Eric Ello - på cykel genom Afrika

Det tar mig sju månader och tio dagar att med hjälp av cykeln ta mig från Kapstaden i Sydafrika till Kairo i Egypten.
Om jag skulle göra om det? Nej, det har varit för mycket slit.
Om jag ångrar utmaningen? Absolut inte! Det här har varit det bästa, mest spännande och mest intressanta jag hitintills gjort i mitt 24-åriga liv.

Och efter ytterligare en månads cykling, genom Mellanöstern, är jag nu framme i Turkiet. Så min förhoppning att fira jul hemma i Sverige verkar gå i uppfyllelse.

Skillnaden mellan de i huvudsak kristna delarna i södra Afrika och det muslimskt dominerande delarna av norra Afrika är mycket stora. Framför allt är det naturligtvis religionen som skiljer, men även skillnaderna i klimatet är påfallande stora mellan södra och norra Afrika. Ju längre norrut jag kommer desto torrare blir det. Och i Sudan börjar öknen allt mer breda ut sig för att sedan fortsätta ända upp till södra Jordanien där först gräs och sedan buskar och träd efter hand återkommer.

För mig som färdas ensam känns det i bland lite väl ödsligt i vissa delar av den väldiga öknen. Många dagar är en likaledes ensam fluga den enda levande varelse jag ser. Vad den har för sig där ute i öknen får jag aldrig reda på trots att jag försynt ställer en fråga. När jag sedan ställer samma fråga till mig själv, tvekar jag på svaret. Det är högsommar och jag befinner mig på en av jordens varmaste platser. Det finns ingen väg att cykla på, bara sand som ibland håller för cykelns tyngd, för det mesta inte. Cykeln gräver ideligen ner sig i sanden. Varje dag puttar jag cykeln framför mig fler timmar än jag kan cykla. Som tur är kan jag följa ett gammalt järnvägsspår vilket känns någorlunda tryggt så att jag inte helt förirrar mig ut i öknen. Utefter detta spår finns även obemannade stationer med ungefär fyra mils avstånd från varandra. Ibland finns där vatten, ibland inte. På en av dessa stationer där jag äntligen finner vatten ligger en död råtta i vattentanken.

Förutom stationshusen stöter jag bara på en enda bebodd hydda under närmare två veckors cyklande. Där blir jag inbjuden på te och kan komma undan solen för några timmar. Efter att ha slumrat till i hyddans halvmörker blir jag efter några timmar väckt av att några män kommer in i hyddan. En del av dem bär öppet sina vapen vilket inte är ovanligt i dessa trakter. När de får syn på mig ler de och pekar på en man i gruppen och säger ”Brother of Usama bin Ladin”. Mannen som pekas ut är i trettioårsåldern och är häpnadsväckande lik ”världens mest efterspanade man”. Likheten är så slående att jag blir helt förstummad och inte för en sekund tvivlar på deras ord om att mannen framför mig verkligen är en nära släkting till Usama bin Ladin. Vi hälsar på varandra och sätter oss ner och dricker två koppar väldigt sött te. Tyvärr pratar han väldigt lite engelska så vi kan inte konversera mycket. Han bjuder på dadlar varefter allihop därefter försvinner ut i öknen igen.

Ofta när jag möter folk i denna del av Afrika får jag frågan: ”Bush or bin Ladin”? Jag brukar svara något vagt och snabbt lägga till att jag är från Sverige. Detta leder nästan alltid till ett ”Sweden! Good!” och därefter en tumme upp i luften. I dessa stunder skickar jag en tacksamhetens tanke till vår riksdag och regering för att vi hållit oss utanför kriget i Irak. I annat fall är det inte alls säkert att dessa rader hade blivit skrivna.

I Sudan ses saudiern bin Ladin inte som en terrorist utan som en aktad man som byggt skolor och vägar runt om i landet. De flesta som jag pratar med ser det som osannolikt att han skulle ligga bakom attacken mot World Trade Center i New York. De flesta, men inte alla, är också starkt kritiska till terrordådet. Att USA inte är speciellt omtyckt är lätt att förstå, då många fortfarande har de amerikanska kryssningsrobotar som slog ner i huvudstaden Khartoum för några år sedan i färskt minne.

Det jag har svårt att förstå och acceptera med min västerländska bakgrund är att jag under den månad jag vistas i Sudan bara får möjlighet att tala direkt med en enda kvinna vid ett enda tillfälle; och vid detta tillfälle mestadels genom kvinnans bror, fastän hon verkar tala mycket bättre engelska än han. Vad jag skulle vilja fråga henne om är vad hon tycker om att alltid behöva bära slöja när hon vistas utanför huset. Men då jag är säker på att hennes bror kommer svara åt henne frågar jag i stället vad hon tycker är kul i skolan. Hon svarar att hon tycker om att spela fotboll. Hennes bror rättar henne genast och säger att hon tycker mycket om matematik. Svaret vilket jag
förmodar att brodern skulle gett mig beträffande slöjan, är att flickan bär denna för att slippa stirrande blickar från män. Hon är bara fjorton år. För varje kvinna jag ser utomhus går det minst tjugo män. Alla kvinnorna bär slöja som täcker hela ansiktet.

Sudan är annars ett fantastiskt land att färdas i. Som så många gånger tidigare på min färd genom Afrika möts jag även i Sudan av denna enorma gästfrihet. Flera gånger blir jag stoppad på vägen av människor som vill bjuda mig på mat. En gång springer en man tvärs över vägen för att bjuda mig på Cola varefter jag blir bjuden på så mycket te att jag nästan storknar.

