Grundskola i Anderna

Inledning

Årsskiftet 2009/2010 tog jag mina första steg, bokstavligen och bildligen, som bergsklättrare. Jag började vid sen ålder (några år innan femtistrecket) och med ett alldeles för stort projekt (Aconcagua - 300 meter från toppen tog det slut). Efter Aconcagua har jag klättrat på Mönch som är okänd(are) granne till Eiger, Elbrus och börjat njuta av toppturer i Norge. Och trots en sen start och det faktum att jag inte orkade hela vägen upp på mitt första berg, har intresset stadigt ökat. Men trots allt - jag har absolut varit en nybörjare på det här och frågan har varit hur jag tar mig vidare. Och förutom lite klättring på Mönch så har det ju faktiskt mest varit fråga om vandring (även om på ganska hög höjd). Jag har helt enkelt velat lära mig mer.

Så när jag surfade mig fram till information om en sexdagarskurs i bergsklättring i Peru tyckte jag att jag hittat en väg fram. Efter 1,5 års strul (återkommer eventuellt om detta i annan artikel) var det i början av augusti 2013 dags för avfärd till Huaraz som ligger mellan bergskedjorna Cordillera Blanca och Cordillera Negra. Jag var inskriven i sommarskola för att råda bot på mina bristande bergskunskaper och här följer några rader om mina upplevelser från skolbänken och examensprovet på Chopicalqui. 

Elev redo för lektion i närheten av det fantastiska Chacraraju, 6108 meter - Cordillera Blanca, Peru.

Upplägg

Skyline Adventures (www.skyline-adventures.com), med kontor i Huaraz, drivs av mycket sympatiska Jenn och Ted som bott i regionen i mer än 10 år. Utöver att de sköter Skyline Adventures driver de ett fik/restaurang, ett mikrobryggeri (Sierra Andina), hemskola för sina barn och säkerligen några verksamheter till som jag missat. Mitt fokus låg på deras Skyline Adventures (även om jag efter genomförd kurs byggde upp ett ökande intresse för deras bryggförmåga - det är svårt att säga nej till något som döpts till Alpamayo Amber Ale). Skyline har en rad erbjudanden för klättring och trekking men det som fångade mitt intresse var deras  bergsklättringskurser över sex, eller tolv, dagar. Jag fastnade för 6-dagarsvarianten som inkluderade en bestigning av Yanapaccha och till den lades en 4-dagars bestigning av Chopicalqui. Kombinationen Yanapaccha och Chopicalqui är inte ovanlig och väldigt bekväm eftersom bergen ligger grannar. Ett alternativ för den som har lite mer tid, och möjligen erfarenhet, är Yanapaccha och Huascaran Sur vilket är Perus högsta berg (6 768 meter). Inklusive resa och acklimatiseringshiker var min plan att vara borta i 18 dagar. Jag ingick i en 8-mannagrupp av för mig okända klasskamrater.

Första dagarna

Ett av spänningsmomenten i resan var att komma tillbaka till Sydamerika där jag bara varit en gång tidigare. Resan till Peru är väl möjligen det enda negativa med hela det här företaget. Stockholm - London - New York - Lima är drygt. Ett annat litet bry är att jag inte pratar spanska men Skyline hade ordnat allt på ett väldigt bekvämt sätt med engelsktalande chauförer som mötte upp och såg till att jag hamnade på rätt buss eller hotell. Att lägga några timmar på en webkurs i spanska är ändå något jag borde gjort - det hade definitivt berikat hela upplevelsen.

