Everest North Face Ski Expedition 2006
Fangadagen-teamet är på väg mot Mt. Everest. Den 18e februari bar det av från Sverige i en Land Rover Defender. Nu, nästan 3 veckor framme och med drygt 12 000 km bakom oss är vi framme i Kathmandu. Läs mer om den stundande expeditionen.
Av: MLetzter
Dags att höja ribban. Mt Everest. Lukta på det.. Den tredje polen. Världens högsta berg. Massivet erbjuder från Tibet den mäktigaste nordväggen på jorden. Från baslägret på 5300 meter till toppen på 8850. Bestigen av ett fåtal, skidad av ingen. Men att det inte är gjort betyder inte att det är omöjligt.
Vägen dit
Vi kör från Sverige i vår Land Rover Defender. Färden går via Ryssland där utrustning ska hämtas i St Petersburg, genom östeuropa fram till östra Turkiet. Där väntar den första acklimatiseringsturen: klättring och skidåkning på Ararat, där Arken enligt legenden strandade. Dert vore kul om vi fann den. Därefter får Petra ta på sig shardor, genom Iran och Pakistan tar vi oss snabbt för att undvika att drabbas av den turbulenta politiska situationen. Vi hoppas att al-Aqsa martyrernas brigader har lugnat ner sig innan vi rullar igenom. Kanske får ta ner den Svenska flaggan annars. Vi rör oss i instabila regioner, men väljer ändå den säkraste landvägen ner mot Nepal. Vägen väster om Kaspiska havet är stängd på grund av krig. Att köra in i norra Tibet är inte tillåtet för utlänningar. Vägen genom Kirgistan och Tadjikistan är kontrollerad av rebellstyrkor och en farbar väg genom Uzbekistan och Turkmenistan är ännu inte byggd. Möjligen kan vi chansa på hemvägen men ner har vi så mycket dyrbar utrusting i bilen att vi prioriterar att komma fram. Det är nog med saker som kan gå fel på vägen. Från Pakistan kör vi genom den enda öppna gränsen vid Lahore. Samarbeten med Indien är svalt men utlänningar får passera gränsen. Ibland. Därefter går färden via Dehli norrut på den enda vägen upp i Himalaya, den till Katmandu. Härifrån kommer vi spendera några veckor med acklimatisering i Nepal. Planen är att flyga upp till höjder över 3000 meter och vandra samt eventuellt bestiga Island Peak på dryga 6000 meter som uppvärmning, och för att det är roligt. Landskapet här är obeskrivligt vackert. Slutligen hoppas vi kunna få med bilen i en konvoj som går från "Friendship Bridge" i norra Nepal till Everests basläger i Tibet via staden Tingri, en av världens högsta bosättningar, precis under gränsen för den höjd över vilken människor bara kan vistas en kort tid. Här är normalt inga utländska fordon tillåtna, men lyckas vi få med bilen kommer den sannolikt att slå nya höjdrekort för Land Rover, vi kommer parkera på 5300 meters höjd över havet.