En dag ser jag en kamelkaravan med flera hundra djur korsa vägen vilket tar nästan en halvtimme. Det är som hämtat ur Tusen och En Natt att se denna karavan med ryttare och de stora svärden hängande lätt åtkomliga på kamelryggarna.
Här finns också flera tusen år gamla pyramider som är betydligt mindre än de i Egypten.

Mitt allra bästa minne från Sudan är när jag i en liten gammal och sliten roddbåt korsar Nilen i ett underskönt ökenlandskap med berg tätt inpå floden.
Ett av de värsta ögonblicken däremot är när jag en kväll, trött efter en hel dags oavbrutet cyklande, utan att tänka mig för tältar på tok för nära floden. När jag morgonen därpå sticker ut huvudet genom tältöppningen stirrar jag rakt i ögonen på en stor krokodil precis framför mig. Som tur är för mig verkar den inte vara speciellt hungrig och efter att vi stirrat på varandra ett par evighetslånga sekunder glider den sakta ner i vattnet.

Jag har även svårt för att sova första natten jag vistas i landet då jag vet att ett femtiotal rebeller dödats i denna region någon vecka innan jag anländer. Lyckligtvis ser jag inga tecken på oroligheter. Och när jag ser svarta och arabiska barn gå till skolan hand i hand är det svårt att tro på nyheterna som kablas ut över världen om oroligheterna i de västra delarna av landet mellan de två befolkningsgrupperna.

När jag kommer fram till Egypten blir det tvärstopp. Jag vet att jag behöver tillstånd från myndigheterna för att få färdas individuellt på landets vägar. Man vågar helt enkelt inte riskera att någon på besök i landet råkar illa ut och den dåliga publicitet detta kan medföra. Turismen är allt för viktig för Egypten för att detta ska tillåtas ske. Men att få detta tillstånd visar sig vara svårare än vad jag kan ana. I två hela dagar frågar jag olika myndighetspersoner, oftast med minimala kunskaper i engelska, hur jag ska bära mig åt att få ett individuellt tillstånd. Det enda de svarar mig är ”Bicycle to Cairo…hm…hm…very hard” utan att ge besked om de menar att det är svårt att få tillståndet eller om de säger så för att de själva inte vet hur man bär sig åt för att ordna tillståndet. Då jag efter två dagars frågande inte ens lyckas få reda på vilken myndighet jag ska vända mig till, ger jag till slut upp. Jag sätter mig själv och cykeln på en buss och vaknar 16 timmar senare upp i Kairo.

Efter några dagars sightseeing i Kairo beger jag mig av mot Jordanien. Sinaihalvön som det tog bibelns Moses 40 år att korsa är jag igenom på bara några timmar. Även denna gång naturligtvis i en buss (jag anstränger mig inte ens att försöka få ett individuellt tillstånd) som otaliga gånger blir stoppad i poliskontroller där jag varje gång måste visa upp mitt pass. Det märks mycket tydligt att detta är en orolig del av världen och rädslan för terrordåd är mycket stor.

Att komma fram till Jordanien betyder inte bara att jag kan börja cykla igen, det innebär också att jag har lämnat kontinenten Afrika bakom mig och nu befinner mig i Asien. Skillnaden jag direkt märker av är att saker och ting verkar fungera bättre och smidigare här. Även i Syrien som jag sedan fortsätter till snurrar hjulen snabbare. Och att komma fram till Turkiet känns ytterligare som att ta ett steg närmare Europa, och så småningom Sverige.

Vi hörs! Eric

För mer information och bilder från cykelfärden, se www.ericello.se

[/sida]
Jag vet inte vad jag ska tycka om Etiopien, då det i nästan varje by och stad som jag cyklat igenom i detta land under min cykelresa ifrån Sydafrika till Sverige har varit någon som viljat ställa till bekymmer för
mig. Stenkastning, hot, stöld, ej snälla ord och att ställa sig ivägen för mig har hänt dagligen. Händelser som snudd på aldrig har inträffat tidigare under de fem månader det tagit för mig att cykla hit.
Men å andra sidan när jag har tagit mig tid till att stanna för några minuter har jag mött stor vänlighet och gästfrihet som även den slår det mesta jag tidigare upplevt. Jag bekänner också att jag fuskat och tagit lift. Men till detta har jag en rad bra bortförklaringar.


Men låt mig börja ungefar där jag senast slutade skriva för drygt en
månad sedan. Efter att jag under några dagar vilat och skaffat visum till Etiopien i Kenyas huvudstad fortsätter jag på tungt trafikerade vägar
norrut. Mängden avgaser jag andas in och att hela tiden behöva vara beredd på att kasta sig i diket för att inte bli överkörd gör mig stingslig och då dessutom benen känns stummare och stummare känner jag
mig inte lika entusiastisk längre över mötet med Afrika som jag tidigare varit. Landskapet som omger mig lyckas dock inte ens jag klaga på. Det är
grönt, mycket blommor, en hel del vattendrag och det odlas mycket kaffebönor på kullarnas sluttningar. En kaffe odlande familj jag stannar hos en natt lär mig att det godaste kaffet inte kommer ifran bönan utan
ifrån plantans blad och efter att ha smakat på deras kaffe med mycket socker och mjölk i kan jag inte annat än att hålla med. Vidare berättar de att de får betalt ungefär tre kronor per kilo kaffebönor de säljer.


Dagen efter mitt kaffefrosseri, Onsdagen den 8 July, passerar jag ekvatorn. Skillnaden mellan södra och norra halvklotet överaskar mig. På bara en dag förändras vegetationen ifrån att vara grön och frodig till att bli brunn och torr. Denna dag säger även min cykelkedja definitivt stopp. Efter 700 mil greppar den inte längre tag i kuggarna och jag tvingas byta
till en ny. Något som jag antagligen borde ha gjort flera hundra mil tidigare då kuggarna på kedjehjulen nu är så slitna att inte heller den nya kedjan går utan problem. Men jag är ingen cykelexpert och får lära av mina misstag.



