Momma memorial (Stora Syltraversen)

Jag sitter i bilen på Storulvåns fjällstation regnet smattrar mot framrutan och jag tänker tillbaka på året som gått. För ganska precis ett år sedan var jag här för att visa min syster fjällvärden och bestiga Storsylen. Ni som läst om detta kanske kommer ihåg att ett envist oväder satte stopp för detta måtte vädret bi bättre denna gång tänker jag dystert. 

Målet med årets tur är Stora syltraversen och vi som ska göra det är: 

ROGER – Litern bergvätte som är seg och stark som en fjällbjörk. Han är ett levande bevis för att storleken inte spelar någon roll. 

Håkan – Hårdkokt polis från Göteborg. Klarar en vecka utan saltvatten och fiskmåsar? 

Tobbe – Sällskapets outtröttlige fotograf. Skulle tro att han fick mer skavsår på avtryckar tummen än fötterna efter vår tur. 

Jonas – Sist och också minst. Jonas kanske är förmodligen den coolaste av oss alla. När vi andra ser sura, trötta och slitna ut så sitter Jonas bara och ler. 

Vi hade några förslag på vad vi skulle kalla vår tur och min personliga favorit blev en variant på Håkans förslag: Momma Memorioal  för att hedra vår stål mormor.

 Vikten av vikten?

Mina reskamrater kommer till slut halvt sömndruckna efter en lång bilresa. Vi fördelar och knåpar samman våra ryggsäckar och börjar vår vandring. När vi passerar vågen gör vi en invägning och klätterutrustning och varmkorv har satt sina spår, kvoten ryggsäck/Magnus är cirka 45%.

Detta leder mig in på en intressant diskussion nämligen vikten av vikten. Det finns mycket rön idag om hur man kan hitta alla möjliga och omöjliga sätt att minimera sin packning. Vissa optimerar allt, sågar tandborstskaft och jagar gram andra gör som jag och släpar med sig tunga lass upp på fjället. Vad är rätt då? Som jag ser på det är det två saker som spelar in: 

Du måste lära dig hur mycket du klarar av att bära. Tyvärr kan man inte läsa sig till denna kunskap det måste man prova fram du måste helt enkelt lära känna dina gränser och vad din kropp klarar av. 

Den andra faktorn är att bedöma din tur. Ska du på en flerveckors tuff tur på hög höjd eller ska du på en veckotur i lättare fjällmiljö. 

Om man kan väga in dessa två på ett bra sätt och sedan lägger till gott med marginaler tror jag att man kan skaffa sig ett bra sätt att tänka när man packar. 

Ett exempel från mig själv är att jag oftast inte har några problem men att bära en tung packning men däremot tycker jag att turen blir bara slit och pina om jag inte har ett stöddigt lager choklad och några rätter lite extra god/tung mat. Således bär jag gärna lite tyngre packning för att ha denna lyx.

Upp på Fjället

Vi rör oss sakta upp mot kalfjället och Göteborgarna är lyriska och tycks gilla detta direkt. Det skiner upp lite och nu kan man se att det är mycket snö i år. Redan nu har jag sett mer än förra året av Sylmassivet och visst förstår man han som tyckte att det såg ut som en del av Jorurneheimen blåst in och lagt sig mitt i dom Jämtlänska fjällen. Vi slår läger mellan Sylarnas fjällstation och Tempeldalen. Det är ett ganska segt gäng som äter kvällsmat och fightas med myggen och vi bestämmer oss för att inte ställa några klockor och sova tills vi vaknar.

 
  

 

 

Tidig Toppdag och måsarna anfaller!

Vädret är idag sådär halvbra spricker upp åt ena hållet och mulnar på från andra och man vet inte om det är på väg att bli bättre eller sämre.

Morgonen går i slow-motion och jag och Roger diskuterar under frukosten om vi ska invänta bättre väder eller göra ett försök. Det blir ganska sent och vi räknar med att traversen tar oss 10-12 timmar som tur är så är mörkret inga problem på dessa breddgrader det är ljust i princip dygnet runt och en kvälls/natt bestigning låter inspirerande. 

Vi samlar ihop oss själva och vår utrustning och vandrar runt 12 tiden in i Tempeldalen. När vi börjar skråandet upp för Templet så går det lite segt och en bit upp aviserar Håkan att han tänker vända. Han känner sig sliten efter gårdagen och tror inte att han kommer att orka hela traversen, ett klokt beslut och all respekt till detta. Vi andra börjar kämpa med den sista biten till första pinnaceln och då är det precis som om berget fått segervittring av Håkans reträtt. Med full styrka slänger det nu en hagelskur över oss så vi också kanske ska ge oss. Vi tittar lite förvirrat på varandra och när jag ser Jonas som sitter på en sten och småler kan jag inte hålla mig. Vi brister alla ut i en skrattserenad och fortsätter sen den sista biten upp. Konstigt nog verkar det som berget nu på något sätt godkänt oss för på resten av traversen har vi bara kalasväder.