Klättringen
Med jakar transporterar vi utrustningen från BC (baslägret) via ett interim camp till ABC (Advanced Base Camp) 3 mil bort på 6400 meters höjd. Världens högsta basläger. Med sisu sker sedan fortsatt materialtransport upp på Everest. Tre läger ska sättas upp, ett på 7000 meter, North Col, ett på 7500 meter och höglägret på 8300 meter. Världens högsta läger alla kategorier. Vi kommer under 40 dagar i tre etapper att bära upp bland annat 100 rör chips, tio sovsäckar, fem tält, tolv syrgasflaskor, tre Primuskök, tio kilo gas, två dunoveraller, klätterutrustning och våra Dynafit-skidor. Där har ni svaret, ni som sett oss svära över benpassen på gymet under vintern. Därefter vilar vi i BC och väntar på att SMHI ska ge oss "go" från ett meteorologiskt perspektiv. I en följd går vi därefter under fem dagar/dygn från BC till Interim, ABC, North Col, Läger 2 och höglägret. Där kommer vi vila några timmar på syrgas, smälta vatten, sätta på oss dunoverallerna och peppa oss. När klockan är strax före midnatt lämnar vi tältet och påbörjar det kanske svåraste som finns, en bestigning av Mt. Everest. Tre års träning och erfarenhet kombinerat med vår vilja och motivation kommer leda oss. I pannlampans sken går vi uppåt på nordryggen. Vi har 16 timmar på oss att komma tillbaka innan syrgasen är slut. Om förhållandena är bra är det minus trettio grader, 10 sekundmeters vind och en syrenivå på 20% av den du andas när du läser det här. Två tekniska hinder finns på vägen. 5- 15 meter höga lodräta klippor att gå runt eller klättra över beroende på hur isen formats i närheten. Innan klockan är två på eftermiddagen måste vi se den snötyngda toppkammen, den sista lilla kullen innan det inte går att komma högre på jorden. Tre månaders anmarsch och klättring kommer belönas med tre minuter på världens högsta punkt. Därefter spänner vi på oss laggen och skidar som första i världen ner samma väg vi kom upp, via nordryggen. Den känslan kommer inte att kunna beskrivas i ord. Följ vår kamp på www.fangadagen.com, vi uppdaterar löpande från expeditionen.
Vägen dit
Vi kör från Sverige i vår Land Rover Defender. Färden går via Ryssland där utrustning ska hämtas i St Petersburg, genom östeuropa fram till östra Turkiet. Där väntar den första acklimatiseringsturen: klättring och skidåkning på Ararat, där Arken enligt legenden strandade. Dert vore kul om vi fann den. Därefter får Petra ta på sig shardor, genom Iran och Pakistan tar vi oss snabbt för att undvika att drabbas av den turbulenta politiska situationen. Vi hoppas att al-Aqsa martyrernas brigader har lugnat ner sig innan vi rullar igenom. Kanske får ta ner den Svenska flaggan annars. Vi rör oss i instabila regioner, men väljer ändå den säkraste landvägen ner mot Nepal. Vägen väster om Kaspiska havet är stängd på grund av krig. Att köra in i norra Tibet är inte tillåtet för utlänningar. Vägen genom Kirgistan och Tadjikistan är kontrollerad av rebellstyrkor och en farbar väg genom Uzbekistan och Turkmenistan är ännu inte byggd. Möjligen kan vi chansa på hemvägen men ner har vi så mycket dyrbar utrusting i bilen att vi prioriterar att komma fram. Det är nog med saker som kan gå fel på vägen. Från Pakistan kör vi genom den enda öppna gränsen vid Lahore. Samarbeten med Indien är svalt men utlänningar får passera gränsen. Ibland. Därefter går färden via Dehli norrut på den enda vägen upp i Himalaya, den till Katmandu. Härifrån kommer vi spendera några veckor med acklimatisering i Nepal. Planen är att flyga upp till höjder över 3000 meter och vandra samt eventuellt bestiga Island Peak på dryga 6000 meter som uppvärmning, och för att det är roligt. Landskapet här är obeskrivligt vackert. Slutligen hoppas vi kunna få med bilen i en konvoj som går från "Friendship Bridge" i norra Nepal till Everests basläger i Tibet via staden Tingri, en av världens högsta bosättningar, precis under gränsen för den höjd över vilken människor bara kan vistas en kort tid. Här är normalt inga utländska fordon tillåtna, men lyckas vi få med bilen kommer den sannolikt att slå nya höjdrekort för Land Rover, vi kommer parkera på 5300 meters höjd över havet.