Chansen att få kasta snöboll 16 km ifrån ekvatorn är något som jag inte kan motstå frestelsen att göra. Därför lämnar jag för några dagar cykeln,
packar min ryggsäck och beger mig uppför den utslocknade vulkanen Mt Kenya och på cirka 4000 m höjd får jag tillfälle att slänga iväg några fina
lobbar. Berget verkar tyvärr inte känna till den gamla orienterings regeln att kartan alltid visar rätt och jag har ibland, liksom andra jag pratar med, vissa svårigheter att hitta rätt. När jag en kväll uppe på berget beklagar mig över detta inför en herre ifrån England får jag det trumpna svaret "-Innan jag gjorde den fanns det ingen karta" och så var det slut
på den disskusionen.


Ända sedan jag började planera min resa genom Afrika har jag kännt till att jag kanske skulle komma att bli tvungen att ta lift genom delar av norra Kenya på grund av risken att bli rånad eller värre och min guidebok beskriver den 50 mil långa sträckan som lurig och att det är ett måste att färdas i en konvoj med beväpnade vakter, något som även de kenyanska
poliser jag pratar med säger. De andra resande vilka jag har talat med om detta problem ger en mera kluven bild. Någon har själv kört denna sträcka utan konvoj och utan problem. Andra säger att jag absolut måste ha
beväpnat skydd och ett par som åkt utan skydd har blivit rånade. Med så många olika svar väljer jag det säkra alternativet och då det inte finns
någon beväpnad cykelkonvoj tillgänglig som jag kan slå följe med blir det till att lasta upp cykeln och mig själv på ett lastbilsflak och under två
dammiga dagar låta benen vila. Men det är först när jag under den andra dagen ser den halvmeter djupa kratern efter en personmina i grusvägen, där
en kamel dött tre dagar tidigare, som jag vet att ag gjort rätt val.

Det stora stirrandet börjar direkt efter att jag passerat gränsen till Etiopien, och så fort jag rullar in i en by börjar skriken, mestadels
ifrån barn men även ifrån vuxna, "-You You You," "-Give me" eller "-Fuck
You" hörs ständigt. Ibland blir de yngre tillrättavisade av de äldre men oftast inte. Några gånger försöker folk skrämma mig genom att måtta slag
och en pojke försöker köra över mig med häst och vagn och jag får kasta mig ned i diket. Dragdjuren behandlas ofta väldigt illa och styrs ofta utan betsel, istället används en tjock pinne. Vill kusken att hästen eller åsnan ska svänga höger slår de på vänster sida tills djuret svänger.
De flesta sådana djur har såriga ryggar och många hästar haltar men piskas ändå på ett sätt som jag inte tidigare sett i något afrikanskt land

Men allt är inte mörker. Som den äldre kvinna, som inte kan engelska och är klädd i traditionella kläder och smyckad med hundratals små snäckor,
som bara ska hjälpa mig vad jag än säger då jag långt ifrån all bebygelse fått punktering, fastän jag tvivlar på att hon någonsin suttit på en cykel
i hela sitt liv. Eller den glada gemenskapen jag får vara med och uppleva på en bröllopsfest som jag oförberett blir inbjuden till. Känslan att
efter två torra månader återigen få regn över sig är också skön och grönskan som återkommer i Etiopien och det minst sagt kulliga landskapet tilltalar mig.
I Addis Abeba besöker jag även ett projekt för gatubarn som sponsras av svenska Läkarmissionen och Webaid. Det beräknas att 60 000 av stadens 4
milijoner invånare lever utan tak över huvudet så behovet av hjälp är förstås stort. Men att se de barn man faktiskt har lyckats hjälpa genom att bl.a erbjuda fri skolgång rör även mig som annars ser mig själv som ganska hårdhudad efter många månader på denna kontinent.

[/sida]RapportenPrecis som ett lejon, säger massajen, beväpnad med spjut och svärd, och drar skämtsamt i de blonda hårstråna på mina armar. Kanske inte så
överraskande, men det är det mer än mina ljusa hårstrån som skiljer mig och en medlem av massajstammen åt. Att se dessa människor som
fortfarande ofta klär sig i sina traditionella röfärgade skynken och med mängder av egentillverkade smycken på sig, gör starkt intryck på mig.
Men jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt när jag märker att även detta folk, som aldrig har låtit sig kuvas, faktiskt blir imponerande då jag berättar om
min cykelfärd från Sydafrika.

Jag har kommit fram till Kenya och har nu cyklat igenom drygt hälften av denna enorma kontinent.

Den första massajen jag stöter på står insvept i en mörkröd sjal. Hjässsan är rakad och det raka svarta håret i nacken når honom nästan till midjan. I ena handen håller han ett spjut med stålspets och i den andra en rund sköld. I hans bälte hänger en halv
meter lång kniv och en klubba av trä. Pa fötterna har han på sig sandaler tillverkade av gummi från gamla bildäck. Han verkar inte bry sig om de andra byborna utan fäster blicken stadigt på mig. Det är främlingen på cykeln med alla väskorna som verkar fascinera honom
och som han ägnar all sin uppmärskamhet åt.
Jag tar emellertid det säkra framför det osäkra och cyklar snabbt förbi honom, fastan jag egentligen
bara skulle vilja stanna och stirra på honom. För mig skulle han lika gärna kunnat vara en utomjording, det hade inte gjort honom mindre intressant än vad han redan var.
Vad han tycker om mig får jag aldrig reda på, då jag har alltför stor respekt för hans spjut för att
våga stanna och fråga.

