Chile 2005, klättring & skärm-flyg

Jag och Stefan flög Paris / Santiago (de Chile) den 10:e January 2005, och innan vi landade kunde vi se toppen på Aconcagua i morgon solen, den vi tillsammans hade stått på precis ett år tidigare!

Vi tog våra 50kg (klätter-packning, rep + skärm-flyg) och letade upp en buss-station i Santiago … Samma kväll satt (snarare låg) vi i ro i en “salon cama” buss på väg till Calama i norra Chile…

Väl där hyrde vi två pick-up trucks med extra diesel jerrycans, åkte till supermarket och laddade upp flaket med mat och vatten och packning...

Nästa dag kom resten av dröm-teamet, så efter lunch körde vi till San Pedro the Atacama, dit vi kom fram tidigt på kvällen. Efter att ha hittat ett ställe att sova på fick vi oss ett ytterligare skrov-mål på restaurang, (det blir nog tid över att koka upp den där pulver-soppan som ligger på flaket..)

Nästa dag var det dags att sticka till Death Valley öknen och glida ner för sand-dynerna med våra
hyrda sandboards, samt testflyga lite med våra flygskärmar. Det var ganska byig vind, med mjuka sand-landningar, men snart hadde vi fyllt upp våra vingar med sand...

Själva namnet på den här dalen säger allt. Efter kl 12 var det så varmt att vi måste dra oss till San Pedro och äta stor lunch + siesta … vi beställde så mycket att dom fick packa ner resterna tills nästa dag...

Idag är vi ute i Salar de Atacama salt-sjö och tittar på flamingos. Ett helt unikt ställe och vi stannar några timmar innan vi åker till Socaire canyon på 3588m höjd och slår upp tälten för natten. Jag vaknar av det aptit-retande (skojar bara...) fräsandet av MSR cooking stove … Kikar sömnigt ut genom tältet och ser hur våra vänner fixar en helt OK frukost.

Eftersom vi känner oss bra trots höjden beslutar vi oss att vandra i några berg nära Laguna Miscanti. Vi vandrar till 4350m (med flyg-skärmar på ryggen). Det var inget vidare flyg-väder men på vägen ner passar jag på att veckla ut min skärm lite, jag blir smidigt luft-buren och får god fart p.g.a tunn luft. Till min förvåning börjar jag strax stiga i höjd och blir tvungen att kraftigt vika öronen på min skärm för att komma ner på jorden igen. Den tunna luften gjör att hastigheten blir stor, och landningen liknade mer ett sidleds inflyg. Med mjuka torvor att plantera häcken i som tur var...

Vi klipp-klättrar på lodräta klippor helt nära våra tält i denna underbara canyon …

Efter lunch kör vi tillbaka till San Pedro de Atacama där vi tankar och inskaffar lite mera äcklig camping-mat innan vi påbörjar vår färd till El Tatio geysrarna på 4300m hójd. Vi kör i 4 timmar i störtregn och lera på slippriga chilenska bergs-vägar... Som tur va hittar vi några tomma byggbaracker där uppe så vi behöver inte slå upp tälten idag :) Så när Martin av egen vilja (med hjälp av en kombinerad halv-nelson/ben-sax) erbjuder sig att koka en super-go potatismos middag till oss och vi spelar kort halva natten och lyssnar på ösregnet utanför, ja då är humöret på topp!!

Nästa morron efter snabb frukost beger vi oss till dom där varma El Tatio geisrarna, och efter circa 5min sitter vi i 40gradigt vatten. Mmmmm...

På eftermiddan har vi vår första aklimatiserings vandring till 5000m... Jag har min flygskärm på ryggen och har tänkt att flyga ner, om det bara ville sluta blåsa... Många moln gaddar sig på himla valvet så det är bäst att passa på, nu eller aldrig. Först flyger Guillaume, han fick ganska brått att komma ner i dalen igen, det var lite guppigt sa han efteråt. Efter Stefans är det min tur nu. Jag har lite problem med starten men kommer iväg ändå efter en stund. Det går mycket guppigt och det känns som om skärmen vill stänga sig flera gånger men jag lyckas komma ner OK. Vårt klart högsta flyg hittils, som att flyga från Mont-Blanc! Eftermiddan spenderar jag och Stefan med att vandra lite ytterligare mellan geisrar i bergen. Tyvärr fick jag bauta huvudvärk efteråt så det var bara att käka en massa vitlök och nurofen tabletter och sova sen, det fixade till den. Dan efter badade vi lite till i geisrarna, packade ihop våra prylar och körde tillbaka till San Pedro de Atacama för att förbereda våran trip till Bolivia och Lincancabur vulkanen 5916m!