 

Den första pinnaceln kräver som väntat att vi firar oss. Vi använder oss efter besiktning av det befintliga toppankaret och de hela går utan några svårigheter. Det skulle visa sig att det här blir enda gången vi använder klätterutrustningen. Några partier är gränsfall, jag klättrar först och kollar läget och vi frågar Jonas och Håkan vid varje krux att det känns Ok.

 

Vid fyratiden är vi uppe på Templets topp som är den första av dom fyra 1700m topparna som vi skall avverka under dagen. Middagstid passar bra för lunch tycker vi och tar en längre rast. Mycket till lunch blir det dock inte då vår fruktsoppa förvandlats till en stor slemklump i Rogers termos, tur att man alltid har ett förråd av choklad och nötter med sig. Nu tittar solen fram och det är helt vindstilla. Jag får syn på en läcker snökam och ser framför mig vilket mäktigt kort detta kan bli. Roger får bli proffs fotograf och jag anstränger mig hårt för att se ut som en hårdkokt alpinist när jag går upp på ryggen. Naturligtvis halkar jag till och naturligtvis lyckas Roger fota precis i rätt ögonblick! Döm själva men nog liknar jag mer John Cleese i figuren med lustiga steg än någon hårdkokt alpinist.

 

Eftermiddagen blir till kväll och vi arbetar oss runt kammen som ligger som en hästsko runt Tempeldalen. En bit upp på djävulsryggen tittar jag ut mot den norska sidan och får se ett fantastiskt regnmoln som susar fram. Det ser nästan ut som ett sånt moln som brukar vara i tecknade serier där regnet rasar ner under molnet och runt om skiner solen.

 

 

Tillslut når vi äntligen toppen! Den är prydligt utsmyckad med en stor norsk flagga, Heja Norge! Det är solnedgång och det har blivit lite kallare så vi tar snabbt några kort och skriver in oss i toppboken. För att fullborda våran travers så fortsätter vi bort till den ”svenska toppen” lillsylen som i sin tur är besmyckad med några vackra vindpinade tibetanska böneflaggor. Vägen tillbaka går snabbt och problemfritt, förutom att en av oss lyckades blöta sig när vi tog en genväg som krävde ett vad. När vi kommer tillbaka till tälten har det tagit oss nästan tolv timmar och det är en glad Håkan som möter oss. Han har tillbringat dagen med att försöka lura någon fisk i tjärnarna lite länge upp. Fiskarna visade sig dock inte vara lättlurade och han fick dessutom sällskap av ett antal aggressiva måsar. Han muttrar något om att han inte precis åkt hit för att bråka med måsar och hävdar nu bestämt att Roger utlovat ren- garanti. Om han inte får se några renar så under resan så kommer han kräva pengarna tillbaka!

  

 

Gas Larm i tält 2 och Äntligen Ren

Dagen börjar med att ett gaslarm utbryter i tält två. Alla börjar skylla på varandra i värsta Lindome-fallet andan. Det hela slutar med en total ransonering på torkad frukt för att hindra kommande utbrott. Annars blir det nu en skön mellandag och vi beger oss ut på renjakt. Vi prövar förtvivlat med olika renhorn och till slut hittar vi till och med ett helt renkadaver men Håkan är omutlig, levande ren är det som räknas inget annat. Tillslut får jag plötsligt syn på den efterlängtade renskocken på långt håll. Jag jublar och Roger drar en lättnadens suck och vi kan sova gott denna natt.

Olssons Canaleta  Eftersom vi släpat med oss isyxor och stegjärn bestämmer vi oss för att viga dagen till en snöränna som jag spanat in tidigare. Rännan ligger lite till vänster om den väg som vi tog upp för templet. Förmodligen har rännan redan något tråkigt namn men jag har blivit inspirerad av en annan skribent här på utsidan som drivit framgångsrik propaganda om sitt smultronställe (Ni som är inbitna läsare förstår säkert vilket fall jag syftar på J). Därför uppkallar jag härmed rännan för Olssons Canaleta!

Håkan Jonas och jag kopplar på stegjärn och lufsar en bit upp för snön och testar så allt sitter på plats. Jag fortsätter upp mot de brantare partierna och Jonas följer snabbt i mina fotspår. När vi kommit en bit upp sätter jag mig vid en snö spricka och tittar ner på mina vänner. Håkan har verkligen utvecklat en ”egen” stil. Han går på knäna och drämmer sedan ner isyxan i en slags nåda-stöt det går inte fort men uppåt går det.

 

Sista biten upp visar sig var brantare än jag trott men vi tar det sakta och säkert och tillslut är vi alla uppe i rännans slut. Nervägen tränar jag lite self arrest stop och blir idiotförklarad av Jonas och Håkan. Sista biten kanar vi sedan i ner i expressfart. 

Resten av dagen klättrar vi lite på en klippa som Roger satt ett toppankare på och plötsligt är sedan även denna dag slut. 

Tack och hej Leverpastej

Resten av vår tur är inte mycket att berätta om. Vissa av oss fick använda rullstolsrampen istället för trappan några dagar och vi fick vår beskärda del av regnet på hemvägen. Som vanligt när jag nu sitter och skriver detta i november rusket så längtar jag tillbaka och drömmer om nya strapatser …… trots regnet.