Men allteftersom jag stöter på fler och fler massajer utefter vägen avtar min misstänksamhet och nyfikenhten tar överhanden. Jag lär känna några av dem mycket väl och jag kan idag säga att jag har många vänner bland detta folk som i huvudsak livnär sig på boskapsskötsel.

Att inte tala samma språk sätter ibland käppar i hjulet. Ofta talar de jag möter ganska god engelska - men inte alltid - och mina språkkunskaper i
Swahili, som är det stora språket i östra Afrika, är starkt begränsade.
Detta vållar ibland en hel del problem. Som den gången då jag möter en koherde; jag har under många mil sparat mitt sista vatten för att kunna koka
mat till kvällen om jag inte råkar
hitta något nytt att fylla på med. Jag stannar och pratar med hedern och får efter en stund för mig att han förstår att jag gärna skulle vilja ha min
nästan halvtomma flaska fylld med vatten. Jag ger honom flaskan varefter han glupskt dricker den tom, ger tillbaks den, tackar och går sin väg. Som
tur är finner jag en affär som säljer vatten innan mörkret lägger sig.

Cyklingen har annars flutit på fint. Och efter mitt långa men välbehövliga stopp på ön Zanzibar har benen känts pigga och fort tagit mig utefter Indiska Oceanens heta fuktiga klimat och sedan i riktning
mot nordväst och det mer torra inlandet. Killimanjaro, som jag från början hade tänkt att vandra uppför, visade sig vara för dyrt att bestiga varför jag
istället bsestämde mig för att följa med på en guidad fyradagars safari.

Mängden vilda djur som finns i Tanzanias naturreservat är imponerande, även om den tillrättalagda guidade turen inte tilltalade mig. Att tillbringa fyra dagar
stillasittande i en safari-jeep och bli transporterad runt till olika platser där djuren uppehåller sig blir lätt långtråkigt, även om medresenärerna är mycket trevliga. Då är det mycket mer spännande med de
vilda djur som jag ibland ser när jag cyklar. Att vara ensam på vägen då en flock Zebror plötsligt dyker upp eller att se giraffer stå och äta löv några meter från
vägen, känns mera på riktigt än den känsla av att vara på zoo som lätt infinner sig på den typen av organiserad safari som jag var med på.

Ofta upplver jag det som att den lön för mödan som jag får efter en dag med många timmars cyklande, är de dagboksanteckningar som jag gör varje kväll.
Det är dessa anteckningar som jag senare kommer att läsa då jag behöver friska upp mitt minne och tänka
tillbaka på alla fantastiska uplevelser jag varit med om.

Här följer några exempel på hur jag sammanfattat några dagar.

Lördag (19):
Ena pedalen gnisslar väldigt mycket. Gummiskyddet framför lagret har trillat av. Häller på olja som får rinna igenom, hjälper bra. Landskapet är lite halvt ökenlikt på sina ställen, torrt och buskigt,
storslagen utsikt, platt men med bergsformationer utslängda här och där. Sov dåligt och är ganska trött emellanåt, mycket varmt. Stannar ofta och dricker väldigt sött te. Tältar i en by på kvällen. Blir bjuden på gott stekt kött, omelett och varm mjölk. Bychefen ska se mitt pass och skriva upp mitt namn innan jag får stanna. Byråkrat.

Måndag (28):
Ser apor, antiloper och zebror brevid vägen. Så mycket roligare att se dem från cykeln än från en safaribil. Lite som att det är roligare att åka skidor nedför om man kämpat sig uppför istället för att tagit liften upp. Passerar gränsen till Kenya, kostar 500
kronor. En flicka kastar en sten när jag cyklar förbi men missar mig stort. Överallt är det massajer.

Tisdag (29):
Går en promenad med massajen jag mötte igår. Överallt låga träd och buskar. Dimmigt i gryningen. Vi går upp på några höga kullar och tittar på hans djur, kor och getter. En ko är värd motsvarande 2000 kronor. Får ett
armband, en träklubba och en vandringsstav av acaziaträd av honom. Ger honom 50 kronor då jag inte har något annat att erbjuda honom. Sover i ett
förrådsrum på en polisstation.

Vi hörs!
Eric

[/sida][sida ]Tanzania är landet där jag blir tvungen att muta poliser och med egna ögon ser hur en fasttagen tjuv straffas.
Men här finns även underbara människor och plaster, som t.ex. ön Zanzibar där jag bara hade tänkt stanna några dagar men blir kvar i en månad.
Efter hand har jag börjat inse att min cykelresa från Kapstaden i Sydafrika hem till Sverige antagligen kommer att ta mer tid än det år som jag hade planerat från början.


I Tanzanias största stad, Dar es Salaam med mer än två miljoner invånare, slår det mig vilken annorlunda bild av landet jag hade fått om jag bara hade besökt denna storstad. Överallt är det människor och signalerande bilar och kontrasten mot landsbygden med ensliga dammiga vägar och små byar, som jag nu vant mig vid, känns mycket stor. Men även om staden snabbt får mig att känna mig utmattad och trött, uppskattar jag den. Här finns puls, liv och rörelse, som tvingar mig att vakna upp från min vanliga vardag. Denna vardag består oftast av sju till åtta timmars cyklande, vilket ibland kan kännas enformigt om än sällan långtråkigt.

