Denali, 2006

Suget i äventyrstarmen började gro efter några månader... jag och Gligor var medvetna om att vi inte gjorde något åt det skulle det snart bli olidligt, en tidsfråga... Bara en sak att gjöra, nämligen att auto-administrera en dos adrenalin genom att med hjälp av Andres Luna från Mexico försöka bestiga det väldigt massiva, och oftast väldigt kalla Denali (Mount McKinely, 6194m), Alaska, nord-amerikas högsta berg...




Jag slänger lystna blickar på snöklädda fjäll som nu syns tydligt i solskenet genom rutan under det att vårat flygplan färdas över Grönlands ännu orörda glaciärer. Hur många av dom kommer att vara orörda och hur länge till? Hur länge kommer det att finnas berg som aldrig bestigits, glaciärer som aldrig vandrats? Visserligen kommer våra barn att kunna vandra och klättra i orörd terräng på månen eller Mars, men själv får jag nöja mig med att vandra i andras fotspår en ytterligare gång till då jag nu begett mig av på ännu en bergs-klättrings resa, denna gången till nord-amerikas högsta berg, Denali (som betyder "den höge" på Athabascan).

Eller McKinley som en amerikans guld-grävare runt sekeskiftet "namngav" det efter sin favorit politiker (stön, inga kommentarer...) Jag hoppas att det dock en dag kommer att återfå sitt ursprungliga namn, "Den Höge" som det bär med högsta legitimitet, för det sticker så upp gentemot omkringliggande berg att man kan se det från 400km avstånd en klar dag, helt otroligt!!

Jag anländer så småningom till Anchorage och sluter upp med Gligor, min kanadensiska vän, samt med Andres, från Mexico. Efter att ha införskaffat mat och utrustning kör vi vidare till Talkeetna flygplats och flyger följande dag till Kahiltna glaciären, vårat basläger.



Vi packar ner 30kg utrustning i var sin pulka medans 20kg bärs på ryggen, och så bär det av samma dag till camp-1, där vi gräver tältplats, slår upp tält och övernattar. Morgonen efter fortsätter vi direkt till camp-3, och kommer fram vid midnatt, men det är ganska ljust ute fortfarande, men det blir bra mycket kallare under natten här på 3300m, termometern visar minus 20, och det blir kallare på natten... Vi ligger kvar i snö-yra i 3 dagar.



Den fjärde dagen kom med solsken så vi bröt upp vårat läger, grävde ner snö-skor och annan packning i snön, sätter på stegjärn och beger oss av mot camp-4 vid ett tiden på eftermiddan. Jag gick uppför branta backar med full packning och pulka, och det dröjde inte länge innan jag tog av mig i T-shirt i den relativa "värmen". Jag blev strax påmind om vädrets nyckfullhet då på bara några minuter en dimma svepte in över oss, och temperaturen föll dramatiskt snabbt. Blev helt blåfrusen på några minuter bara, så efter den incidenten beslöt jag att alltid ha vantar, bataclava och jacka snabbt tillgängliga i fall Kung Bore skulle dyka upp igen.



Men nu hadde vi klättrat ur molnen och var på väg genom "windy corner" i relativt bra väder, samt vidare upp till camp-4 som ligger på 4300m. Vi kom dit efter 7-8 timmar, satte upp tält, värmde upp oss och njöt av något så lyxigt som toaletter här uppe! (Innan hadde vi behövt bära på våra bajs-påsar till nån avlägsen glaciär spricka)

Nu är det snö-storm några dagar på camp-4 så vi ägnar tiden åt att bygga snö-murar, skotta fram vårat tält och att vila upp oss...



Tredje dagen är fortfarande blåsig, men jag och gligor trotsar vädret och går med några amerikanare vi träffat på en liten vandring till "the edge of the world", som dom kallar sydkanten av camp-4 för att den störtar rakt ner i Kahiltna glaciären långt där nere. Där i blåsten turades vi om att bli nedsänkta i en glaciär spricka ett tiotal meter. En helt fantastisk och totalt ogästvänlig värld, jag hänger här i mitt rep, det är tyst som graven, jag kan inte höra mina vänner som skriker nått till mig ovanför, men jag kan höra deras fottramp -duns -duns i snön 10 meter högre upp... och jag tittar och fotar overkliga snö skulpturer stalagmiter, stalagtiter och alla möjliga isformationer i denna till synes bottenlösa spricka... (Jag börjar ana hur Joe Simson kunde känna sig efter att ha spenderat första natten ensam i en glaciär spricka efter sin olycka i "Touching the Void").



Dan efter går jag och Gligor halvägs upp till camp-5 och graver ner ett förråd i snön, en s.k cache, och går tillbaka. Lika bra det för jag fick huvudvärk men mådde genast bättre väl nere i camp-4 igen.






