En budgetseglares guide till en världsomsegling i orkansäsong

I juni förra året kastade S/Y Aurora Borealis loss med en tre man stark besättning för att segla jorden runt. ”Segla söderut tills smöret smälter och sväng sedan höger” var färdvägen. I sinnet fanns söderhav, solnedgångar, vacker dykning, möte med avslappnade kulturer och ljumma nätter på havet under en klar stjärnhimmel. Det visade sig snart att långsegling erbjuder betydligt mer än det.

Med ett brak gick vi på grund så det skälvde i skrovet utanför Kiel. Det var andra gången vi ofrivilligt strandade, ett dygn efter att vi lämnat Sverige brakade vi på utanför Danmark i hårt väder efter att vår motor gått sönder. Det var dock tyvärr inte den sista gången skulle det visa sig. Sandbankarna hade flyttat sig flera kilometer sen våra sjökort trycktes och vattnet försvann snabbt under båten med tidvattnet som forsade förbi i styva fyra knop. När floden återvände lättade båten under tunga dunsar och skälvningar. Rodret hade sprickor i infästningen, vi läckte in 150 liter i timmen, vindrodret (självstyrningsanording) var trasigt, motorn kokade konstant, allt i båten var genomblött, det kändes som om kölen satt lös och stämningen och motivation var i botten ombord när vi nådde ön Helgoland i Nordsjön. Vi saknade våra flickvänner, familj och vänner. Båten var ett vrak. Alla var sjösjuka. Vi hade avverkat knappt 1% av den tänkta seglingsvägen. Hade vi tagit oss vatten över huvudet? Skulle vi ge upp och åka hem?


Det hela hade börjat som en kul tanke över några öl hemma hos mig ett år tidigare. Min vän Mattias föreslog att vi skulle segla till Madagaskar, jag kontrade att då kunde vi lika gärna segla hela vägen runt. Vi skålade på det, i visshet att vi saknade såväl båt som erfarenhet och pengar. Någon vecka senare såg vi en liten och sliten men robust båt på land som någon sagt var duglig att långsegla med. Mest på kul skrev vi en lapp på baksidan av ett bolagskvitto att vi var intresserade av båten och klämde fast den bakom rodret. 15 timmar senare ringde ägaren, en gammal man vars dröm var att segla jorden runt men som blivit för gammal. Vi fick ”an offer we could not resist” på båten. Plötsligt var planerna konkreta. Micke, en god kamrat från min tid i det militära, var med på planerna. Ett hektiskt år av universitetsstudier, renovering av båten och nattarbete för att dra in pengar följde. I juni sjösattes båten och vi var på väg. Tills vi gick på grund.

Några dagar av kamp mot oss själva följde på ön där vi befann oss. Vi bestämde oss till slut för att det var för tidigt att åka hem, men målet med resan för mina kamrater ändrades. Till Söderhavet men inte längre blev den nya föresatsen. Vi halade upp ankaret och började segla genom engelska kanalen. Ibland gick det fort. Ibland gick det bakåt när tidvattnet vände. Ibland gick det inte alls, som när vi fastnade i kanalerna i Holland på grund av storm och för lite vatten under kölen. Igen. Men vi lärde oss dag för dag hur båten fungerade, lagade det som behövdes i omgångar, började jobba med istället för mot naturen och efter två månader steg vi i land på Kanarieöarna. En delseger.

Atlanten låg framför oss. Ett stort hav, men även en lång seglats börjar med att man tar sig ut ur hamnen. Månaden var september och orkansäsongen var i full gång. Många hade varnat oss för att segla den tiden, men eftersom bland det första man lär sig på havet är att folk pratar. Mycket. Om allt. Så gav vi oss iväg ändå. Dumdristigt kanske, men vi höll hela tiden koll på lågtrycken via satellitväder. Naturligtvis råkade vi segla i den värsta orkansäsongen i mannaminne. Enorma lågtryck med vindar ingen kan klara, över 250 kilometer i timmen, passerade norr om oss och vi tvingades hela tiden längre söderut. Några kraftiga åskväder drabbade oss direkt, men ombord blev den egentliga dramatiken den motsatta mot vad vi väntat oss. Stormarna hade bieffekten att de dödade passadvinden så fast orkanerna var nära guppade vi fram på havet i total stiltje.