En vanlig dag för mig börjar någon timma innan solen går upp på grund av att fåglarna sätter igång att kvittra – något som tältduken inte skyddar det minsta emot. Det första jag gör på morgonen är att tvätta mig. Fastän jag gör detta på enklaste möjliga sätt med tvål och cirka en halvliter vatten, blir resultatet mycket gott. Jag känner mig sällan ofräsch även om det kan gå veckor emellan att jag kan duscha. Frukosten består oftast av bröd, ägg, bananer eller apelsiner och vatten. Då jag aldrig har bråttom eller någon annan anledning att stressa på morgonen, eller för den delen under någon annan del av dagen heller, brukar det vanligtvis ta mig cirka två timmar från det att jag vaknat och gjort klart mina morgonbestyr till dess att jag börjar cykla.

Sällan cyklar jag mer än en mil åt gången utan att stanna
och gå av cykeln och sträcka på kroppen. Ändå tar kroppen mycket stryk. Men det är varken benen eller baken som jag har mest ont i, utan det är i händerna som ständigt greppar om styret som värken uppstår. Och även om jag ofta byter grepp med fingrarna och sträcker ut och masserar musklerna i underarmarna, har jag alltid smärtor i händerna efter en dags cykling.

Lunch äter jag oftast då det är som varmast under dagen. För det mesta består den av bröd, men om jag har tur så hittar jag någon by utefter vägen med någon slags servering där jag kan köpa ris och bönor eller något liknande för under tre kronor portionen. Samtidigt måste jag passa på att proviantera så att jag har mat till middag, kväll och nästa dags frukost. Därefter följer åter igen några timmars cyklande. Någon timma innan solen går ner börjar jag leta efter en lämplig tältplats där jag kan slå läger för natten. Om jag inte övernattar i någon by eller, i mycket sällsynta fall, på någon campingplats, så blir det oftast att jag sover ute i det fria. Den idealiska tältplatsen ska bjuda på fin utsikt men samtidigt vara väl dold i syfte att slippa ovälkommet besök av människor under natten. Dessutom ska det finnas vatten i närheten. Sällan lyckas jag emellertid hitta en plats som uppfyller alla mina önskningar, utan oftast blir det att jag släpar cykeln några hundra meter in i vegetationen från vägen där jag reser tältet. Jag lagar mat på campingköket och somnar några timmar efter solens nedgång.



Jag känner mig dock sällan ensam även om jag färdas solo. Om jag vill kan jag alltid välja att möta människor utefter vägen. Och fastän jag efter fyra månaders cyklande nu borde vant mig, så blir jag fortfarande överraskad av människors vänlighet och hjälpsamhet. Som t.ex. då jag en kväll i Malawi får hjälp av en äldre man som först visar mig till en fantastisk tältplats med en underbar utsikt över Malawisjön. Han frågar mig därefter om jag behöver vatten, går iväg och är borta över en timma och kommer sedan tillbaka med tio liter kokat vatten.

Att få tag på rent vatten kan annars vara ett problem. En dag när jag uppenbarligen inte renat mitt dricksvatten tillräckligt, råkar jag verkligen illa ut. Jag förlorar vätska väldigt snabbt och allt jag dricker kommer upp igen. Och fastän jag vet att jag måste slå upp tältet för att kunna få skugga, så är kroppen för svag för att orka göra det. I många timmar ligger jag på marken under en gassande sol utan att orka röra mig, dessutom med feber, diarré och kräkningar. Till slut inser jag att läget faktiskt är så allvarligt att jag riskerar mitt liv om jag inte gör något. Jag försöker tänka logiskt och bestämmer mig till slut för att ta antibiotikan mot diarré som jag har med mig i mitt reseapotek. Detta hjälper mig något och efter ett tag känner jag mig bättre. Men det tar mig ändå två timmar, mot normala två minuter, att resa tältet då kroppen är orkeslös och ständigt kräver vila.
Med hjälp av antibiotikan återhämtar jag mig så småningom och
och redan påföljande dag cyklar jag några timmar fastän jag inte klarar av att behålla någon mat i magen under hela dagen.

I Dar es Salaam får jag även se det som jag tidigare bara har hört rykten om och som jag haft svårt att tro på. Mitt i stan ser jag liket av en man lastas in i en polisbil. När jag frågar runt om vad som hänt, får jag reda på att mannen blivit tagen på bar gärning för stöld och helt enkelt blivit ihjälslagen av en lynchmob. Ute på ön Zanzibar, några mil ut i Indiska Oceanen, ser jag det hända igen. Denna gång har tjuven stulit CD skivor. Om även denna tjuv dödas vet jag inte, men senare ser jag en ambulans köra iväg från platsen.



Zanzibar är annars ett paradis. Här finns vita sandstränder, ljuvligt vatten och goda kokosnötter. Men det som jag uppskattar mest är utan tvekan att träffa alla andra resenärer som också njuter av denna ö. För mig blir Zanzibar ett välbehövligt avbrott från cyklingen och en möjlighet att återigen träffa människor med liknande västerländsk bakgrund som min egen,
vilket gör umgänget så mycket lättare om än inte alltid lika intressant. Och fastän polisen kräver mig på 50 kronor i muta vid en poliskontroll, kan jag inte annat än älska Zanzibar som definitivt är en plats jag vill komma tillbaka till. De två nätterna jag från början hade planerat att tillbringa ute på ön, blir snart till en månad utan att jag haft långtråkigt
och utan att jag saknat mitt tält allt för mycket. Under denna tid har jag hyrt ett fint rum för motsvarande 50 kronor natten 20 meter från havet. Men även om jag stormtrivts på Zanzibar, så har jag inte tvivlat på att jag kommer att fortsätta cyklingen hem till Sverige även om det kommer att ta mig längre tid än vad jag från början hade planerat.

Vi hörs!