Jag hoppar över mitt dygn i Lima med att konstatera att städer med över 11 miljoner invånare inte är helt lätta att ta till sig, i alla fall inte för mig. Däremot lägger jag gärna några rader på Huaraz som ligger åtta till nio timmar från Lima med buss (att åka buss var en väldigt bekväm upplevelse och det finns ingen anledning att flyga till Huaraz enligt min mening - www.cruzdelsur.com.pe). Jag såg inte ett enda "hotell" i Huaraz men däremot en mängd "hostels". Jag bodde på Olaza's vilket med svensk standard skulle betecknas som ett mellanklasshotell. Med en takterass med utsikt över hela dalen där frukosten serverades, bra internetuppkoppling och möjlighet att få kläder tvättade till ett rimligt pris är Olaza's en perfekt bas för klätteräventyr i Huaraz (när man inte bor i tält förstås). Olaza's kostar ca 185 kr / natt för ett enkelrum med dusch (sommaren 2013). Huaraz är en stad med ca 100 000 invånare på förvånansvärt liten yta. I stadens centrum är det hög puls på kvällarna med restauranger och några klubbar medan det i dess utkanter stryker omkring hundar som jag inte hade någon som helst önskan att lära känna mer. Moderna kontorshus dyker upp här och var och blandas i utkanterna av staden med de vanliga lerstenshusen (gjorda av s.k. adobe vilka är lertegelstenar där leran blandats med växtfibrer). Under klättersäsongen (maj till september) så är det kyligt på morgonen men under dagen stiger temperaturen. Vädret är som en fin tidig september i Sverige men lite varmare mitt på dagen.

Frukostutsikt från Olaza's i Huaraz - fr vänster Huascaran Norte (6 655 m), Huascaran Sur (6 768 m) och strax till höger om masten "mitt berg" Chopicalqui (6 354 m).

Dagen efter jag anlänt inleddes tre acklimatiseringsdagar i och runt Huaraz. Det hela började med att hela "klassen" träffades hemma hos Jenn och Ted i deras hus i utkanten av Huaraz. När nästan hela gruppen hade anlänt förstod jag att jag skulle få ett rättvist kvitto på hur vårträningen hade gått. Mina klasskamrater var till absolut övervägande del 25-åriga studenter från amerikanska universitet. Två schweizare drog upp medelåldern något men förutom jag var ingen över 35 år. Jag har alltid klättrat med jämnåriga och lite oroad var jag nog att jag skulle få svårt att hänga med.   

Första acklimatiseringsturen gick till "Puca Ventana" ("röda fönstret") strax sydost om Huaraz. Vår trek gick från 3 100 upp till ca 3 600 meter. Från sluttningarna ovanför Huaraz ser man tydligt de stora sår från gruvdriften / dagbrotten i Cordillera Negra.  Cordillera Negra är den "svarta", mycket lägre, bergskedja som löper parallellt med Cordillera Blanca och som helt saknar de vackra glaciärer som gör Cordillera Blanca så unik. Gruvdriften gör regionen Ancash till en av Perus rikaste (enligt våra guider), men tyvärr syns inte alltför mycket av återinvesteringar. Jenn och Ted, som engagerat sig mycket i lokal utveckling, har som exempel försökt få till stånd en dränering av en av de många glaciärsjöar som ligger högt över Huaraz och som i händelse av jordbävning (inte ovanliga) utgör ett hot mot staden. Man kan tycka att något av de gruvbolag som nu bryter i närheten skulle investera i den typen av säkerhetsarbete men det verkade svårt efter vad jag förstod.

Med den första trekken avklarad väntade en god middag på en av de otaliga restaurangerna i Huaraz. Vad gäller mat i Huaraz så fick vi det tydliga rådet att endast äta Ceviche på helgerna i Huaraz (när fisken var färsk) och dessutom att försöka undvika de oerhört populära kinarestaurangerna. Men av de tre middagar jag hann med inne i Huaraz så blev jag aldrig besviken och en del berodde nog på guidernas råd att försöka gå på restauranger som fyllts upp av andra klättrare (eller mer rakt på sak - där det finns mycket "gringos"). 

Från andra dagens trekk upp till Lago Churup med Cordillera Negra i bakgrunden (den "svarta" bergskedjan sydväst om Cordillera Blanca).

Andra acklimatiseringsdagen tog vi en tur upp till Lago Churup, en glaciärsjö intill berget Churup. Vi startade trekken på 3 700 meter och Lago Churup ligger på strax under 4 500 meter - markant mer pustande av alla deltagare och de första spåren av huvudvärk syntes hos flera. Ändå var det så mycket vackert att se på och dagen drev på längtan att komma ut ur Huaraz och upp i bergen på riktigt. 

Tredje dagen åkte vi med buss från Huaraz, via Yungay, upp till dalen Quebrada de Llanganuco. Vi stannade för kaffe i Yungay och där fick vi träffa en man som överlevde den stora jordbävningskatastrofen 1970. Väl i Yungay är det helt omöjligt att förstå hur en lavin kan färdas i nära två mil från det avlägsna Huascaran för att begrava en hel mindre stad. Detta var i alla fall precis vad som hände 1970 och lavinen som utlöstes av jordbävningen dödade 25 000 människor. Detta trots att bara 30% av lavinen nådde Yungay (70% vek av på en sydligare bana). Efter detta korta stopp fortsatte vi upp i dalen mot Huascaran- och Huandoymassiven.

Bilden visar hur den "nedre armen" av lavinen har begravt Yungay. Lavinen dödade ca 25 000 människor i Yungay och totalt omkom ca 100 000 människor till följd av jordbävningen.

Efter att ha lämnat Yungay tog det någon timma eller så till vi kom fram till nationalparken Parque Nacional Huascarán vars entré knappast kan ligga vackrare än vid de två Llanganucosjöarna. Bara en kort sträcka efter de två sjöarna kom vi så fram till vår lägerplats där acklimatiseringen skulle avslutas - "Cebolla Pampas", eller "lökslätten" om man så vill. Detta är en äng som ligger insprängd mellan Huascaran (nord och syd), Chopicalqui, Chacraraju, Pisco och Huandoymassivet. Med andra ord har man härifrån världsklassklättring som säkerligen räcker i tre till fyra veckor med maximalt en halv dags vandring till samtliga bergs base camp.

Klasskompisar vid en av de två Llanganucosjöarna, Chinancocha - detta är den "kvinnliga" sjön vars "manliga" motsvarighet ligger direkt bredvid sin flickvän längre in i dalen.

Vi avslutade den tredje acklimatiseringsdagen med att vandra från Cebolla Pampas upp till Lago 69 som ligger vid foten av Chacraraju. Namnet Chacraraju kommer från en term på Quechua som betyder något i stil med "plöjd åker". När man ser snöfårorna som löper från bergets bas upp till den långsträckta kammen förstår man väl var namnet kommer ifrån. När vi kom ned från vår sista trekk så möttes vi av beskedet att en argentinsk klättrare störtat nära åttahundra meter längs Jaegerleden på Chacraraju. En av våra lärare ingick i en expedition för att hämta ned kroppen. Alla blev givetvis tagna av nyheten och till middagen den kvällen gick många tankar genom huvudet. Dagen avslutades med att för första gången krypa ned i en sovsäck på den här resan. Vi somnade med varierande resultat på 3 900 meters höjd.

Skola

Första dagen på kursen delades upp i två delar där första delen bestod i att trekka upp till Yanapaccha base camp som ligger på nästan 5 000 meter. Resten av dagen spenderades på teoriutbildning. 

Dagen visade sig vara intressant ut flera perspektiv. Jag tror att bussresan upp från Cebolla Pampas till den punkt där trekken påbörjades var den del av hela resan med störst objektiv risk. Vägen slingrade sig upp längs nära nog lodräta bergssidor och underlaget känndes långt ifrån stabilt. På flera ställen såg man hur vägen rasat. Det var ganska trångt i bussen och samtalet dog ut i de första serpentinsvängarna för att återtas när alla kommit helskinnade ut ur bussen.

Man vill inte gå uppför den här vägen med 25 kilo på ryggen - men alternativet att åka buss här är inte helt klockrent det heller!

Den andra utmaningen kom när vi bytte våra små dagsryggsäckar vi använt på acklimatiseringsturerna mot våra fullpackade vandringssäckar som vägde något över 25 kilo. Det var inte en lång vandring (2,5 till 3 timmar) men den ökade vikten på en höjd som närmar sig 5 000 meter körde slut på de flesta av oss. Jag lutade mig ofta, och tungt, över stavarna, mot slutet av trekken.

