Geocaching, ett måste för alla äventyrare...

Här kommer en artikel jag snickrade ihop för ett tag sedan. Jag vet inte hur mycket det diskuterats kring ämnet men för alla som inte vet vad det är kanske den kan kittla äventyrsnerven.

Av: roccster

Tänkt dig att du står på randen till ett helvetesgap. I din ena hand hänger den slitna piskan. På andra sidan gapet ligger en dammig hatt, du kan inte ge dig av utan hatten. Väggarna skakar. Från taket lossnar stora stenkakor, och bakom dig fylls snabbt ingången till grottan med stora stenblock. Hela den trånga grottan fylls av damm, men ändå gör du det. Du springer tillbaka. För du gillar när det är trångt, du gillar när det är fuktigt. Men viktigast av allt, du älskar hur adrenalinet skärper dina sinnen till den grad att du nästan känner dig oövervinnlig.

När vi tidigt i juni låg i grottan till extremcachen The World Below, kände jag mig allt annat än oövervinnlig. Grottan var så trång att det inte gick att krypa på alla fyra. Istället fick vi försöka kräla fram över betongrör och stora stenar. I mitten av grottan rann det något som liknade segt vatten, och det var med möda som vi lyckades hålla oss någorlunda torra. Försökte vi resa oss riskerade vi att ta med oss invånarna i grottan ridande på våra ryggar, något jag misstänker att de inte hade uppskattat. För överallt i taket hängde vita kokonger.

Kokongernas väktare var av en spindelart som jag aldrig sett tidigare (fast jag tillhör ju inte dem som spenderar mycket tid i underjorden). De liknade stora svarta änkor, och även om jag är helt säker på att de var helt ofarliga, så kändes det just då som om dem skulle göra allt för att försvara sina blivande spindelbarn.

När ljuset från öppningen försvann bakom oss kändes grottan om möjligt ännu mindre. Den svala försommardagen var som bortblåst. Istället hade den friska luften ersatts av en kvalmig och fuktig jordlukt som snart omvandlades till en sumpig doft vilken man ofta finner kring halvtorra träsk. Någonstans där framme skulle skatten ligga, förmodligen i någon liten stenspricka, omringad av grottans väktare. Flera gånger stack jag in handen i dessa sprickor med hopp om att känna plast istället för sten och spindlar, men jag drog nitlotten varje gång.

Efter kanske sjuttio meters krypande såg vi något. Mitt framför ögonen på oss låg den. Fint placerad på en platt sten för att man inte skulle missa den i mörkret. Denna lilla plastlåda vars loggbok vi så hett suktade efter. För det är detta GeoCaching går ut på, att hitta skatten, byta något av dess innehåll, registrera sig i loggboken för att sedan ge sig av efter nästa.

Det är nu flera månader sedan vi besökte The World Below, men jag kan fortfarande komma ihåg utmattningen i mina ben när jag släpade mig ut ur grottan efter att ha hittat plastlådan. Mina lår darrade så mycket att jag hade problem att ta mig ner för grässlänten utanför grottans öppning, och jag tror inte det berodde enbart på utmattning.

Vad har då detta med äventyraren i ingressen att göra, och varför nämner jag över huvudtaget piskor och dammiga hattar? GeoCaching ger alla oss som suktade efter att bli äventyrsarkeologer under tidigt 80-tal chansen att uppleva hur det är att få hitta en skatt. Att få den där magiska egenskapen som gör att när man befinner sig på en plats nästan kan känna var skatten finns. Det är nämligen inte värdet på skatten som är det viktiga, utan resan dit. När gpsen visar noll meter och svetten rinner i ögonen. När varje andetag bränner i lungorna och armarna känns som gjorda av gelé, då känner man sig som en äventyrare. Men när du kör ner handen i den där konstiga klippskrevan omringad av larver och spindlar, för att till slut få tag i plastburken, det är då man är Indiana Jones.

Avroccster Publicerat 2007-08-28

Kategori Aktivitet / GPS / Geocaching

Region Mölndal

Logga in för att kommentera

2007-08-28 22:50 eriksjos: Betyg: 4
Kul skrivet!
2007-08-31 11:13 broccolinn: Betyg: 4
Skulle personligen aldrig frivilligt utsätta mig för en sådan klaustrofobisk situation, men tyckte det var spännande att läsa om ditt äventyr såhär i novellform.
2007-09-02 15:21 Lindmark: Betyg: 4
Bra beskrivning av hur det är att "cacha" och att plocka gömman måste verkligen varit en utmaning. Har läst loggar från andra cachare.
2007-09-02 22:48 roccster: Roligt att ni gillade artikeln, borde iofs. nämt att detta handlade om en sk extreme-cache (tuffare omständigheter). Det finns cacher för alla, även de som inte gillar extrema omständigheter =)
2007-09-04 11:52 jasy: Betyg: 4
En bra skriven historia. Men för de flesta av oss är inte det att krypa bland spindlar som är det viktigaste med Geocaching ;-)
Det som driver de flesta cachare är att få komma ut på nya platser, få vackra naturupplevelser och förhoppningsvis lite kunskap om historia, kultur eller annat.
Läs gärna mer om Geocaching på www.geocaching.se
2007-09-04 19:39 roccster: Kan inte säga emot den kommentaren Jasy. Geocaching är ett nöje för hela familjen och ett syveränt sätt att få en anledning till att komma ut i skog och mark. Den inklämmda cachen, The World Below, tillhör minoritet när det gäller platsen den är placerad på. Härliga skogsdungar och kluriga stigar är bra mycket vanligare, även om det finns en gäng som ligger och trycker i något gammalt övergivet industriområde. www.geocaching.se är en syverän sida att börja på, www.geocacher.com är en annan (bra sökfunktioner för cacher i ditt närområde).
2007-09-25 15:00 Trottoarbonden: Tack vare Geocaching har jag besökt många platser jag normalt annars åker förbi.
103 st. funna !!!!!
2007-10-07 10:14 gota: Hej! Jag förstår din häftiga känsla,när du kröp omkring bland spindlarna i underjorden.Har gjort något liknande själv i min ungom.Nu är jag flera decennier äldre och skulle nog inte klara av ett sådat äventyr.
Men "Geocacha" i stilla vatten hoppas jag på.Min vuxne son har rekommenderat mig,så han tror på detta-ja, han är rent ut sagt begeistrad.