Fyledalens bondeuppror

Fyledalens bondeuppror

När Fyledalen skulle restaureras till våtmarksområde för Målarmusslan upptäcktes gamla mjältbrandsgravar.

Gravarna innehöll kadaver från boskapsdjur som dött av mjältbrand, så sent som på 1950 - talet. Eftersom mjältbrandsbakterien kan överleva i 100 år fanns det risk för spridning när Fyleåns meander skulle schaktas bort.

Stora jordmassor från utgrävningarna gömdes undan på åkrar.

Mjältbrand är en zoonos. En smittsam sjukdom som med lätthet kan spridas till människan. Sjukdomsförloppet är akut blodförgiftning, lunginflammation eller dödliga diarréer.

Fyledalens betesmarker har haft ovanligt många utbrott av mjältbrand under 1900 talet. Veterinärer berättar om hur ”sovande” mjältbrandsbakterier hos begravda djur har väckts till liv igen när jordmassor flyttas.

   Befolkningen kring Fyledalen är väl bekanta med mjältbrandsutbrotten men har valt att mörklägga vetskapen. Därför blev historierna om mjältbrand till en obehaglig överraskning för ekologerna när de skulle restaurera Fyledalen och gräva om flodfåran. 

Nordens första bondeuppror

Trakterna kring Fyledalen har en dramatisk historia fylld av våldsamma uppror mot överheten. 

Mytiska Vitabäckskällan, med dess rena vatten från underjorden.

Källan var samlingsplatsen för Nordens första bondeuppror mot den danska biskopen, Absalon på 1100 talet.

Den utlösande faktorn till upproret var skattehöjningen som Absalon Hvide påtvingat de skånska bönderna. Absalon var besatt av att bygga pampiga kyrkor i snart sagt varje liten by. Kyrkobyggnationerna finansierades med en skatt på 20 % för alla bönder samt tvångsarbete. När bönderna fick höra att Absalon lade hälften av skatten i egen ficka var råget måttat.

Bönderna tågade från Vitabäckskällan till Absalons slott vid Sövdesjön. Biskopen vägrade godta böndernas krav och han jagades iväg till Danmark. De segerrusiga bönderna firade genom att plundra och slutligen bränna ned slottet. Absalon svor att slå ned upproret och återvände senare till Skåne med den danska armén. Frälsebönderna fick betala blodspillan för sitt våghalsiga uppror.

För att hindra framtida bondeuppror bestämde Absalon att ingen skåning fick begravas i vigd jord. Ovigd jord var den anonyma begravningsplatsen för personer som tillhörde samhällets utstötta exempelvis självmördare och oäkta barn.

Gäckande snapphanar

Ett halvt millenium senare bestämmer sig en ansenlig bonde från Fyledalen för att bilda den mest mytomspunna gerillarörelsen i Sverige.

Snapphanarna kallade sig själva för frihetshjältar och var tämligen lyckosamma i sin krigföring mot den svenska kungen. I verkligheten bestod snapphanarna av en brokig skara beväpnade män med allt från ideologiska motiv till banditer.

   Den oklara ideologin hos snapphanarna utnyttjades av den danska kungen för sitt stöd till rörelsen. Med snapphanarnas gerillakrig hoppades Danmark att kunna återerövra Skåne från den svenska kungen.

   Den kortväxte bonden från Fyledalen blev ledare för snapphanarna och tog sig namnet Lille Mads. Gömda i skogen gjorde de bakhåll mot de svenska soldaterna och stal arméns krigskassa.

Lille Mads kallades terrorist av den svenske kungen och blev den mest jagade mannen i landet. Slutligen blev han infångad av svenska armén och avrättad genom pålning, andra till varnagel.

Klågerupsmassakern

Sveriges deltagande i de europeiska/Napoleonkrigen hade inte varit lyckosamt.

Finland förlorades till Ryssland och den nya kungen, Karl XIV beslöt att kriga mot England. Armén krävde fler soldater och kungen beslöt att tvångsinkalla unga bondpojkar.

På en sockenstämma vid Fyledalen beslöt bönderna att protestera mot värnplikten och betvinga kungen. Bönderna marscherade och mötte kungens soldater i det som kom att kallas Klågerups massakern.

”De sköt till måls på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv”, berättar ett vittne om blodbadet.

De protesterande bönder som överlevt massakern dömdes till dödsstraff eller åratal i mörka fängelsehålor. Den kung som gav order om Klågerups massakern var Karl XIV Johan, vår nuvarande regents anfader.

Tullbergska rörelsen

1867 – 69 var åren då Barkbröd, stod på menyn hos den svältande befolkningen.

Missväxt på grund av klimat tillsammans med socio-ekonomiska faktorer skapade den sista stora svälten i landet. Med undernäringen följde bristsjukdomar och en plågsam död. Den statliga nödhjälpen var utstuderad cynisk och de hungrande ansågs ha sig själva att skylla.

Desperationen fångades upp av ”bonde-advokaten” Samuel Tullberg som hjälpte fattiga torpare i uppmärksammade domstolsförhandlingar.

Den Tullbergska rörelsen krävde att adelsmännen skulle låta torparna friköpa sin jord. För att lägga tyngd bakom sina krav inleddes strejker, ockupationer men även mordbränder.

Det sägs att Samuel Tullberg försökte rekrytera ”tjuvskyttar” till sin rörelse.

Missväxten minskade inkomsten och många bönder riskerade att vräkas för obetalda hyresskulder.

Då ska man komma ihåg att många bönder fick betala ockerhyra för något som liknade de mest uslaste kojor vilka riskerar att falla samman vilken sekund som helst.

- hela byar ser ut som den förfärligaste orkan dragit fram över dem, beskrivs byarna i Fyledalen på 1800 talet.

Den Tullbergska rörelsen lyckades inte med att friköpa jorden åt sina bönder och många utvandrade till USA vilket bidrog till avfolkningen på landsbygden.  

Den skånska adeln äger hälften av åkerjorden i landskapet. Det är samma familjenamn som stridit mot bönderna sedan medeltiden. Nu strider adelsjordbruken för att få behålla inkomsterna från EU:s jordbruksstöd.

Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland

Filmtips:

Ett satans år, om svältåret 1867.