Yanapacchas base camp ligger fantastiskt vackert vid en liten glaciärsjö med utsikt över Chacraraju, Pisco och Huandoymassivet. Den kvällen blev den hårdaste för mig under hela tiden i Peru. Nu kom den där riktiga huvudvärken och jag hade en intensiv, men kort, bergsklättrardepression som började ge vika först när en av mina amerikanska kvinnliga klasskamrater bjuder mig på en "Copenhagen" snus. Jag hade slutat med snuset sedan många år och detta var min första prilla på säkert fyra år - och jag fick ett återfall för ett snus med pepparmintsmak! Bara detta faktum borde fördjupat depressionen men av någon anledning började huvudvärken ge med sig och efter nästa dags frukost kände jag mig stark igen. 

Under de följande 3 dagarna tränade vi hårt varje dag på Yanapacchas glaciär på höjder mellan 5 000 och 5 300 meter. Vi lärde oss: rätt teknik för att gå med stegjärn, "self arrest" och "team arrest", hur sätta fast snöankare, firningsövningar för att rädda klättrare som trillat ned i issprickor, ruttplanering och mycket mer. Tempot var högt med tanke på höjden vi övade på, och väl tillbaka i base camp på eftermiddagarna var vi rejält mosiga. Men det var en härlig grupp och dynamiken mellan alla riktigt bra. Och mot slutet av de tre dagarna formerades klättergrupperna som tillsammans skulle bestiga Yanapaccha.

Firningsövning i en av de många, vackra, issprickorna på Yanapacchas glaciär

På kvällen den fjärde dagen samlades hela gruppen i mässtältet för att fördela utrustning och gå igenom gruppindelningen en sista gång. En av deltagarna meddelade att hon måste backa ur på grund av en förkylning men övriga klättrare var redo och alla gick till sängs tidigt. Som vanligt hade vi den kvällen fått i oss en trerättersmiddag som lagats av våra kockar Don Juan och Don Umberto. Att ha lyxen med kockar som lagar god mat när man skall vistas på den här höjden under såpass många dagar tror jag är avgörande för utgången. Att åka till Peru och klättra i två och en halv vecka är ju inte gratis alldeles oavsett hur man lägger upp resan. Jag tror ändå att det "är pengar på banken" att åka med en arrangör som Skyline eftersom sannolikheten att ta sig upp är så mycket högre - och för mig var det goda käket en stor del av förklaringen. 

Vi gick upp halv tre på morgonen och kämpade i oss den frukost våra kockar förberett. Det var en klar och kall natt. Efter att ha klarat av den inledande halvtimmen genom ett stenparti före glaciären fick vi så på oss stegjärnen och började vår klättring. Efter bara drygt två timmar på glaciären började ledaren i vårt replag få problem. Det blev allt tätare mellan rasterna och de blev längre och längre. Det var helt klart att något inte stod rätt till. Dels blev man oroad för en kamrat som inte mådde helt bra men också för egen del eftersom stoppen gjorde att man kallnade till. Lösningen fick bli att vår guide gick med vår replagsledare och jag och Susanna från Schweiz istället hängde på replaget framför oss. Det låter som något snabbt och enkelt men det här bytet tog ganska lång tid eftersom vi var tvungen klättra ikapp i en ganska brant sektion medan de andra klättrarna i laget framför bara kunde sitta och vänta på att vi två kom ikapp. 

De sista fyra timmarna var härlig klättring för mig. Istället för vandring var detta ganska brant klättring där normallutningen under de sista replängderna ligger runt 55 grader men där flera sektioner är betydligt brantare. I takt med att solen började gå upp fick jag mycket mer höjdkänsla och jag förstod bättre vilket utmärkt träningsberg Yanapaccha är. Det finns tekniska problem och faromoment att beakta men det är aldrig för avancerat för en oerfaren klättrare. Det var precis vad jag hade hoppats på.

Vid niotiden på förmiddagen kom jag så upp till toppen av Yanapaccha på   5 460 meters höjd. Yanapaccha är inte bara ett bra övnings- och acklimatiseringsberg, det har också en fantastisk utsikt från toppen. Väl uppe omslöts vi av molnstrimmor men av och till kunde vi njuta av utsikten mot Chacraraju och Yanapacchas egen dramatiska kam. Vi stannade en halvtimme uppe på toppen och därefter påbörjade vi nedfirning och återmarschen som tog ganska lång tid. Väl nere i base camp väntade tilltugg och vi spenderade eftermiddagen med att återberätta detaljer från bestigningen.