Det skulle bli byråkratiskt krångel för oss att köra in i Bolivien, så en agentur i San Pedro fixade att plocka upp oss där och köra till BaseCamp och tillbaka nästa dag. Men givetvis spenderade vi en väldig trevlig kväll i San Pedro - festar staden över alla! Bussresan dit var en resa på en enormt lång raka som gick sakta uppförs genom Atacama öknen.

Ingen av oss hade kunnat gissa att det finns en geiser bad anrättning här på 5000m höjd!

Vi slog upp vårat basläger vid parkingången som sköttes av 4-5 parkvakter. Dom försåg oss med en guide som skulle gå med oss nästa dag (Boliviansk lag, visade det sig, Licancabur år ett heligt berg bebott av Inca indianer 1000 år sen).

Vi vaknar vid 3 tiden och guiden kör oss i jeep en 10 tal km till de gamla Inca ruinerna där våran vandring skall börja. Tyvärr går våran guide vilse i nattmörkret i en dryg timma på fel flank, så vi fick vända om till start-punkten och började om igen, nu i lite ljusare soluppgång...

Vi steg rakt upp på ostabila mobila rullstenar som fick oss att rulla tillbaka för varje steg...

När vi var 30min från toppen tyckte våran guide att vi skulle gå ner igen pga dåligt uppkommande väder, men det visade sig vara falskt alarm, ingen snö och ingen storm. Som tur var gick Martin, Stefan och Guch 200m framför oss och hörde inte våran löjliga guide, utan dom kunde gå vidare till toppen, och till och med bada i världens högst belägna sjö i Licancaburs krater! VICTORY!

Senare på eftermiddan kom agenturen och körde oss till San Pedro. Efter en välbehöven natts sömn beslöt vi oss att köra till Sairecabur vulkanen som är ungefär 6000m hög, denna gången med våra egna pick-up truckar.

På vägen gav kopplingen upp på en av våra hyrda pickup'er så vi beslöt oss för att ställa den vid sidan av vägen och knö inn alla 7 i den (fortfarande) fungerande pickupen. 5 i och två på flaket! Vi kom fram till 5000m höjd i nattmörkret och slog upp våra tält vid sidan av vägen. Det blev en kall natt, men vilken morgon!

Hela världen är omsvept i lätta morgon moln under våra fötter, medan morgon solskenet sprakar pá oss. Vi vandrar upp till 5500m höjd med mycket friskt humör.

Och på vägen tillbaka plockar vi upp den andra pick-upp'en (tur att det går nerför nu!) Vi packar om våra bilar så att all tung vikt hamnar i den (fortfarande) fungerande pick-upen och kör till San Pedro.
Morgonen pajar vi den andra pickupen också! Vi upptäcker att vi har kört massa mil utan kyl-rem (det DÄRFÖR den där lampan lyste så rött). Nu verkar det som vi brännt fast kolvarna i cylindern i den stek-heta Death Valley óknen... nu är det för sent att plocka fram nylon-strumpan och ersätta kyl-remmen med ... Så vi parkerar den vid sidan vägen och halva gänget tar bussen med den värsta packningen, och vi kör vidare med bränd koppling med den andra i 30 km i timmen. (Gissa om polisen stirrade på oss!) Men, det går ju lite nerför nu till Calama så vi rullar mest!
Det lilla familje företaget som hyrt ut sina truckar blev snopna när vi gled in på slirande kopplingar och berättade vad som hänt!

Men nu är det kväll och vi sitter på en nattbuss till Copiapo, och det goda humöret kommer snabbt tillbaka känns det som. Vi skall ju hyra nya pickupar och köra till Oios del Salado imorron! Sagt och gjort, denna gången hyr vi på Avis, lite dyrare kanske, men två superfina Toyota Pickups som vi kör till park- entrén med, skam den som ger med sig!

Det dröjer inte länge för än gänget är installerade på Tejos Hut, och klara för start. Världens högsta bebyggna refuge på ungefär 5830m om jag inte ljuger för mycket nu. Toppen pá Oios (6893m) syns i bak-grunden på kortet.

Jag och Stefan gjorde ett första försök att nå toppen som vi avbröt på 6000m höjd pga vind och kyla som ofta tar ut sin rätt på detta berget (brrrr!), och jag blev genast efteråt tvungen att sticka hals över huvud till Santiago och möta upp med ytterligare rese-sällskap som redan väntat flera dagar på mig...

Men så äntligen nådde en av oss toppen på Oios, nämligen Stefan som skam inte gav med sig, GRATTIS!

Under tiden åkte jag vidare söderut och bland annat vandrade i Torres del Paine national-park i det härliga och blåsiga eldslandet i södra Chile, en perfekt avrundning på en äventyrlig resa för min del...

The Full Monty in english