Eric

[/sida][sida ]Efter snart 100 dagars cyklande och mer än 500 mil från den plats där jag började min resa - i Kapstaden - har jag nu kommit fram till Tanzania. Fortfarande återstår mer än 1000 mil på min nu väldigt slitna cykelsadel innan Sverige dyker upp i horisonten.



Den senaste månadens möten med människorna i Afrika har fått mig att inse hur fel det kan gå när länder i väst försöker hjälpa fattiga afrikanska stater. Jag har också varit en hårsmån från att bli stungen av en skorpion och cyklingen har bitvis varit väldigt tung. Det har funnits stunder då jag känt mig fruktansvärt trött både fysiskt och mentalt. Men just nu känner jag mig starkare än någon gång tidigare under min Afrikaresa.

Den största skillnaden mellan människor hemifrån Sverige och de människor jag mött under den senaste månadens cykling genom Zambia och Malawi, är att människorna i dessa båda afrikanska länder ofta saknar utbildning. Detta tror jag är huvudorsaken till att vi uppfattar saker och ting så olika.
Våra tidigare upplevelser i livet är så fundamentalt olika så det är inte konstigt att det ofta blir en smärre kulturkrock när vi möts. Varje gång jag stannar i en by för att t.ex. handla kommer minst tio personer, mestadels barn, men även vuxna för
att titta på vad jag gör. De frågar mig sällan något då det är kutym här att yngre personer inte inleder samtal med vuxna. Oftast är jag också för trött att, efter en hel dags cyklande, berätta samma saker som jag alltid får svara på när jag inleder ett samtal här: kommer jag att få några pengar när jag kommer till Sverige, varifrån jag började cykla och
vart jag är på väg, varför jag cyklar från Sydafrika till Sverige och så slutligen en gång till om jag verkligen inte kommer att få några pengar när jag kommer fram.



I respekt för en främling nöjer sig oftast lokalbefolkningen med att bara stå tysta fem meter ifrån mig och bara titta på vad jag gör, om jag så bara dricker en cola. Jag har full förståelse för deras nyfikenhet och kritiserar den inte och deras blickar stör mig för det mesta inte. Jag får inte
glömma bort att jag befinner mig långt ute på landsbygden så långt från turistråken man någonsin kan komma. Det känns verkligen annorlunda mot hur det är hemma i Sverige.

Det som är jobbigt och faktiskt går mig på nerverna är de flockar av små barn som inte kan behärska sig av nyfikenhet när de ser mig komma rullande. De bara måste springa efter mig och gallskrika Azungo (vit man) eller Hello. Om jag svarar eller inte har ingen betydelse för dem då de fortsätter att skrika efter mig tills de inte ser mig mera. För att i möjligaste mån utestänga denna kakofoni sjunger jag ibland högt för mig själv. Att höra detta skrikande någon gång då och då hade inte varit några problem, men att vissa dagar utsättas för detta från morgon till kväll - om än av nyfikna små barn - har verkligen fått mig att
längta till Sudans tomma öknar. Men till dess att jag kommer dit om några månader så kommer mina nerver att ständigt sättas på prov.



Väldigt många springer även efter mig och frågar efter pengar, något som jag aldrig kommer att ge dem. Jag har insett att gåvor i form av mat eller pengar, i flera afrikanska länder har skapat ett samhälle där människor förlitar sig på hjälp utifrån i stället för att själva göra något åt sin situation. Jag har pratat med flera biståndsvolontärer, i första hand med volontärer från USA:s fredskår, som lever tillsammans med lokalbefolkningen ute i byarna och där utbildar dem i bl. a. mer effektivt jordbruk.
De menar att även om regnet uteblir vissa perioder så skulle ändå ingen egentligen behöva gå hungrig eller vara undernärd om lokalbefolkningen bara använde sig av enkla beprövade sätt för att kunna odla mera: t.ex. som att ständigt inte odla samma
gröda på samma mark år efter år utan i stället växelodla, använda sig mer av konstbevattning och börja odla mera grönsaker som är rika på nyttigheter.



Det som behövs för att bryta beroendet av hjälp utifrån är utbildning. Jag har i Zambia sett otaliga säckar med majs med texten "Gift from Sweden". Så länge människorna här vet om att hjälpen kommer
även om skörden slår fel kommer de knappast att bryta sina invanda mönster. Och jag klandrar dem inte för att de väljer den enkla vägen i stället för förändring, vilket i vart fall i ett inledningsskede kräver stora uppoffringar.

Ofta känns det som att jag färdats 1000 år eller mer tillbaks i tiden då jag ser hur människorna lever här. I början av min cykelfärd sov jag oftast över på campingplatser eller i skogen vid sidan av vägarna. Efter hand tröttnade jag på detta och sökte mig in i byarna bland människorna. Här i byarna saknas ofta det som vi västerlänningar anser tillhöra livets nödtorft: el, rinnande vatten och telefon. Maten lagas över glödande kol utanför hyddan och består uteslutande av majs som först malts till mjöl, oftast för hand. Detta kokas samman till en klibbig massa som äts ur en gemensam skål med händerna. Har man tur finns det någon sås att doppa sin majsklump i annars smakar maten absolut ingenting. Detta äter de flesta zambier och malavier både till frukost och middag.
Jag tackar dock oftast nej då jag blir erbjuden att dela middag med mina värdar pga. att jag inte vill utnyttja deras gästfrihet mer än vad jag redan gör då de låter mig slå upp mitt tält vid deras hydda och ger mig möjligheten att se hur de lever på riktigt nära håll. Dessutom föredrar jag min egen mat som består av havregrynsgröt med väldigt mycket socker till frukost och ris med tonfisk till middag. Däremellan äter jag vad jag kan köpa efter
vägen, oftast bananer, apelsiner och stora mängder småkakor. Dessa småkakor har jag nästan blivit beroende av och vet inte hur jag ska klara mig utan då jag kommer till mer obebodda trakter.