Belöningen efter en natts slit - Susanna från Schweiz är påtagligt nöjd uppe på 5 460 meters höjd.

Chopicalqui

Efter att vi klarat av utbildningen på Yanapaccha återvände vi för en natts sömn på Cebolla Pampas. Den största fördelen med ett återbesök på lägre höjd var att vi kunde packa om ryggsäckarna så att de blev väsentligt mycket lättare inför den avslutande klättringen på Chopicalqui. Lite synd kändes det att gruppen nu delades upp. Kvar var jag själv med Mirko från Schweiz och Hank från USA. De resterande vände åter till Huaraz för en avundsvärd dusch och middag på stan.

Vi tre återstående guidades av Nacho från Equador och Michel från Huaraz. På kvällen planerade vi fem den kommande klättringen av Chopicalqui. Vår kock hade förberett Pan Pizza tillagad i två teflonpannor och jag kommer aldrig förstå hur han lyckades servera sex pizzor samtidigt som dessutom smakade fantastiskt. Det enda som grumlade den här kvällen något var den snöstorm som drog in över de höglänta delarna av området. Det var helt tydligt att Chopicalqui fick rejält med snö samtidigt som vi njöt av pizzan.

Chopicalqui som det såg ut samma morgon vi trekkade upp till bergets moränläger. Berget hade fått ett ganska tjockt lager nysnö under föregående kväll och dagarna innan.

Den följande morgonen bröt vi läger och fem bärare anslöt för att hjälpa oss upp med utrustningen till Chopicalquis moränläger på lite över 5 000 meters höjd. Efter en mycket kort busstur (inte fullt lika skräckfylld som förra gången) påbörjade vi vandringen upp mot sadeln mellan Chopicalqui och Huascaran Sur. Efter någon timmes vandring mötte vi en grupp mindre nöjda klättrare. De hade gjort sitt toppförsök dagen innan och hade tvingats vända på strax under 6 000 meters höjd på grund av nysnön. Det hade helt enkelt varit för tungt att pulsa i de brantare sektionerna. De kunde berätta att de inte var de första som hade fått avbryta. Jag började bli orolig för hur det skulle se ut där uppe.

Väl framme i moränlägret åt vi en tidig middag och gick och la oss ganska tidigt. Morgondagen skulle innebära vandring till high camp på mellan 5 500 och 5 600 meter och de sista förberedelserna inför toppförsöket.

Dagen därpå gick fort och även om det var ganska styvt jobb att klättra upp 500 höjdmeter och etablera high camp så var alla i gruppen nu så fokuserade på avslutningen att dagen gick fort. Vi fick tyvärr kontakt med ytterligare en återvändade grupp som även de fått ge upp drömmarna om en bestigning av Chopicalqui. De bekräftade det vi hört tidigare om mycket snö från 5 800 meter cirka.

I sann Monty Python anda gick vi upp en timme innan vi gick och la oss. Med ganska stor tillfredställelse fick vi väcka våra guider klockan 01.30. Senare fick vi veta att Nacho och Michel kvällen innan hade kommit överens om att klättra Cerro Torre eller Fitz Roy och de hade blivit så uppslukade av planerandet att de somnade sent och alltså hade svårt att vakna.

Jag, Mirko och Hank hade pratat kvällen innan om hur osannolikt det skulle vara för oss tre att komma upp på Chopicalqui med tanke på att vi nu identifierat minst tre grupper som fått vända om strax under 6 000 meter. Vi var nog också ganska överens om att det kändes OK eftersom vi ju ändå kommit upp på Yanapaccha. Så när vi väl började vår klättring mitt i natten så var det med en aning om att vi ganska snart skulle vara tillbaka i high camp.

