En dag i paradiset

Parco Nazionale Gran Paradiso är en fantastiskt vacker nationalpark som ligger i nordvästra hörnet av Italien. Parken ligger precis på gränsen mellan de två regionerna Piemonte och Valle d’Aosta och gränsar västerut mot Frankrike. Kännetecknande för parken är den höga höjden där många av topparna ligger på runt 3000 meters höjd. Mont Blanc, eller Monte Bianco som den kallas för i Italien, ligger längre norrut på gränsen mellan Frankrike och Valle d’Aosta som en förlängning på denna lite sydligare bergskedja.  I parken kan man hitta många vilda djur som stenbockar, murmeldjur, pärlugglor, rävar, spillkråkor och huggormar samt blommor som edelweiss, smörblomma, förgätmigej och rhododendron.   

Smörblommor och förgätmigej.

Dagen började med att klockan ringde klockan sex hemma hos min frus farmor. Trots att det var tidigt och att sängen lockade var det inga problem att stiga upp då dagen skulle innebära ett länge emotsett besök i den italienska nationalparken Gran Paradiso eller översatt till svenska, det stora paradiset. En stor fördel med att bo i Piemonte är att man alltid har nära till bergen. I detta fall skulle vi behöva köra bil i 2,5 timmar innan var framme vid vårt mål. Sällskapet för dagen bestod av mig själv, min fru Wanda (som kommer från Italien) och min frus kusin Eligio som också han är från Italien. Efter att ha plockat upp honom och tankat fullt var vi på väg. Precis som överallt annars i världen är vädret uppe i dessa berg ombytligt och man vet aldrig vad man får.  Vi hade väntat ut det ovanliga dåliga vädret för slutet av juli i Italien och valt en dag som enligt väderprognoserna skulle bli varm. Trots detta tog det inte lång tid innan de första regndropparna började smattra mot taket på bilen utan att vi hade kommit högre upp än 300-400 meter över havet. Vi fortsatte emellertid framåt på autostradan, den italienska motorvägen, och relativt snart upphörde regnet. Efter att passerat Turin och kört ytterligare cirka 20 minuter norrut var det dags att svänga av från autostradan.  Nu började den roliga biten; i takt med att vi kom längre bort från motorvägen, klättrade vi högre och högre samtidigt som vägen blev mindre och mindre.  På vissa ställen passerade bilen så tätt inpå hus att man nästan skrapade sidan av karossen. På andra ställen klättrade man sakta uppåt på serpentinväggar.  Oavsett hur vackert det är i den här typen av områden så börjar man fundera på hur det skulle vara att bo på ett sådant ställe. På vintern när snön faller måste det vara mycket isolerat och rent av svårt att klara saker som exempelvis inhandling av mat. Utan några större problem kom vi så småningom fram till det lilla samhället (tillika kommun) Ceresole Reale. Stället var fantastiskt idylliskt med klassiska alpstugor som klättrade uppför de branta barrskogsbetäckta sluttningarna och i mitten av allt låg en glimrande klarblå sjö med en campingplats och en turistinformation inhyst i en timmerstuga. 

Ceresole Reale

Denna inbjudande sjö med namnet Lago di Ceresole Reale (Ceresole Realesjön)ligger på den första platån i nationalparken på 1582 meters höjd. Därefter kan man om man så önskar med bil fortsätta att klättra mot ytterligare platåer belägna högre upp. På den karta vi köpte på turistinformationen hade vi hade emellertid upptäckt en led som utgick från platsen som vi befann oss på och som vi gärna ville prova. Kartan som också hade en beskrivning av de 39 olika lederna på baksidan informerade oss om att denna led, led nummer 3, hade en höjdskillnad på 1057 meter, att den var av svårighetsgrad 2 på en tregradig skala samt att det borde ta cirka 3 timmar att gå leden. Ivriga att komma iväg tog vi våra ryggsäckar och började gå.

Sjön Lago di Ceresole Reale (eller dammen)

Det första vi upptäckte var att sjön inte var en sjö i ordets rätta bemärkelse utan istället en damm. Eligio blev genast eld och lågor då han är en klassisk civilingenjör med konstruktion av stora saker som specialitet. Även om jag numera klarar mig rätt bra på italienska så kan jag inte påstå att jag behärskar tekniska termer som avrinningskanal och dylikt särskilt bra. Eligio såg det dock inte som ett större problem och jag fick en lektion i dammars tekniska uppbyggnad. Av all information som jag fick så kommer jag i skrivande stund inte ihåg så mycket mer än att dammen byggdes 1931. Den har därmed varit med ett tag och sett en och annan bergsvandrare genom åren.

För att komma dit där själva leden började var vi tvungna att gå runt dammen.  På vägen dit såg vi många som var ute och flanerade men också en kille med en camelback som sprang. Efter ett tag såg vi också personer som verkade agera vakter och på olika ställen var små vimplar med texten Sky Marathon uppsatt. Det var uppenbart att någon slags maraton eller ultramaraton pågick i den extremt kuperade terrängen. Självklart väcker den sortens utmaningar en hunger och resten av dagen gick jag och drömde om att själv kanske ställa upp i denna tävling en dag.

