Mörkret hjälpte till att hålla humöret uppe

”Denna bragd bör gå till historien som en af de tuffaste OL-utmaningar som genomförts i OL-teamets historia.  Mörkret hjälpte till att hålla humöret uppe” Lördagen den 22 november 2008 är för alltid en dag att minnas. Strax efter halv elva på kvällen, efter 6 timmar, 31 minuter och 30 sekunder, sprängde vår patrull ”Örnen flyger” slutligen målsnöret. Då hade vi, ett gäng grånade gubbar bestående av mig själv, Göran Liljekvist och inhyrningen Smén Nilsson från Brösarpsklubben Andrarums IF, sprungit slut på 3 uppsättningar batterier vardera i vår jakt på små urblekta minskärmarna utplacerade på tre olika banor på kartor från långt bakom förra århundradet. Det kostar mycket svett och tårar men som man säger är smaken god så betalar man därefter.

Plockepinn är ett säsongsavslutnings-event arrangerat av OL-teamet i Olofströms och dess tränare, Per-Ola Eskilsson och Lars Andersson- Allt under devisen ”ju djävligare desto bättre”.Årets upplaga hade ovanligt stort Älme-inslag. På Olofströms orienteringsgymnasium har OK Älme i år 3 st elever. Det är ”ålderkvinnan” Annika Liljekvist och de båda nykomlingarna Arvid Käll och C-J Bergman. Arvid och Calle skulle självklart springa och eftersom Annika deltagit tidigare år så kände Göran och jag att det verkligen dags för oss att ta ett krafttag och för en gång för alla visa de unga pojkarna var ol-skåpet skall stå.I år var det en stor skara unga elever och äldre gubbar som skulle ut och frysa. Allt som allt över 100 startade löpare. Det hade påpassligt nog blivit vinter och tempen stod på -7 C vid starten som gick kl 16.

Det var buss ut till starten och sedan pannlampor på. Tävlingen består av tre moment. Först en 70-talskarta där ingenting stämde begåvad med 9 kontroller som skulle besökas i valfri ordning . Nya skogsvägar, nya granplanteringar och hyggen, gamla granplanteringar som blivit storskog. I stort sett stämde ingenting på kartan. Lägg till orientering i mörker och minikontroller så blir det inte lätt. Med friskt mod bar det ändock iväg. Kontrollerna låg till en början för våra fötter ända till vi skulle göra ett smart avvärjande vägval för att skaka av os Calle Bergman och Anton Philipsson vilka tillsammans bildade en patrull. Vi såg att Calle och Anton höll vänster så vi forcerade på mot ett uppfångande grönområde som aldrig kom. Istället var de racerterräng i hög ståtlig granskog och vi fattade inte galoppen förrän vi stod vid en bondgård 1 kilometer fel. Det blev till att vända helt om och plötsligt inse att vi var ensamma i skogen.-Hu! Vi hittade dock till slut fram och kunde springa in till växling. Trots fadäsen var vi före både Calles lag och Arvids vilken sprang i patrull med en klasskamrat från OK Vilse som heter Björn Ikonen. Så här långt in i tävlingen såg det helt klart bra ut för oss.

Arvid laddar

Kartbyte och ännu en helt osannolik 70-tals karta. Ut på banan och första kontrollen satt som en smäck. En bakomvarande patrull verkade ha tagit häng på oss så det blev raskt iväg mot 2:an, en sänka. Vi ville ju inte ha ryggsäck. Just här stämde kartan hyfsat och vi tyckte vi gled ner så fint i den lilla sänkan. Smén som deltagit på 5 Plockepinn tidigare utan att lyckas fullfölja hade instruerat oss i att en förutsättning för att lyckas är att man har ”en räv bakom pannlampan”. Plötsligt hörde vi Smén skrika ”Örnen flyger”. Det var kodordet vi hade vilket betydde att någon i patrullen  hittat den väl gömda urblekta tygtrasan till kontrollskärm.Gänget bakom oss var nästan i fatt så det blev till att smyga fram till Smén med släckt lampa för att inte avslöja. Efterföljarna visade sig dock inte vara så lättlurade. Trots budskapet om Örnen följde de lätt med och vid kontrollen kunde det konstateras att förföljarna var inga mindre än Arvid och Björn. Attans! De unga starka pojkarna sprang raskt ifrån oss. Resten av denna andra bandel såg vi inte röken av dem.Efter 3 timmar och 5 minuter och ett blödande skavsår på hälen var vi framme vid växling till bana 3. Skavsårstejp, byte av pannlampsbatteri och kaffe med energikaka sedan var det dags för det stora provet.


"Örnarna har landat" - på startlinjen i mörkret

11 km orientering på en backstreckskarta från -50-talet. Inte så många kontroller, 6 st. men desto längre mellan dem helt enligt den klassiska devisen ”självvald väg i okänd och omöjlig terräng. Kontroll ett, ett torp som visade vara en ruin, trillade vi mer eller mindre av ren tur över. Stärkta av detta bar det iväg mot kontroll 2 också det ett torp. Det såg lätt ut. En liten stig, ut på en väg och höger förbi några gårdar. Vi hittade en stig som mycket riktigt kom ut på en mindre väg vilken vi sprang höger på. Bara det att plötsligt slutade den i tomma intet.  Att lista ut var vi hamnat var intet att tänka på. Tilbaka en bit och in i skogen. Efter någon kilometer kom vi äntligen ut på den mindre körväg . Kan inte vara annat än rätt tänkte vi och valde att springa åt höger. Samma visa igen. Plötsligt tog även denna väg slut. Vid ett stenbrott dessutom som absolut inte var med på kartan. Tillbaks igen och in i skogen. Efter ett tag en ny väg. Genom en förfallen bondgård, det verkade ganska rätt så modet kom sakta tillbaks. Men samma sak igen. Vägen slutade utan att kartan sa så. Vi hade inte en aning om vi var i närheten av där vi skulle om vi hamnat nästan i Lönsboda. Beslutet togs att leta upp en väg och sedan följa den till bebodda trakter för att inte gå under i kylan. För att hålla värmen uppe blev det trots brytbeslut sakta löpning. Bakom en krök fick vi oväntat se andra pannlampor. De tycktes leta efter en kontroll och plötsligt tänds vårt hopp igen. Smén dök in bakom en stenmur och en stämma hördes i vinternatten ”Örnen har landat”. Snabb stämpling utan att de andra hörde något och iväg med släckt lampa. ”Kuppen” gick hem. Vi var ”back on track”.Resten av banan gick bra men sakta. Kylan och begynnande utmattning tog allt mer ut sitt pris hos oss gamlingar. Kontrollerna kom trots det som de skulle och slutligen och med ett nästan saligt leende över våra efter hand allt mer blåfrusna läppar stapplade vi i mål. Tiden blev 6.21.30. Nästan mer än ett Vasalopp.

Nu var ju frågan om Arvid och hans kamrat rett ut den luriga 50-talsbanan och hittat i mål före oss eller vi hade klippt dem på sluttampen.  Svaret blev förstås som det skulle. Ungdomarna spöade oss och det rejält. Arvid och Björn slog till med tiden 5.55 och kom 11:a av 50 startande patruller. Själva hamnade vi på 24:e plats. Inte så illa pinkat ändå av tre sargade gubbar. ( Calle och Anton gjorde också bra ifrån sig men lyckades dessvärre inte hitta den lurigaste av dem alla, kontroll 2.  För Smén var det första gången som han fullföljde, han seglade på moln). I skogen och vid bragdpennan/ Staffan Käll