Nästa dag går vi i samlad trupp och flyttar lägret till camp-5, på 5200m. Vi var dom sista som gick upp för dagen, och det blåste väldigt på "west buttress" runt middagstiden, vi gick med rep och full packning och fick koncentrera oss på varje steg framåt och att inte hamna i vindfånget på den smala bergs-ryggen med våra skrymmande ryggsäckar.


Detta var skulle jag konstatera senare det enda egentliga oros-momentet under våran vistelse på Denali, men vi kom fram och kunde gräva och sätta upp läger, och vi upptäcker så småningom att vi glömt våra MSR sprit-flaskor i camp-4. Inga problem, vi snackade med en park-vakt som kunde låna ut en tom flaska till detta ändamål. Värre gick det för ett par japanska klättrare som dagen efter kommit till camp-5. Dom hade knackat på hos park-vakten och förklarat att dom inget tält hadde med sig... Dom fick visserligen sova hos den "snälle" park-vakten, men blev danefter bötfällda 150$ och lev beordrade att avbryta expeditionen och aldrig mer komma tillbaka till Denali...

Vi sov ganska bra den natten, och när jag på morgonen tittade ut såg jag våra amerikanska vänner Dave, Eric och Craig som hadde fortsatt från camp-4 direkt till toppen hela natten, och nu kommit ner till camp-5 på morgonen igen... Dom hade ingen kraft kvar att gå ända ner igen och fick sova i vårat tält medan vi gick upp på vårat toppförsök.



Sagt och gjort, vid middagtiden gick vi, i dimma, men inte mycket vind. Vi nådde ganska lätt Denali Pass där jag passade på att trycka i mig en king-size Snickers som jag tänkte skulle ge mig energi för mitt toppförsök. Det fick istället HELT motsatt effekt. Vad jag inte hadde tänkt på då är att kroppen behöver mycket syre för att kunna matsmälta och förbränna fet och energi rik mat (nötter, socker etc). Men på denna höjden finns det kanske bara 30-40 procent av syrehalten i förhållande till havsnivån. Resultatet blev att jag fick gå och flåsa med bultande hjärta och smått ont imagen de följande timmarna...



Men till slut efter 7 timmar stod vi äntligen på toppen av Denali och försökte titta ut genom dimman... Vilken 'toppen'-uplevelse förresten, ingen euphori som jag upplevt på Aconcagua infann sig, och dessutom började det båsa snål-kallt efter en halvtimma, så vi fick vara nöjda med dagens strapatser och traska neråt igen...



Men när vi hadde gått ner en bit kom solen fram och vädret började att klarna upp för första gången på länge (en polsk klättrare som gått ner dagen innan hadde varit 27 dagar på berget utan att kunna nå toppen) så vi kunde njuta av den enastående utsikten över Mt.Foraker och låg-landet när vi vandrade sakta på väg ner till camp-5 igen, en slags kompensation av det dåliga topp-vädret...



Dagen efter forstatte vi ner till camp-4, och efter att ha vilat upp oss i strålande solsken vandrade vi ner genom natten hela vägen till baslägret dit vi kom fram runt 4-tiden på morgonen. Det var uppehålls väder så vi beslöt oss för att rulla ut våra ligg-underlag och sovsäckar i snön och slagga i några timmar innan de små flygplanen skulle ta oss tillbaka till Talkeetna på morgonen. Jag vaknade av en våt il över ansiktet när jag vände mig om i sovsäcken. Vad nu? har det börjat snöa kanske, tänkte jag och vänder mig om igen. Då känner jag att jag ligger i en smärre vattenpöl som bildats i min dunsovsäck och dunjacka och dun sockor. Det har börjat REGNA på Kahiltna glaciären!! Jag hoppar ur min dyngsura sovsäck och sätter upp tältet. Klockan är 7 och snart kommer planen tänker vi. Men regnet fortsätter och inga plan kom den dagen... Så jag fick gå och lägga mig i våta kläder och sovsäck en natt till. Hoppas att det inte blir för kallt, tänkte jag och tog med mig en flaska kokhett vatten under fötterna. Men denna min önskan hindrade mig inte från att frysa hela den natten, och jag har fortfarande lite stumma och okänsliga stortår efter denna sista natt i baslägret.



Men följande dag kom planen som skulle ta oss till Talkeetna och möjligjöra firandet av vårat lyckade äventyr. Innan jag steg upp i det fick jag reda på att Fredrik Sträng hadde lämnad bas-lägret en dag innan och var nu på väg att lyckas bestiga ännu en bergs-topp i sitt försök att klättra '7 summits' på kort tid...

"Ännu en svensk som vandrar i andras fotspår" tänker jag medans våran pilot rusar motorerna och gjör sig klar att forsla sin inkomst-bringande last av klättrare tillbaka till civilisationens bekvämligheter...