Royal Ultra Sky Marathon

Leden började med en riktigt brant del där stigen slingrade sig uppför bergsidan omgiven av barrträd och en undervegetation som påminner om den i Sverige med blåbärssnår och slumpvis utspridda kottar. Mönstret för resten av dagen stod ganska snabbt klart. Eligio som tränar löpning fem dagar i veckan med tonvikt på 800 meter tog snabbt täten följd av mig och en bit bakom Wanda. Wanda fick en tuff start på vandringen då hon hade för lite bränsle i kroppen. Samma sak gällde till viss grad även för mig då jag alltid haft svårt att äta tidigt på morgonen men nu framåt 11 började det bli dags att låta bananen i magen få lite sällskap. Wanda åt en banan och jag tog lite choklad i väntan på lunchen.  Mina krafter fylldes dock på kontinuerligt av en natur som fick en att tappa andan. Efter en knapp timme kom vi fram till en ljudlig mindre fors där det kristallklara vattnet utstrålade färskhet och isande kyla. Hade vattnet varit lite djupare hade jag definitivt tagit ett dopp men som det var nu fick jag nöja mig med att doppa huvudet i vattnet och plaska lite vatten på överkroppen. När man fyllde på vattenflaskorna visade det sig att vattnet var lika kallt som det såg ut att vara. Efter bara några sekunder började det värka i fingrarna men en besvikelse över att inte ha doppat sig dröjde ändå kvar efteråt.

Blöt i håret

Nu var inte allt perfekt den här dragen trots strålande väder och fantastisk utsikt utan det fanns ett stort aber, nämligen flugorna. Så fort vi stannade till svärmade flugorna kring oss och hade det inte varit för det goda humöret hade det varit riktigt irriterande på gränsen till olidligt. Flugdensiteten var särskilt hög på de komockor som frekvent förekom på stigen.  Det skulle nämligen visa sig att man på våren låter korna gå uppför de branta och smala stigarna för att sommarbeta på högre platåer. Samtidigt som man försökte tänka på att stampa lite extra när man tar sig fram för att skrämma bort de huggormar som ska vara talrika fick man se upp så att man inte satte ned foten i någon av dessa illaluktande och flugattraherande mockor.

Efter en och en halv timme öppnade skogen upp sig och vi en fick utsikt över de toppar som vi var på väg upp mot.  Samtidigt kom vi fram till en av flera alpeggi som skulle kanta vår väg. En alpeggio är ett enklare stenhus som hjälper koherdarna när de ser efter korna. I praktiken var denna alpeggio som heter La Balma dock en stenruin som om inte nu åtminstone tidigare hade varit ett skydd för det ombytliga vädret. La Balma ligger på 1922 meters höjd och är därmed inte så långt ifrån vår egen högsta punkt, Kebnekaise, på 2111 meters höjd. Vid denna punkt hade vi cirka 700 höjdmeter kvar och 350 höjdmeter tillryggalagda. När vi tuggande på våra smörgåsar lyfte blicken mot de dim- eller molnbetäckta topparna utbrast Eligio:

”Dit ska jag. Jag ska stå där uppe i dimman och blicka ut över dalarna. ”

Full av positiva tankar tack vara den fina naturen protesterade inte Wanda utan tuggade fullt upptagen förnöjt vidare på sin smörgås. Jag sa inget men även jag närde en dröm att stå där uppe på en av topparna och inhöljd i dimma blicka ut över landskapet nedanför.

La Balma

Ivrigt påhejade av Eligios hejarop manca poco (bara lite kvar) klättrade vi meter för meter uppåt samtidigt som kunde vi se hur naturen ganska snabbt ändrades.  Innan länge så såg bergen ut som de norsk-svenska fjällen med stenbeklädda vyer och lite gräs och tåliga blommor som enda växtlighet.  Nu hade vi kommit upp på det som på italienska kallas piano dei morti eller de dödas platå. Jag vet inte om det är den tidigare klättringen som har fått massvis med italienare att döda störta ned på denna platå varpå man gett den dess namn eller om gengångare bebor de smala klyftorna under de stenbumlingar som någon förhistorisk jätte kastat ut men detta är namnet den fått. Vi fick nu en fantastisk utsikt över den tidigare beskrivna dammen (eller sjön) Lago di Ceresole Reale och passade samtidigt på att ta tjogvis med foton. Vi stötte också på de kor vars avföring vi tidigare gjort bekantskap med. Korna såg harmoniska ut och gick omkring och klämtade med sina bjällror. Deras stolta uppsyn tydde på att de var medvetna om att de bästa ostarna och den bästa mjölken kommer från de kor som äter det bästa och allra godaste gräset.

Kor på de dödas platå.

