Läste ett kåseri i Utemagasinet med denna rubrik. Författaren, c:a 60 år, redaktör för en friluftstidning hade drabbats av artros och, ännu värre, tyåtföljande terapi med, enligt honom, löjeväckande övningar. Dessa kontrasterade han mot naturens undergörande inverkan.
Själv har jag artros i båda knäna, som en följd av bl a mitt friluftsliv: 31 somrar, 865 dagar, med bergsvandring i nio länder (10 om Liechtenstein räknas) och 50-60 år av landsvägslöpning. Jag har därmed kommit att anlita fysior och kan väl konstatera att precis som med PT:ar finns både bra och dåliga, t ex såna som bara ser till min ålder (idag 80) och inte till mina förutsättningar.
1999 gav sig mina slitna och buktande diskar till känna i Tafjordfjella och jag fick en fysio som körde lite mcKenzie med mig, bl a brösthäv, med gott resultat. 9 år senare blev jag påkörd på en cykelöverfart och ådrog mig tre frakturer på ena sidan, bl a i bäckenbenet. Jag akutopererades och dan efter dök en syrra upp på ronden för att ordna en fysio på min VC och jag sa bara vem jag ville ha. Fysion konstaterade efter ett tag att jag försvagats i rumpan på ena sidan, den med frakturerna ("viktiga muskler när du vandrar"). Hon anvisade bl a uppresningsövningar, som gav mig lust för bredare och mer krävande träning.
För fem år sen hade jag problem med värk i medius och fick en styrkeövning, Musslan, som jag gör än idag.
När jag konsulterade min sista PT (haft att göra med sex och två var bra) ägnade vi första timmen åt att gå igenom och förbättra det mesta som hade med rumpan att göra. Vi utgick hela tiden från min befintliga repertoar- PT:n är utom licensierad PT också fysioterapeut.
Iochmed att mina artroser de båda senaste åren förvärrats (vilket bl a i år ledde till avbrott av två vandringsprojekt) har jag kommit att anlita fysior av vilka två inte motsvarade mina förväntningar och behov. Jag mindes då en som för tre år sen hjälpt mig tillbaka efter en fallolycka under löpning med spräckt knä som följd, och som visat positivt intresse för mina aktiviteter. Och, vägledd av mina PT-erfarenheter, skrev jag ut mitt träningsprogram till vilket han bidrog två väsentliga förbättringar.
Vid ett par tillfällen, när jag kontaktat fysioterapin har jag uttryckt önskemål som, "en som själv springer, tränar", etc. Och fått som jag velat.
Min poäng är väl att man kan ta lite initiativ, styra kommunikationen och att den viktiga skillnaden mellan fysioterapi och personlig träning inte nödvändigtvis är anspråken utan syftet (skador och olyckor i det första fallet), och att det ena ofta kan vara en fortsättning eller utveckling av det andra.
Själv har jag artros i båda knäna, som en följd av bl a mitt friluftsliv: 31 somrar, 865 dagar, med bergsvandring i nio länder (10 om Liechtenstein räknas) och 50-60 år av landsvägslöpning. Jag har därmed kommit att anlita fysior och kan väl konstatera att precis som med PT:ar finns både bra och dåliga, t ex såna som bara ser till min ålder (idag 80) och inte till mina förutsättningar.
1999 gav sig mina slitna och buktande diskar till känna i Tafjordfjella och jag fick en fysio som körde lite mcKenzie med mig, bl a brösthäv, med gott resultat. 9 år senare blev jag påkörd på en cykelöverfart och ådrog mig tre frakturer på ena sidan, bl a i bäckenbenet. Jag akutopererades och dan efter dök en syrra upp på ronden för att ordna en fysio på min VC och jag sa bara vem jag ville ha. Fysion konstaterade efter ett tag att jag försvagats i rumpan på ena sidan, den med frakturerna ("viktiga muskler när du vandrar"). Hon anvisade bl a uppresningsövningar, som gav mig lust för bredare och mer krävande träning.
För fem år sen hade jag problem med värk i medius och fick en styrkeövning, Musslan, som jag gör än idag.
När jag konsulterade min sista PT (haft att göra med sex och två var bra) ägnade vi första timmen åt att gå igenom och förbättra det mesta som hade med rumpan att göra. Vi utgick hela tiden från min befintliga repertoar- PT:n är utom licensierad PT också fysioterapeut.
Iochmed att mina artroser de båda senaste åren förvärrats (vilket bl a i år ledde till avbrott av två vandringsprojekt) har jag kommit att anlita fysior av vilka två inte motsvarade mina förväntningar och behov. Jag mindes då en som för tre år sen hjälpt mig tillbaka efter en fallolycka under löpning med spräckt knä som följd, och som visat positivt intresse för mina aktiviteter. Och, vägledd av mina PT-erfarenheter, skrev jag ut mitt träningsprogram till vilket han bidrog två väsentliga förbättringar.
Vid ett par tillfällen, när jag kontaktat fysioterapin har jag uttryckt önskemål som, "en som själv springer, tränar", etc. Och fått som jag velat.
Min poäng är väl att man kan ta lite initiativ, styra kommunikationen och att den viktiga skillnaden mellan fysioterapi och personlig träning inte nödvändigtvis är anspråken utan syftet (skador och olyckor i det första fallet), och att det ena ofta kan vara en fortsättning eller utveckling av det andra.
Senast ändrad:
