandring i väglöst land

I september 2008 skrev Dalarnas landshövding under beslutet att bilda naturreservatet Norra Mora Vildmark. Nästan 15 000 ha skogs- och myrlandskap på höjderna längst norrut i Mora kommun skyddas därmed för framtiden. Området ligger dessutom i öster i direkt anslutning till de stora naturreservaten Anjosvarden, Våmhuskölen och Stopån, och i väster ansluter det till Älvdalens skjutfält där stora ytor gammelskog ännu finns kvar.

Här kan du alltså vandra miltals genom vacker natur utan att passera mer än ett fåtal vägar och huggna skogar, och det har utövat en enorm lockelse på mig. Jag har fått besöka några av reservaten i arbetet, men jag ville se mer. Min drömtur börjar i Näcksjövardens naturreservat, fortsätter norrut genom Våmhuskölen, Anjosvarden och Norra Mora Vildmark för att slutligen slingra sig fram genom de finare områdena på Älvdalens skjutfält ända upp till Vedungsfjällen. Därifrån kan man sedan fortsätta ännu längre norrut mot Nipfjället och Långfjället, över till Rogen på Härjedalssidan... det är bara fantasin och orken som sätter stopp!

Ännu har denna långvandring inte blivit verklighet, men en smakbit av vildmarken fick jag under en helgtur i goda vänners sällskap. Efter att de flera gånger tålmodigt lyssnat på mina utläggningar om skogarna där uppe lyckades vi till slut hitta en helg när varken orientering, jobb eller annat krockade. På fredag kväll packades bilen full med ryggsäckar, folk och hund, och vi for norrut till Vackerbodarna där vi började vår vandring.

Mörkret hade nästan hunnit lägga sig när vi lämnade bilen, så den första etappen blev inte längre än en knapp kilometer. På en höjd intill en porlande bäck hittade vi en perfekt tältplats mellan de glest stående granarna. Vädret var ganska klart, och en magnifik stjärnhimmel uppenbarade sig när solen sjunkit. Här finns ingen samlad bebyggelse på flera mils avstånd, och långt från ljusen från civilisationen får man en helt annan upplevelse av natthimlen. Där och då är det lätt att förstå att stjärnbilderna spelat så stor roll i mytologin. En magisk kväll.

Natten var lugn och vi vaknade till en kylig och gråmulen morgon. Efter en värmande grötfrukost fortsatte vi norrut. Målet för dagen var toppen av Munkhäden, där vi hoppades få en härlig utsikt över de stora myrmarkerna. Stigar saknas nästan helt i detta område, men det var lätt att hitta fina stråk att följa norrut. Vi följde alltså älgstigarna och framåt lunchtid nådde vi gränsen till Älvdalens skjutfält. Kyliga vindar hade nu börjat dra in från nordväst, så vi kröp ner i lä i en sänka och lagade till vår lunch. Mätta och varma vandrade vi sedan i den upphuggna skjutfältsgränsen till Munkhädens topp. Från toppen ser man kilometer efter kilometer med gammal skog och myrar åt norr och öster. Österut är det omkring åtta kilometer till närmsta väg, och femton kilometer naturreservat att upptäcka. Det är stort för att vara i skogslandet, och väldigt stort för att vara i den södra halvan av landet!

Det blåste rätt kyligt på toppen så vi fortsatte norrut, ner på de stora myrarna. Planen var att passera ån Välingan och gå upp på Stor-Björnåsen där vi hoppades hitta en fin tältplats. Välingan visade sig dock vara full av vatten från höstregnen och med tunga ryggsäckar var vi inte särskilt sugna på att balansera över vare sig bäverdammar eller stockar. Vi följde därför ån österut istället med sikte på ett suggestivt kartnamn – Spökis. Det visade sig vara en liten stuga på motsatta strandkanten, men då vi fortfarande inte kände oss mogna att balansera över vet vi fortfarande inte något mer om namnet. Kanske någon här vet?

Längs Välingan stod granarna som sockertoppar.

Vid den lilla Gräsbäcken fastnade vi framåt eftermiddagen för en fin tältplats på en ö ute i myren. Trots duggregnet lyckades vi få eld på några nedfallna grenar och vi kurade ihop oss kring en värmande brasa. Eva hade packat med mjöl och salt och serverade oss varsitt pinnbröd att grilla. Vinden ven nu ordentligt i de höga granarna, och det fortsatte att blåsa ganska hårt hela natten igenom. Det var riktigt skönt att krypa in i tältet frampå kvällen och komma undan blåsten och regnet - och både mysigt och lite smått nervöst att ligga i sin varma sovsäck och höra hur det viner och knakar i träden. De gamla granarna höll i alla fall vinden stången en natt till - har man vuxit där i närmare 200 år krävs det kanske mer än ett litet höstoväder för att man ska falla.

Söndag morgon vaknade vi till strålande höstväder. Det blåste fortfarande kallt, men på himlen fanns bara snälla vita små moln kvar av regnvädret. Färden vände nu söderut igen, mot den väntande bilen och hemfärden. I solen gick vandringen lätt över de höstfärgade myrarna och ljunghedarna upp mot Fisktjärnåsens topp. Där ändrade så skogen karaktär igen. Från den glesa, magra tallskogen på nordsidan så kom vi plötsligt in i en fuktig granskog igen. Den var nog egentligen inte särskilt märkvärdig, men i jämförelse med det vi nyss traskat över kändes det som att gå in i en fuktig regnskog.

Här fick vi så se de första spåren av björn under vår vandring - en gammal hög med spillning, späckad med rester av bär. Det är ganska gott om björn i dessa trakter så vi hade försökt hålla ögonen öppna under vandringen, utan resultat. Kanske är det lika gott så, hade vi sett björn första kvällen hade kanske nattsömnen blivit mindre lugn!

Nu var vi snart tillbaka vid bilen igen, och vid den porlande Tvärrymman plockade vi fram Trangiat för sista gången för den här turen. Vandringen gav mersmak på turer i skogslandet, och att skida över de vidsträckta myrmarkerna framåt vårvintern lades också till min lista över önsketurer. Den blir bara längre och längre för varje tur jag går, den där listan...

Vill du också dit?
Den 7 juni invigs naturreservatet Norra Mora Vildmark. Mer information kommer att finnas på länsstyrelsens webbsida framåt våren.

Länsstyrelsens sida om naturreservatet Norra Mora Vildmark