Malin Lindgren

 För min egen skull

Många kanske upplever obehag då man cyklar i nedförsbacke och det börjar gå lite för fort. Man kan då undra vad det är som får vissa personer att njutningsfullt kasta sig ned för branta berg i över 80 km/h. Är det dödsföraktande adrenalinstinna individer som vill ha uppmärksamhet, eller insiktsfulla människor som söker utlopp för sin kreativitet? Hör vad Malin Lindgren, som är det enda svenska kvinnliga proffset i Downhill, berättar:

Malin Lindgren, 26 år, har varit proffs i tre år. Hon har vunnit de mesta man kan vinna både i Sverige och internationellt. Det finns bara en handfull kvinnliga proffs i världen i denna mansdominerade sport. Hon är just i färd med de sista förberedelserna inför första deltävlingen i världskuppen för Downhill som går i Frankrike. Jag möter henne på Hannas café på söder i Stockholm, och jag funderar över om hon verkligen är lika tuff som attityden hon utstrålar, eller om det hör till imagen. 

Vad får dig att tävla i en så extrem sport som Downhill?
- Jag gör det bara för min egen skull, för att bevisa inför mig själv att jag kan.
Malin berättar hur hon började i tidiga tonåren med BMX, där man kör på en kort bana med byggda hopp. Det är en tekniskt och fysiskt krävande sport. Efter några år gick hon över till Crosscountry, där man kör långa distanser i kuperad terräng. Sedan kändes det helt naturligt att fortsätta med Downhill, eftersom det också är en utpräglad teknisk gren. I Downhill åker man en bana av varierande svårighetsgrad nedför ett berg. Loppen tar omkring sex minuter och man kör ned för slutningar med ibland upp till 45 graders lutning. Redan efter någon minut gör mjölksyran att motoriken och koncentrationen försämras. Det gäller att vara helt fokuserad, minsta oplanerade rörelse med cykeln och risken är stor att man vurpar.
- Jag blir aldrig rädd, adrenalinet är en drog och man försöker hela tiden flytta fram gränserna. Jag har ett typiskt svenskt psyke, ingen övertro på mig själv men är ändå medveten om min kapacitet. Tron på mig själv fick jag genom sorgeprocessen då min mamma dog för åtta år sedan. Att förlora henne fick mig att tappa livsgnistan, men då jag gått igenom processen insåg jag hur viktigt det är att förverkliga sina drömmar. Mamma ler i sin himmel varje seger jag tar. 
Malin berättar om hur hon behövt dela sig själv i två delar: Downhill Malin, och den verkliga, privata Malin. Det är en nödvändighet för att kunna hantera jobbet professionellt. Under tävlingssäsongen tävlar hon varje helg och flyger runt till världens alla hörn, pressen och förväntningarna är enorma. De flesta ser henne som osårbar och en tuff brud som tävlar på samma villkor som killarna. Men då hon kommer hem till pojkvännen får hon utrymme att vara sig själv. Hon betonar hans betydelse flera gånger under samtalet, han är navet i hennes tillvaro.
Felmarginalerna i Downhill är små, lyckligtvis har ingen omkommit inom sporten. Malin berättar att skador är vanliga, allt från skrubbsår till brutna ben. Hon själv har inte råkat ut för någon allvarlig olycka, mycket på grund av att hon är noga med skyddsutrustningen och bär mer skydd än vad reglerna föreskriver. 
– Jag älskar att befinna mig precis på gränsen till vad jag klarar av, då är jag levande! Men det skulle aldrig falla mig in att överträda min personliga gräns, åka ut för berget och se vad som händer. 

Vilket har varit ditt bästa ögonblick?
 –Då jag körde ned för Åreskutan en vintermorgon. Jag använde dubbdäck vilket gör det möjligt att åka i pisterna. Jag kunde med lätthet komma upp i 100 km/h. 
Malin berättar att Downhill är en utpräglad teknisk sport där mycket beror på utrustningen. Hennes cykel har ett värde av 85000 kr och är ett hopplock av de bästa grejerna som finns att få tag på. Om hon inte hade varit proffs hade hon omöjligt haft råd att tävla på elitnivå. Det är inget lyxliv utan hårt slit, privat tar hon sig precis runt ekonomiskt. Men om hon tagit chansen hon fick i början av sin karriär att åka över till USA och bli proffs där, hade hon varit ekonomiskt oberoende. Men hon valde att stanna i Sverige vilket hon inte ångrar. 

Hur ser framtiden ut?
– Jag har länge funderat på att sluta som proffs. Jag har hållit på i tio år nu och känner att det får räcka, hungern finns inte kvar längre. Jag har förverkligat min dröm. 

Text: Daniel Åkerlind
Foto:Stephan Bögli