Drömmen om Matterhorn

Önskan att bestiga berg har funnits länge, drömmen om Matterhorn likaså. Ändå föddes idén om en bestigning av Matterhorn nyligen, det var vintern 2002 som jag fick reda på att tre klätterkompisar skulle åka till Italien för att försöka bestiga detta väldiga berg. När jag fick reda på att de hade en plats över för att bilda två replag såg jag min chans. Självklart skulle även jag med!

Äventyret börjar den 12 juli 2003 då jag förväntansfullt sätter mig på planet mot Milano för att möta de tre polackerna, tillika mina tre vänner, som två dagar tidigare lämnat Stockholm med bil. Sex timmar senare sitter jag och äter pizza i det sommarvarma Italien. Förväntansfullt drömmer jag mig bort från det trånga, folktäta och varma Milano till höga, snötäckta berg och tunn, klar luft. Jag vet att jag nästa dag kommer att få se det berg som jag så länge haft i mina tankar. Nästa dag bär det äntligen iväg mot Cervinia och Matterhorn.

De uppgifter jag fått av den italienska turistbyrån i Stockholm stämmer inte och först efter flera timmar så anländer bussen som ska ta mig till Cervinia. Cirka nio timmar efter bussens verkliga avgång så står jag svettig, men lycklig i Cervinia på cirka 2000 meters höjd. Klarblå himmel gör att utsikten över Matterhorn är hänförande. En viss oro över det som komma skall infinner sig plötsligt då jag står i skuggan av detta enorma berg. Längtan efter att få klättra gör att det ”kryper” i fingrarna på mig.

Samma dag som jag anländer till Cervinia anländer också de övriga tre som jag ska klättra med och efter två dagar av italiensk hysteri så är det med lättnad jag tar emot mina tre polska vänner. Min klätterkompis Patrick, hans pappa veteranen Paul samt bjässen Mariusz som tidigare bestigit bland annat Aconcagua, 6900 möh tar sig ur bilen som är fullpackad med tält, sovsäckar, Trangiakök och all annan klätterutrustning. Jag och Mariusz får uppdraget att undersöka förhållandena på Lion Ridge medan Patrick och Paul går för att inhandla en karta över området. Mannen på guidekontoret berättar om förhållandena på Lion Ridge som verkar lovande, trots att det är dålig tillgång på snö vilket gör att det kan bli svårt att få fram vatten högt upp på berget. Mannen vänder sig till Mariusz och frågar efter vår nationalitet, Mariusz svarar att han är polack varpå mannen utbrister: ”Strong!” Mariusz är inte lite mallig när vi lämnar guidekontoret och ansluter oss till de andra. Stolt berättar han om mannen på guidekontorets synpunkter på polska alpinister. Kanske är det också sant. Stora klättrare som Wanda Rutkiewicz, en av de tidiga framstående kvinnorna inom höghöjdsklättringen, den eminente allroundklättraren Wojciech ”Voytek” Kurtyka, Jerzy Kukuczka och Tadeusz Piotrowski, som var de första att bestiga den extremt svåra Sydväggen på K2 var polacker.

Det var alltså i tryggt sällskap som jag dagen därpå lämnade hotellets varma mjuka säng för en två dagar lång acklimatiseringstur. Det vackra vädret har gjort oss ivriga på att ge oss i kast med Matterhorn så snart som möjligt. Vi går därför lite för fort fram i acklimatiseringen och redan första dan så går vi upp till cirka 3900 meters höjd. Jag känner mig otroligt stark och går före de andra för att smälta snö där vi bestämt oss för att äta lunch. Några timmar efter lunchstoppet och på väg nedåt mot hyttan som vi ska sova i så gör den snabba uppstigningen ändå sig påmind, först i form av ett kraftigt bultande i huvudet och sedan som ett kraftigt illamående. De sista två timmarna till hyttan blir inte de trevligaste som jag upplevt i min korta klätterkarriär och den mesta vätska som jag försöker få i mig kommer upp snabbare än den kommit ner.

Trötta anländer vi till hyttan och till ett varmt mål mat. Morgonen därefter går vi samma väg tillbaka som dagen innan, denna gång mår jag bättre. Utan någon huvudvärk går vi cirka två timmar fortare den här gången, alla utom Paul som tråkigt nog har fått problem med sitt knä. Detta hindrar honom senare från att följa med upp på Matterhorn.