Ofta blir jag tillfrågad om jag inte hellre vill sova i en av deras hydda i stället för i mitt tält. Jag brukar emellertid tacka nej då tältet, som är på cirka tre kvadratmeter, har blivit som mitt andra hem vari jag kan slappna av och sova bäst. Dessutom finns det ofta mycket kackerlackor och annat i hyddorna. Att byns ledare har två eller flera hustrur är
inget ovanligt och inget som någon ser som onaturligt. Ibland knäböjer kvinnorna när de ska hälsa på mig eller ge mig något, vilket självklart känns genant för en person som kommer från "världens mest jämlika land". Men då jag inte är ute efter att sprida något västerländskt evangelium jag mig i situationen.



Men att se hur kvinnorna får slita redan från väldigt ung ålder med allt från att ta hand om sina ännu mindre syskon till att sopa gårdsplanen vid hyddan under tiden som pojkarna spelar fotboll känns långt ifrån bra. Inte heller känns det bra att se hur husdjuren ständigt får stryk.

Det enda som kan ändra på detta, som jag med min svenska bakgrund upplever som fel, tror jag återigen är utbildning. Utbildning gör självklart inte människor smartare men det skulle kunna få människor att se saker och ting på nytt sätt vilket jag tror skulle vara bra för många i Afrika.

Skorpionen som kryper i av mina cykelväskor tidigt en morgon då jag ska ta fram mat är inte större än en tumme. Jag tror knappast att jag hade dött om den stuckit mig. Med handen någon centimeter ifrån den upptäcker jag den och kan peta bort den med en pinne.



Av den kommande månadens cykling och färden norröver
förväntar jag mig massajer, Kilimanjaros snötäckta berg och några lata dagar på ön Zanzibars stränder.

Vi hörs!

För mer info om min cykelfärd gå in på www.ericello.se[/sida][sida ]Rapport två
I Botswana blir jag påkörd av en präst i en minibus, får cykeln rejält tillknycklad och blir sängliggande i tre dagar. Förutom det bjuder landet på enorma grässlätter, lejon, elefanter och ett samhälle som känns mycket tryggare än det Sydafrika
som jag lämnat bakom mig med fina minnen.

När jag nu cyklar över Zambezifloden väntar mig landet som ibland beskrivs som det riktiga Afrika, och resan hemåt, norrut mot Sverige fortsätter.

Direkt när jag passerat gränsen till Botswana, utan några problem, känns det att detta är ett tryggare land än Sydafrika. Till och med hundarna som har bitit och jagat mig genom hela Sydafrika är lugnare här och viftar på svansarna när jag kommer rullande. Första natten i Botswana sover jag hos en vänlig indisk familj som bjuder på mat och lär mig några enkla fraser på landets största språk, Setswana. I Huvudstaden Gaborone, som jag kommer fram till efter två dagar, märker jag av landets goda ekonomi som grundar sig på diamantindustrin. Det är dyrare i Botswana, något som jag blir varse om eftersom jag är tvungen att köpa ett nytt däck vilket kostar mig mer än 500 sek för ett kvalitetsdäck.

Som alltid när jag är i en stad tycker jag det bästa med den är när jag lämnar den bakom mig pga trafiken, problem med att hitta rätt väg och att jag alltid måste ha extra mycket vaksamhet då det ofta samlas mycket folk runt cykeln.

Mina förväntningar är låga på Botswana då det jag läst om landet ofta beskrivs som ganska enformigt och tråkigt. Jag tycker dock inte så. Visst, landet saknar höga berg och det mesta av landet består av öppna platta slätter. Men nu, den sista månaden av regnperioden i mars, är landskapet vackert med grönt gräs, gröna buskar och låga träd. Jag ser även många vilda djur bl a stora hjordar med elefanter. Lokalbefolkningen varnar mig ofta för lejonen. Och de jättelika slätterna där jag inte ser annat än
gräs mil efter mil ger mig verkligen en uppfattning om hur stora avstånden här är. Här ser jag hus uppbyggda av lera och med tak av vass. När jag ska tälta i någon by för kvällen har jag insett att det alltid är bäst att först fråga byäldsten om lov; något som de hitintills aldrig har nekat mig.

Tamdjuren vandrar fritt utan stängsel och för att samla ihop dem för slakt och märkning används hästen. På vägarna möter jag ofta vagnar dragna av åsnor även om Toyota pickups är det vanligaste fordonet här.

Olyckan då jag blir påkörd inträffar en regnig dag då jag, om jag haft mer vett, borde ha ställt cykeln och vilat i stället för att ge mig ut på Botswanas mest trafikerade väg. Men för att nå målet för dagen finns bara denna väg om jag vill komma fram någorlunda snabbt. Då två bussar möts i en korsning saktar de båda hastigt in och en minibus bakom den ena bussen får sladd och åker ut i vägrenen där jag cyklar och kör på mig bakifrån. Efter att chauffören i minibussen - en afrikansk präst! - burit in mig och min utrustning i minibussen ber prästen en bön for mig och sedan bär det av i ilfart till sjukhuset. Läkaren konstaterar att inget är brutet men att jag fått en rejäl muskelsvullnad i höger lår.

Efter tre dagars sängliggande tar jag landsvägsbussen tillbaka till Gaborone för att köpa ett liknande hjul som mitt gamla som gick i två delar; vilket jag naturligtvis inte hittar. I stället får jag beställa ett nytt däck från Sydafrika. Jag kontaktar svenska ambassaden i Lusaka i Zambia och de ställer upp med att ta emot däcket och förvara det där till dess att jag kommer dit och hämtar det. Under tiden cyklar jag med ett hjul av enklare modell som än så länge fungerat fint.