Har man varit gift i sex år och tillsammans i åtta så lär man känna sin bättre hälfts ansiktsuttryck och efter en snabb titt på Wanda insåg jag att det började bli dags att vända. Wanda hade gjort en fantastisk vandring och klarat av massvis med branta klättringar men nu började det nog räcka. Är man som äkta make smart och vill få med sig frugan på fler vandringar gör man bäst i att inte pressa för mycket i ett sådant läge. ”Manca poco”, förkunnande däremot Eligio längre fram då han i denna sak saknade mina känselspröt.

Utsikt från de dödas platå med Lago di Ceresole Reale i bakgrunden. Frugan Wanda.

Med löfte om vinande snöbollar i den italienska sommarvärmen lyckades vi faktiskt locka frugan till foten av den sista toppen. Den fantastiska frugan gick dessutom med på att vi två hetsporrar skulle få fortsätta ensamma den sista biten medan hon vaktade våra ryggsäckar. Det skulle ända bara ta femton minuter upp informerade jag om eller med Eligios ord: manca poco.                     

Foten av toppen.

Jag älskar att i symbios med min egen kropp frustande och pustande kämpa mig upp för branta fjällväggar. Denna gång var inget undantag utan jag njöt av att meter för meter närma mig en av de dimhöljda bergens många toppar. Eligio hade skuttat iväg som en av de stenbockar som vi aldrig fick se skymten av och varje gång som vi ropade till varandra studsade våra röster fram och tillbaka mellan bergsväggarna vilket första gången under några panikfyllda sekunder fick mig att frukta laviner eller åtminstone stenras eftersom mängden snö var extremt liten. Faran för detta var dock aldrig särskilt stor utan de största farorna låg i att antingen halka och bryta foten eller som den lägst belägna personen få en nedstudsande sten på sig från den som gick ovanför. Jag har dock vandrat i den här typen av terräng många förr och någon rädsla förelåg aldrig även om jag flera gånger fick använda både händer och fötter för att ta mig uppåt. Fyrtio minuter efter att vi hade lovat frugan att vi skulle vara tillbaka efter en halvtimme stod vi uppe på en smal kam och blickade ut över ett landskap på andra sidan fyllt med filmjölk och med en rasande nordanvind som inget annat ville än att tvinga oss ned igen. Sommarklädda med shorts och t-shirt tog vi några pliktskyldiga foton där man kan ana konturerna av en person innan vi satte av nedåt igen.  Känslan av att ha stått på en topp hade dock som alltid varit en euforisk upplevelse. Att få besegra berget eller åtminstone respektfullt få sätta sin fot på dess hjässa är en sak som jag vill uppleva gång på gång och som jag aldrig tröttnar på. Även om det hade varit dimma på toppen, eller kanske moln, och också i grytan på andra sidan så fick man en fin utsikt ned i den dal som vi hade kommit från. Utspridda bland stenarna låg små snöplättar och långt borta kunde man skymta den damm därifrån vi hade kommit. 

Eligio på toppen. (En topp)

Femton minuters halkande och skuttande senare kom vi tillbaka till den plats där vi hade lämnat frugan. Hon var på gott humör och inte alls sur över att vi hade tagit dubbelt så lång tid på oss tillbaka som vi hade sagt. Det var nu sammanlagt 4,5 timmar sen vi hade gett oss av från bilen men vi kände att med den fart som vi höll nedför så skulle vi kunna ta oss tillbaka till bilen på mindre än en timme och det utan att rulla nedför de brantaste partierna. Vi tjattrade ivrigt på om vilken fin dag det hade varit och på stående fot (eller gående fot snarare) bestämde vi för att nästa år beta av ytterligare en av de 39 leder som finns att tillgå. Nästa gång vill vi emellertid gärna försöka att övernatta någonstans så att man kanske t.o.m. kan klara av två leder. Oftast är övernattningsställena små och blir snabbt fullbokade, speciellt under högsäsong som det var nu varför man bör vara ute i god tid med bokningar. Att tänka på är också att dessa övernattningsställen alltid är belägna nere i dalarna vilket innebär att man inte gör en halv led för att sen övernatta utan man måste gå fram och tillbaka på samma dag. Två av lederna går dock in i Frankrike och där kan man säkert hitta övernattning på den franska sidan och därmed kan man göra en tvådagstur.

När vi en timme senare nästan var framme vid bilen stötte vi på ytterligare en löpare. Vi passade på att fråga honom om tävlingen och han informerade oss om att tävlingen var 54 km lång. Jag blev eld och lågor och väl hemma hittade jag information på nätet om tävlingen (endast på italienska). 54-kmsklassen har en total stigning på 4000 meter och en total nedstigning på 4400 meter så det är ett riktigt jobbigt lopp. Det finns också en kortare sträcka på 27 km som man kan göra och p.g.a. de extrema höjdskillnaderna så kan det vara lämpligt att börja med den.

Länk till banprofiler, http://www.royalmarathon.com/it/node/37, och länk till videoavsnitt från tävlingen 2009, http://www.youtube.com/watch?v=ze8tUkjDUXc.

Väl framme vid bilen värkte benen rejält och vi vara alla tre trötta. Vi hade haft en fantastisk dag men också funnit en anledning (eller i mitt fall två) till att komma tillbaka.