F.E.M 2004

Nån berömd filosof tillika idrottsmotståndare som jag inte längre kommer ihåg namnet på jämförde en gång idrott med att slå sig i huvudet med en hammare. Det är ju så skönt först när man slutar. Riktigt så långt håller jag inte med, men visst är det underbart när man äntligen får stanna.

Foto: Peter Lydén

F.E.M, Fjällräven Extrem Marathon, är nämligen en tävling där man aldrig stannar upp. I alla fall inte i 50 och 70 km klasserna, om man besitter nån form av grundläggande tävlingsinstinkt. Du äter springandes, läser kartan springandes, dricker springandes, blandar sportdryck springandes. Din enda chans till en stunds stopp är vid vattenpåfyllningen eller, gud förbjude, om toalettbehovet smyger sig på.

Tävlingen består av tre klasser, 30, 50 och 70 kilometer och är uppdelade på två dagar där du springer 50% av totalsträckan varje dag. Den sistnämnda är den mest hedervärda klassen där lagen springer med all utrustning såsom tält, sovsäck, mat och kök. Detta pga av att de sover på fjället till skillnad mot de andra som har fri övernattning. Utrustningen alla klasserna i övrigt har gemensamt är vind & vattentäta ytterplagg, värmeplagg, första förband, nödproviant, vatten och en visselpipa.

Foto: Peter Lydén

Bansträckningen är underbart scenrik och bjuder inte på några större svårigheter för dig med grundläggande orienteringskunskaper. Banan består av stig, myrar, skogsmark och klippor, vilket numera kallas "trailrun". Underlaget är ofta mjukt och svampigt och fötterna ständigt genomblöta och leriga. Höjdskillnaden är en viktig parameter, FEM 50 avverkar totalt 2000 höjdmeter på två dagar, 30 gör 1000 och 70 hela 3000.

Det var andra gången jag stod på startlinjen i årets FEM 50, förra gången var 2002. Tydligen tillräckligt långt bort för att det berömda s.k selektiva minnet ska filtrera fram vackra scener och tuffa trailrunbilder istället för mosade fötter, utmattade ben och ändlösa bergsluttningar. Förkylningarna har i år avlöst varandra och min lagkamrat har nyss blivit kvitt sin långa penicillinkur. Vi är dock fast beslutna om att i alla fall klara oss igenom loppet.

Nervositeten är som vanligt på plats vid busstransporten till starten, det är en hel del att tänka på och framförallt den stora frågan, orkar vi? Min lagkamrat Andreas Johansson springer för första året och är snäppet nervösare än mig som ändå vet hur ljuvligt det här kommer bli. På startlinjen peppar vi varandra innan speakern entusiastiskt skriker iväg oss in i skogen med löfte om att han själv ska springa nåt år om alla fullföljer dagens bana.

Det har nog dock aldrig hänt, av 100 lag startar 94 nästa dag, sista dagen 82. Skaderisken är hög och en del får hjälp att ta sig av banan med helikopter. Vi klarade oss dock bra på tiden 4:28 och slutade på en 27:e plats. Hela etappen gick som på räls och vi är nu båda väldigt entusiastiska över vår position. Målsättningen blir nu att hamna i topp 25 i den totala placeringen.

Nästa dag har vi ingen som helst känning av träningsvärk eller stelhet, massagen efter etapp 1 har återigen gjort underverk. Dag 2 startar rätt uppför åreskutan, pulsen går i taket, gröten upp i halsen och pannan veckas.

Foto: Peter Lydén

Efter en utdragen kamp når vi toppen på 1420 möh. Vi kör vidare utefter västerskutans rygg och snart känns benen piggare. Runt 5 timmar senare spurtar vi in i mål efter en lång och svettig dag på fjället. Till vår stora glädje har vi klättrat till en 23:e plats vilket ger oss en slutplacering på 25.

Att springa i fjällen är verkligen en upplevelse och en fysisk såväl som mental utmaning. Det kräver dock en hel del träning och förberedelse för att du ska få ut så mycket som möjligt av loppet. Jag rekommenderar att träna långa intervallpass i kuperad terräng med din ryggsäck/midjeväska packad.

All utrustning måste givetvis vara så lätt som möjlig. Du behöver 0.5 liter vatten minst på loppet som du fyller på i vattendrag du passerar. Ett bra tips är att borra hål och stoppa en slang i din vattenflaska som du sen fäster på bröstet. Då får du en flaska som är snabb att fylla på och som du kan dricka enkelt ur i full fart. Skor är också av största vikt, dom bör ha dobbar och klara av att bli väldigt skitiga och blöta och fortfarande hålla stabiliteten.

Ut och träna så kanske vi ses nästa år!