Efter 1,5 till 2 timmars klättring stötte vi på vårt första hinder. Snön hade mycket riktigt börjat göra sig gällande och det var tungt att gå och guiderna verkade tveksamma över vilken rutt som var bäst. Nacho tog med oss ned i en sprickdal som gjorde mig väldigt "men allvarligt talat". Han och Michel diskuterade engagerat (jag skulle tagit den där spanskakursen!) och helt plötsligt vände vi tvärt om och började gå åt helt andra hållet. Nu befann vi oss istället vid ett helt vertikalt överhäng. Jag gick som tvåa i replaget och när Nacho försvann upp i mörkret över kanten på överhänget hade jag inte så mycket annat val än att följa efter (livligt påhejad av den andra guiden Michel - Mirko och Hank såg tveksamma ut). Det var bäcksvart och jag var på väg uppför en helt vertikal passage i vad som kändes som ett väldigt exponerat avsnitt på berget. Jag var lätt utanför min komfortzon.

Men så stod jag helt plötsligt på en slät och fin sluttning med Nacho flinande i pannlampans sken. De andra följde efter och snart var vi på väg upp längs en inte alltför brant sluttning igen.

Vi klättrade så i någon timme till och sedan bytte klättringen mycket snabbt karaktär. Vi var nu några få meter under 6 000 meter och stigningen ökade. Men framförallt så förstod jag nu vad de andra expeditionerna hade kämpat med. Vart femte steg eller så bröt jag igenom snötäcket helt och hållet och stod med snö upp till grenen. Det är en sak att pulsa i snö på låg höjd men något helt annat på 6 000 meter. Vid det här laget hade jag fått klart för mig att min vårträning hade varit framgångsrik och att jag inte behövde oroa mig för att bli frånsprungen av mina yngre medklättrare. Men det här sög musten ur oss allihop. Guiderna kämpade också. När jag tänkte på att vi hade mer än 350 höjdmeter och alltså flera timmars klättring kvar, kändes det helt otänkbart att vi skulle lyckas. Men våra guider vägrade ge upp. De peppade oss hela tiden samtidigt som de lät oss ta de pauser vi behövde. När solen började ge sig till känna anade jag hur vackert berget verkligen var. De sista tre hundra höjdmetrarna på Chopicalqui liknar inget annat jag någonsin sett eller förväntar mig att få se i framtiden för den delen.

När vi så stod framför "kruxet" på hela klättringen visste jag att jag skulle orka hela vägen. Kruxet är en tio meters  nära nog vertikal passage som ligger ganska exponerat. Problemet visade sig mest bestå i att det var så löst att det var svårt att få isyxorna att bita eller att undvika att trampa igenom. Väl förbi gick vi uppför Chopicalquis "svamp" mot förtoppen, och efter en liten svacka var jag helt plötsligt uppe. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin varit så trött i kroppen och jag kan inte heller riktigt komma ihåg när jag senast mådde så bra. Utsikten mot Huascaranmassivet västerut var fantastisk och härifrån kunde jag för första gången se nära nog hela Cordillera Blanca. Vi njöt en kort stund för att sedan påbörja vandringen nedåt och hemåt.

På väg uppför kruxet på Chopicalqui

Resten av klättringen förlöpte helt odramatiskt och dagen efter bestigningen tog vi oss åter ned mot Cebolla Pampas. Vi möttes upp av en minibuss som körde oss tillbaka till Huaraz där vi återförenades med två av vännerna från bestigningen av Yanapaccha. På kvällen bjöd Jenn och Ted oss på middag tillsammans med alla guider och kockar från våra dagar uppe i bergen. En perfekt skolavslutning!

Belöningen - en bild framför Chopicalquis klassiska "mushrom".

Avslutning

För mig blev resan till Cordillera Blanca det "nästa steg" jag eftersökt. Varje dag innebar precis det lärande jag var ute efter och jag känner mig nu mycket mer beredd att fortsätta klättra och inte "bara vandra".

Men mer än det så har jag upptäckt ett område som jag är helt övertygad om att jag kommer återvända till. Jag är rädd att Cordillera Blanca i en inte alltför avlägsen framtid kommer vara en lyx som inte längre kan avnjutas på samma sätt som är fallet idag. Dels är jag övertygad om att det kommer bli alltmer exploaterat och förlora sin nuvarande charm, men vad värre är så tror jag tyvärr att områdets tropiska glaciärer snart kommer vara något man läser om i böcker. Skynda er medan de ännu finns kvar!