Atlanten låg som en spegel. Vackert, men frustrerande. Nervöst när vatten och bränslet ombord började ta slut. Det 33:e dygnet, efter tre dagar med hård vattenransonering, kändes dock doften av fuktig jord och Tobago dök upp vid horisonten. Champagnekorkarna small, jublet steg. Vi hade korsat atlanten.

Jag tog några dagar i ensamhet i land. Packade ner ett tält, köpte en rejäl machete och siktade på närmsta djungelbeklädda kulle i fjärran. Mycket att smälta, behövde tid att tänka. Bland tjattrande fåglar, ångande soluppgångar och några rejäla spindlar i kängorna satt jag och summerade min första oceankorsning. Det kändes bra. Men vad gör man egentligen hela dagarna på havet? Det är en fråga som jag kanske aldrig kommer att kunna förklara helt för någon som inte seglat långt. De som känner mig vet att jag i vanliga fall lever i ett mycket högt tempo med många järn i luften. Mina vänner skrattade när jag sa att jag skulle ut och långsegla. ”Du kommer bli tokig efter två dygn”. Jag är normalt sannolikt ett skolexempel på folk som ligger farligt nära utbrändhet, sover för lite, stressar för mycket och är ständigt på väg någonstans i språng med mobilen klistrad vid örat. Och jag tycker om det. På havet kan en vecka förflyta utan att någonting egentligen händer mer än stjärnornas och himlakropparnas dans. Tiden står still och man är ensam med sina tankar. Man finner vad som finns där, i botten av sig själv. På gott och ont.


Så har plötsligt dagar passerat. Vart tog de vägen? Ingen aning. Men det är ett väldigt behagligt stadium att befinna sig i. Skulle man tröttna på sin inre värld flyr man till andras universum i litteraturen. Eller spelar gitarr, lagar mat, skriver brev, bakar bröd och planerar inför framtiden. För att kunna vara effektiv måste man kunna ta det lugnt och ibland måste man stanna upp helt så att själen hinner ifatt kroppen som en indian en gång sa.

Många kulturer på jorden lever sannolikt så. På San Blas öarna nära Panama hade tiden stått still i hundratals år. Eller den hade kanske snarare aldrig riktigt startat. Folket bodde i gräshyddor, fiskade i urholkade trädstammar, samlade kokosnötter i höftskynken och verkade trivas bra med det.


Hövdingen i byn lät oss stanna som gäster till vår och barnens glädje. De hade sannolikt aldrig sett blonda människor förut och vi var dessutom jättar, deras eget folk är världens minsta efter pygméerna. Mina dryga 95 kilo fördelade på 190 centimeter var föremål för stor fascination. De luktade på oss, sprang fram och rörde nyfiket på oss och drog oss i håret. Det var en ära att få uppleva en av de sista oförstörda urkulturerna.

Andra platser är mer exploaterade men erbjuder andra slags upplevelser. Påskön visade imponerande historiska artefakter från utdöda civilisationer genom sina statyer och gamla stenbyar på vulkanerna.


Galapagos, vårt första stopp i Stilla Havet, var ett av de bättre minnena hittills på resan. Djurlivet har varit isolerat från omvärlden så länge att de inte utvecklat någon rädsla för människor. Sjölejon, pingviner, falkar, jätteödlor och 150 kilo tunga sköldpaddor kan studeras från någon meters håll.


Och dykningen är sannolikt den bästa jag sett. Hammarhaj i stim, fiskande pälssälar, rockor, havssköldpaddor och havsleguaner levde sina liv under ytan utan att låta sig störas av gummiklädda mänskliga besökare. En Edens lustgård.


I skrivande stund seglar vi mot Fiji efter att under några månader ha avnjutit vita sandstränder, tropiska frukter i överflöd men också extrem kommersialisering och dollarturism i Polynesien. Nästa etapp blir en solosegling för mig till Cape York i Australien där min klättrande vän Martin Letzter mönstrar på. Därefter har vi högtflygande planer… Följ oss på www.fangadagen.com.

/Olof Sundström