Chile - bergslandet

Artikel om vår lyckade bestigning av vulkanen San José, 5800m, i Chile.

För varje steg jag tar uppför branten, halkar jag ett halvt neråt igen. Det som i Chile kallas ”acarreo” – en brant av lösa stenar och grus, gör verkligen sitt för att bestigningen ska bli så svettig som möjligt. Solen står högt på himlen och försöker hela tiden bränna de små områdena av blottad hud. Näsan och läpparna är speciellt utsatta.

Vi befinner oss i Chile, några timmar med bil öster om Santiago. Efter många timmar i tåg, flyg, buss och bil står vi äntligen vid ledens start. Vår chaufför Luis har släppt av oss på 2600 meters höjd. Överallt runt omkring oss ser jag sten. Sten i alla dess former. Det finns jättelika block, sand och allt däremellan. Det är en steril miljö. Nära 80 % av Chiles landyta består av berg. När vi ser bilen slingra sig bort längs den dammiga vägen infinner sig naturlugnet – den där känslan av att vara en liten, liten del i något mycket större.

Första delen av anmarschen befinner jag mig i ett rus. Det känns fantastiskt att vara här. Återigen den där känslan av att vara liten. Vi följer en vältrampad stig och efter en timmes vandring kommer vi fram till Valle de la Engorda – en stor slätt som sträcker sig fram till bergets fot. För första gången ser vi vulkanen i sin helhet. Härifrån ser den väldigt brant ut, men snart hittar vi den väg vi sett ut sedan innan. Från baslägret ska vi följa en lång bergsrygg som går i nordlig riktning. Inför resan till San José läste vi mycket, studerade kartor och pratade med folk som varit här. För att nå toppen på ett säkert sätt är det viktigt, för att inte säga avgörande, att vara väl förberedd.

I baslägret på 3130 meters höjd finns redan folk på plats och en familjär stämning infinner sig. Vi är alla här för att nå samma mål. Vissa är på väg ner och delar med sig av värdefull information medan vi andra är förväntansfulla på väg uppåt. Vi stannar två nätter, det är viktigt att acklimatisera sig på väg uppåt. Baslägrets lilla stuga är ensam i sitt slag, det finns inga andra stugor på hög höjd här i Chile. Vi trivs i våra tält, men det finns enkla bäddar inomhus för den som hellre väljer det. När solen går ner bakom bergen och det magiska ljuset breder ut sig mår vi gott. Blickarna vänds mot den rödfärgade toppen, snart är det dags att fortsätta uppåt.

Väckarklockan ringer tidigt. Vi har en lång dag framför oss upp till Läger 1 på 4300 meter. Då vi vandrat upp längs leden dagen innan, för att acklimatisera oss, är vi mentalt förberedda och vet vilken väg vi ska vandra. Med full packning går det långsamt uppåt. Vi strävar hela tiden efter att hålla ett jämt tempo för att inte trötta ut oss i onödan. I våra ryggsäckar har vi packat allt vi behöver för de närmaste dagarna – från stegjärn och isyxa till tält och sovsäck. GPS, första hjälpen-utrustning, walkie-talkie och ett glaciärrep har vi med för säkerhets skull. Trots minutiös planering av utrustningen tynger packningen på våra axlar. För en högalpin tur av det här slaget går det inte att packa i sista minuten. Det finns helt enkelt inte utrymme för att glömma något hemma. Innan resan gjorde vi en noggrann packlista med viktangivelser för att kunna optimera packningen.

Sent på eftermiddagen anländer vi till Läger 1. Vi är alla rejält trötta efter en tuff dag. Jag har huvudvärk och vilar i tältet. Vi dricker så mycket vi orkar och ser till att äta ordentligt. Det är många som känner av huvudvärk på hög höjd – det är i sig ingen fara, så länge du orkar äta och sover ordentligt. Om huvudvärken däremot kommer i kombination med illamående och yrsel måste du vända neråt. Annars finns risk att bli allvarligt sjuk eller till och med dö.

Från Läger 1 till Läger 2 på 4800 meter måste vi passera ett enormt fält av penitentes. Penitentes är spetsar av snö som byggs upp när solen står högt på våren och det tar oss tre timmar att gå genom labyrinten. Spetsarna är mellan 40 cm och 2 meter höga och det händer då och då att våra ryggsäckar fastnar mellan dem. Sista biten upp mot lägret utgörs av en brant backe med acarreo – lösa stenar och grus i salig blandning. För varje steg vi tar halkar vi ett halvt neråt igen. Läger 2 tar emot oss med strålande väder och magnifik utsikt. Vi ser spetsiga femtusenmeters toppar så långt ögat når. Under eftermiddagen smälter vi snö och vilar inför toppförsöket.

04.00 på morgonen ringer väckarklockan. Det är viktigt att starta tidigt, eftersom det ofta drar in moln och stormar på eftermiddagen. Solen har fortfarande inte gått upp och den första timmen använder vi pannlampor för att se stigen. Samtidigt som det börjar ljusna ökar vinden i intensitet och det blåser rejält kallt ifrån nordväst. Fem minusgrader på termometern känns med vinden inräknat betydligt kallare. Stigen slingrar sig sakta uppåt mot den glaciär vi ska korsa. Med stegjärn på fötterna och isyxan i handen tar vi oss över. De sista timmarna mot den 5800 meter höga toppen tvingas vi ofta till pauser, den tunna luften gör att allt går långsamt. En fot framför den andra, ett steg i taget och tillslut står vi på den eftertraktade toppen. Äntligen får vi sträcka händerna i luften, krama om varandra och ta de obligatoriska toppbilderna. Nu återstår bara en nerstigning på 2700 meter ner till baslägret.

Nere i baslägret summerar vi bestigningen och den sjutton timmar långa toppdagen. Vi är alla glada över att ha nått vårt mål och konstaterar att våra brända näsor och trötta kroppar var ett billigt pris för att nå toppen. Att jag slumrade till, gående ner från toppen, eller att vi stundvis frös faller snart i glömska. Det vi kommer ihåg och tar med oss hem är det storslagna landskapet och triumfen av att ha nått toppen av vulkanen San José.