Klättringen
Med jakar transporterar vi utrustningen från BC (baslägret) via ett interim camp till ABC (Advanced Base Camp) 3 mil bort på 6400 meters höjd. Världens högsta basläger. Med sisu sker sedan fortsatt materialtransport upp på Everest. Tre läger ska sättas upp, ett på 7000 meter, North Col, ett på 7500 meter och höglägret på 8300 meter. Världens högsta läger alla kategorier. Vi kommer under 40 dagar i tre etapper att bära upp bland annat 100 rör chips, tio sovsäckar, fem tält, tolv syrgasflaskor, tre Primuskök, tio kilo gas, två dunoveraller, klätterutrustning och våra Dynafit-skidor. Där har ni svaret, ni som sett oss svära över benpassen på gymet under vintern. Därefter vilar vi i BC och väntar på att SMHI ska ge oss "go" från ett meteorologiskt perspektiv. I en följd går vi därefter under fem dagar/dygn från BC till Interim, ABC, North Col, Läger 2 och höglägret. Där kommer vi vila några timmar på syrgas, smälta vatten, sätta på oss dunoverallerna och peppa oss. När klockan är strax före midnatt lämnar vi tältet och påbörjar det kanske svåraste som finns, en bestigning av Mt. Everest. Tre års träning och erfarenhet kombinerat med vår vilja och motivation kommer leda oss. I pannlampans sken går vi uppåt på nordryggen. Vi har 16 timmar på oss att komma tillbaka innan syrgasen är slut. Om förhållandena är bra är det minus trettio grader, 10 sekundmeters vind och en syrenivå på 20% av den du andas när du läser det här. Två tekniska hinder finns på vägen. 5- 15 meter höga lodräta klippor att gå runt eller klättra över beroende på hur isen formats i närheten. Innan klockan är två på eftermiddagen måste vi se den snötyngda toppkammen, den sista lilla kullen innan det inte går att komma högre på jorden. Tre månaders anmarsch och klättring kommer belönas med tre minuter på världens högsta punkt. Därefter spänner vi på oss laggen och skidar som första i världen ner samma väg vi kom upp, via nordryggen. Den känslan kommer inte att kunna beskrivas i ord. Följ vår kamp på www.fangadagen.com, vi uppdaterar löpande från expeditionen.
Läs mer
Forumdiskussioner
- Expeditioner Vandra från Örnsköldsvik till Norrköping
- Expeditioner Sylarna från Nedalshyttan
- Expeditioner Första solo resan, men vart?! hjälp.
- Expeditioner Sylarna runt med topp-tur
- Expeditioner Tänkte vandra i Sarek 18/6 - 26/6. Kommer denna rutt gå bra?
- Expeditioner Grönland maj 2024
- Expeditioner Intresserad av kanadas vildmark?
- Expeditioner korsa Sarek på skidor i april Ritsem-Suorva
Great idea, driving up to B.C. That way, you don't have to support the local economy by spending a few nights in local villages or employing porters. Then, you can promote automobile use in what used to be a traffic-free zone, ruining the pristine landscape.
Just like the helicopter landing on Everest's peak last year, there will be a highway full of SUVs driving straight up to base camp for more "tourists" to exploit. Thanks for creating a more peaceful, earth-friendly mountain environment, you jerks.
We fully share your sentiments about supporting local cultures and caring for their natural environments. However, climbing as we are, Mt. Everest from the north side, situated in Tibet, China, the distance you suggest we trek is about 350 km, from the Nepalse border, a distance that took Mallory and Irwine of the Brittish expedition of 1924, over 5 months to cover on foot. Furthermore, while the area is now closely controlled by the Chinese, all of the over 200 climbers attempting the northern route every year (along with thousands of tourists and trekkers visiting BC), have to accept being transported through Tibet in Toyota Landcruisers, driven by government officials from the China Tibet Mountaineering Association (CTMA for short), eating in CTMA restaurants and sleeping in CTMA hotels, thus in effect not supporting the local communities but feeding what is in effectively a front for the Chinese Communist Party. The automobile use you fear will ruin the pristine Tibetan landscape, is unfortunately already here, with the "Tibet National Highway" already crawling with SUVs, and Base Camp surrounded with large car parks, to accomodate the CTMA's growing car pool. If this seems disturbing to you, please feel free to express our mutual concerns for the exploitation of Tibet to the Chinese authorities.
Respectfully
//Martin Letzter & Olof Sundstrom
To promote change, one must lead the way. Unfortunately, you guys are just following along with the rest - part of the problem, rather than the solution. Congrats on your "conquest".