Jag gör aven en kort sväng på några dagar in i Zimbabwe. Där ser jag bland annat en leopard attackera ett vildsvin hundra meter framför cykeln. Jag cyklar vidare tills jag kommer till de magnifika Victoriafallen där jag står hanförd kvar i timmar för att ta till mig och riktigt känna denna enorma naturkraft framför mig.

På återseende

Eric

[/sida][sida ]Min resa från Kapstaden hem till Sätila-Fjäras går nu vidare genom Botswana. Här kommer första rapporten från Sydafrika som det tog mig ganska exakt en månad att cykla igenom.

Om man som jag trivs med att cykla igenom stora folktomma områden med fantastisk utsikt är Sydafrika ett fantastiskt land. Många dagar i sträck
har jag har kunnat cykla på OK grusvägar utan att möta mer bilar än vad som kan räknas på ena handens fingrar tills jag har kommit fram till någon
sömnig liten stad och kunnat proviantera. Människorna ute på landsbygden har varit fantastiskt trevliga och hjälpsamma. Och då jag frågat dem om jag kunnat slå upp tältet i närheten av deras hus har de ofta bjudit in mig på både mat och en sängplats. Men jag har även sett blodet efter knivslagsmål.

Däckreparation, en av otaliga på grund av taggig buskvegetation på småvägarna.

När jag anlände till Kapstaden den 2 Februari kändes skillnaden stor mot det snöiga Sverige som jag lämnat. Alla varningsklockor som jag fått med
mig hemifrån angående Sydafrikas våld och kriminalitet ringde och när jag på väg in mot Kapstaden från flygplatsen för första gången såg hur stora kåkstäderna verkligen är blev min fart högst påtaglig. Då jag aldrig varit speciellt förtjust i städer när jag cyklar då de både är svåra att hitta i
och mycket kraft får läggas på att hålla koll på en massa grejer stannade jag inte mer än några timmar i staden. Jag beger mig istället ut mot Cape
Point som är en halvö några mil utanför staden. Runt denna halvö går även ett av Afrikas största cykellopp.

En av oräkneliga fårhjordar.

Första natten tältar jag ute på denna halvö och ger mig på morgonen in i den nationalpark som omger Cape Points yttersta spets. Jag ser här mitt livs första Zebror och Babianer men det som verkligen får mig att tappa hakan är den underbara utsikten där man kan se höga klippor brant stupa ner i havet men där finns även underbara vikar med sandstränder. Efter att
i många timmar blickat ut över detta mästerverk beger jag mig mot sydost med cykeln för att nå Afrikas sydligaste udde Cape Augulhas som känns som
stället där min resa egentligen startar.

Afrikas sydligaste udde, Cape Augulhas.

Vägen mot Cape Augulhas går till 80% på asfalterad väg med en fantastisk utsikt över havet på höger sida och bergsväggar på den andra. Men den biten jag uppskattar mest är den som går på grusväg. Det är ju så som jag föreställt mig att cyklingen i Afrika ska bli med träd som sluter sina kronor över vägen och ger mig skydd både mot vind och sol.

Trampandet går dock trögt. Jag har svårt att hitta i mina fyra likadana cykelväskor. Att jag är otränad och motvinden gör att snitthastigheten
under den första veckan som det tar mig från Kapstaden till Cape Augulhas inte blir mer än 12 km i timmen samtidigt som baken värker av ovana vid
sadeln. Jag känner mig ovan vid Afrika och slår ofta bara upp tältet en bra bit ifrån vägen utan att söka kontakt med de som bor i närheten. Inga problem uppstår men jag inser efter denna vecka att det är mycket trevligare och säkrare att först fråga om lov innan jag sätter upp tältet då sydafrikanerna är mycket trevliga och hjälpsamma.

Läger för natten.

Känslan av att komma fram till Augulhas är mäktig. Och istället för att ha nått det som är början för min resa känns det som jag nått slutet. Jag
ifrån vägen utan att söka kontakt med de som bor i närheten. Inga problem sätter mig ner och tittar ut över platsen där indiska oceanen och
Atlanten möts och Afrikas kontinentalplatta försvinner ned i havet och känner för
första gången att det jag håller på med verkligen är det rätta för mig att göra just nu.

Afrikansk skymning

Jag beger mig nu av hemåt, mot norr. De första dagarna går genom ett böljande slättlandskap som påminner om Skåne en varm sommardag fast tio
gånger större. Här odlas korn och vete men jag ser även mycket får. Här möter jag en kväll familjen De Barry när jag cyklar ned till deras egendom
för att fråga efter en tältplats. De bjuder in mig i sitt jättelika hus och silverbesticken kommer fram. Det är just detta som jag trivs så bra
med när jag är ute och cyklar. Ena kvällen bor man i sitt tält och nästa natt kan man vara på en stor herrgård.

Vattenhål för både djur och människor (efter vattenkokning)

Landskapet blir hela tiden torrare ju längre in i Karoo regionen jag kommer men utsikten är fantastisk. Och de väldigt få människor jag möter här är väldigt trevliga. Efter någon vecka börjar grönskan komma
tillbaks och vid gränsen till Botswana kan jag se små floder och mindre sjöar.

Typiskt cykelunderlag (grus) genom öppna landskap och oändliga vidder.

Resan går vidare. Jag ska nu ta mig igenom Botswana. Ett land där avstånden är ännu längre än de är i Sydafrika. Jag behöver väl knappast säga att jag
verkligen ser fram emot det.

På återseende.
Eric Ello
[/sida]

Till hemsidan