Efter två vilodagar i Cervinia går jag och Mariusz upp till Refuigo Abruzzi på 2800 meters höjd för att sova där. Patrick och Paul ska komma upp till oss dagen därpå via en lite enklare väg. Klockan elva kommer Patrick och Paul och vi påbörjar vandringen och klättringen upp mot Carrel Hut på 3800 meters höjd. Vi lämnar tältet och sovsäckarna och går uppåt, äntligen är vi på väg! Paul har det dock inte lika lätt, han lider ont och knaprar Voltaren och på cirka 3000 meters höjd tvingas han vända. Patrick beslutar sig också för att vända för att ge mig och Mariusz bättre chanser att nå toppen, ett beundransvärt beslut. Jag och Mariusz känner vemod över att det bara är vi kvar men vi peppar varandra att se framåt. Att vi bara är två för det goda med sig att vi kan röra oss snabbare.

Själva klättringen på Lion Ridge börjar egentligen cirka 200 meter lägre än Carrel Hut på cirka 3600 meters höjd. Den inleds med en enkel travers och följs därefter av brant vandring, lättare klättring i vad som känns som en stor grushög innan klippan blir mer fast i ett par replängder och vi når Carrel Hut. När vi kommer fram till hyttan finns det gott om platser kvar, men det kommer fler klättrare hela tiden och hyttan blir nästan helt full.

Kalle latar sig i solen under klättringen mot Carrel Hut.Foto: Mariusz

Vi går och lägger oss tidigt för att var utvilade inför morgondagen. Jag sover oväntat bra och klockan fyra på morgonen ger vi oss av mot toppen. Till en början är alla replagen relativt utspridda, men efter en stunds klättring når vi en lång travers som måste passeras. Där börjar de köer som följer klättringen hela vägen till toppen.
Mycket av klättringen på Matterhorn är förvånansvärt rolig och klippan är fast på många ställen. Dessa partier bryts dock ofta upp av lös klippa som på vissa ställen blir lite läskig då jag upplever det som svårt att hitta något att säkra i. Dessa partier är dock alltid väldigt lätta och jag känner aldrig att det finns någon risk för fall. Då vi klättrade löpande så hade det ändå känts bra att få in någon säkring vid dessa partier. Trots köbildning, lös klippa och de fasta rep som smyckar Lion Ridge, och förstör lite av känslan, är det ändå en otrolig känsla att befinna sig på detta magnifika berg. När vi efter 5 timmar och 40 minuters klättring når toppen är känslan obeskrivlig och jag kan inte minnas när jag senast varit så lycklig som när jag sätter fötterna i den kalla, fasta snön på Matterhorns topp!

Kalle på topp! Fotograferad från förtoppen. Foto: Mariusz

Efter toppfoton, vatten och varsin powerbar så beger vi oss av mot den mödosamma nedstigningen. Mot toppen och på toppen har jag varit uppfylld av ett sorts rus som gjort att jag känt mig oslagbar och stark, nu när vi kommit halvvägs känner jag dock hur trött jag verkligen är. Flera guider med sina klienter drar ifrån mig och Mariusz, som trötta firar oss ned. Jag känner hur jag hela tiden blir tröttare och i väntan på min tur att fira mig ned så somnar jag vid ett tillfälle och väcks av att Mariusz skriker: ”Rep fritt!” Även om jag var den av oss som var aningen piggare upp mot toppen så är det Mariusz som gör grovgörat på väg ner. Utan Mariusz så hade jag fått det jobbigt att ta mig ner. Sju och en halv timma senare når vi äntligen Carrel Hut och en halv portion frystorkat och mängder av vatten senare ringer vi ner till Cervinia. Patrick svarar och jag berättar om den goda nyheten. Inte helt oväntat så möts vi av gratulationer men också av något som är mindre uppiggande att höra: vi måste ta oss ner nu. När vi äntligen når Carrel Hut och tror att vi ska få äta och vila så meddelar de andra nere i Cervinia att vi måste lämna hotellet morgonen därpå! Vi har inget annat val än att snabbt ge oss av neråt för att hinna till traversen på cirka 3600 meters höjd innan mörkret faller. Vi samlar alla krafter vi har för klättringen ner och efter ett flertal firningar hinner vi till traversen precis när solen börjat gå ner över horisonten. Vi skyndar över traversen och når precis fram till stigen som bär ner mot Abruzzi och Cervinia innan det blivit becksvart. Vi är i säkerhet och börjar nu följa stigen ner. Klockan nio på morgonen kliver vi utmattade in i hotellrummet och får njuta av en riktig svensk frukost. Storskorna har nu varit på nonstop i över ett dygn och reaktionerna som jag möts av när jag äntligen får av mig dessa är något som är värt en helt egen berättelse. I vissa fall kan det vara farligt att mötas av rena och väldoftande vänner efter en lång, svettig klättring!!




Text: Karl Olsson