Brännässla

Familj

Nässelväxter (Urticaceae)

Familjen innefattar 52 släkten och över 1000 arter varav merparten återfinns i tropikerna. I Sverige finns två släkten, nässlor (Urtica) och väggörter (Parietaria) där den senare är mycket sällsynt.

Släkte

Nässlor (Urtica)

Släktet har omkring 45 arter varav framförallt två arter är vanliga i Sverige.

Arter

Brännässla (Urtica dioica)

Etternässla (Urtica urens) tas inte upp här.

Beskrivning

Brännässla blir 20-200 cm hög. Den har motsatta, skaftade och matt mörkgröna blad som är grovt sågtandade med hjärtlik bas. Stjälken är fyrkantig och har rikligt med brännhår. Blomningen inträffar i juli-augusti och frukten är en nöt.

Växtplats

Brännässlan växer gärna på kulturpåverkad, kväverik mark men har även mer naturliga växtplatser. Den är allmän i hela Sverige utom i norra Norrland där det dessutom förekommer en underart, fjällnässlan (Urtica dioica ssp. sondenii).

Växtsätt

Nässlan är vindpollinerande och är en s.k. tvåbyggare där han- och honblommor sitter skilda åt på olika plantor. Brännässlan är en flerårig art med, under jorden, övervintrande jordstammar som skjuter nya skott varje år. Jordstammen är rikt förgrenad och växer horisontellt i marken. Nässlan förökar sig både vegetativt genom jordstammarna men även med frön. Den växer i täta bestånd och kan sprida sig över stora ytor.

Kännetecken

Brännhåren är ett säkert kännetecken som de flesta nog har fått känna på. Nässlorna växer oftast i bestånd.  Blommorna sitter på långa blomklasar i övre delen av plantorna. Bryter man av en stjälk märks det tydligt att barken innehåller starka fibrer. Det står alltid kvar en del vinterståndare som gör det lätt att lokalisera bestånden på våren om man vill komma åt de små primörerna. Vinterståndarna är ljusa till färgen och saknar oftast blad men i toppen kan det sitta kvar rester av blomklasarna. Etternässlan kan förväxlas med brännässlan men den är bara ett par decimeter hög och saknar underjordiska utlöpare eftersom den är ettårig. Bladen är dessutom äggrunda med djupt sågtandade blad. Det finns några andra arter som också är ganska lik nässlan som olika plister, Lamium sp. och dån, Galeopsis sp. Dessa saknar dock brännhår.

Övrigt

Stjälken är ihålig i mitten och omges av en hårdare, kantig veddel och ytterst sitter barken (cortex). Brännhåren är encelliga bildningar och den blåsformiga spetsen har kisel inlagrat väggen. Brännhåret fungerar som en injektionsspruta. Spetsen bryts lätt av vid beröring och det tryck som finns i blåsan gör att cellsaften sprutar ut. Cellsaften innehåller en hög koncentration av myrsyra men även andra ämnen som acetylkolin och histamin och orsakar en brännande känsla på huden. Vid torkning eller upphettning förlorar brännhåren sina egenskaper och slutar brännas. Ståndarna på hanblommorna är elastiska och slungar iväg pollenet. Ibland kan man hitta nässelsnärjan (Cuscuta europaea) som lever som parasit på bl.a. brännässla. Det är en tunn, klorofyllfri slingrande ört utan blad. Nässlan förekomst vid gödselhögar och utedass visar att det är en kväveälskande växt.

Användning

Föda

Nässelsoppa är en återkommande årlig tradition för en del. Det är på våren man beger sig ut och plockar de unga späda skotten som ingår i denna goda rätt. När nässlorna är så pass unga bränns de inte lika lätt när man plockar dem. Färska nässlor kan man hålla en kort stund ovanför elden så att värmen gör att de vissnar lite därefter går det faktiskt att äta bladen utan att de bränns. På vintern finns det små skott som kan användas om man lyckas hitta ett bestånd med hjälp av vinterståndarna. Gräv undan snö och jord tills skotten syns de växer inte speciellt djupt ner i marken.

Rep

Som en slags förstärkning har nässlorna stödjande växtvävnad i form av bastfibrer. Ett stort antal fibrer som är förenade med varandra bildar en sträng. Dessa strängar ligger inbäddade i barken (cortex) och ger stadga åt växten. För att frilägga dessa strängar av fibrer måste nässlorna bearbetas. Man kan utvinna fibrer från det att nässlorna är fullvuxna på sommaren till sena hösten och ibland även när snön har lagt sig. Vill man göra starka, fina snören måste så rena och långa fibrer som möjligt utvinnas. Generellt sett om man tittar på olika nordliga ursprungsbefolkningar så har nässlorna insamlats sent på året när de delvis börjat vissna. Då har de åldrats så mycket att fibrerna är lättare att få rena från barkrester. Det är alltså lämpligt att skörda nässlorna på senhösten. När den infaller varierar i vårt avlånga land men i södra Sverige så någonstans runt oktober-november. Nässlorna får inte ha vissnat så mycket att fibrerna hunnit bli försvagade. Vid bladfästena längst stjälken är fibrerna också försvagade.

Det går att samla och rensa nässlor utan att skydda händerna. Gör på rätt sätt bränner man sig inte så mycket. Kapa nässlan längst med marken. Håll nässlan i vänster hand längst ner i den grova änden. Greppa med tummen och pekfingret, på höger hand, runt nässlan tätt intill den högra handen. Krama med högerhandens tumme och pekfinger runt stjälken och dra ett jämt och stadigt drag med vänster arm så att alla bladen åker av. En del smågrenar kan sitta kvar som man får ta av efteråt. Detta brukar fungera bra men ska man samla mycket nässlor är det rekommenderat att skydda händerna.

Långa kraftiga nässlor ger oftast mer fibrer. Fibermängden i nässlorna kan variera mellan olika bestånd men även inom samma. Prova därför först och bryta av några nässlor nedanför mitten. Går nässlorna, med barken, tvärt av när man bryter dem är det bäst att se sig om efter ett annat bestånd. Men är de sega och håller ihop kan man börja samla. Skörda nässlorna med kniv, sekatör eller liknande längst med marken. Saknar man verktyg går det att dra upp dem med rötterna.

När man samlat färdigt kan man välja och göra på lite olika sätt. Antingen gör man ingenting mer än och hänger upp nässlorna i buntar och låter dem torka för att sedan ta av de blad som sitter kvar. Eller så tar man bort bladen på plats och torkar därefter stjälkarna. När bladen är borttagna ska stjälkarna klyvas på längden, vilket man kan välja och göra när de är färska eller torkade. Är nässlorna färska kan man platta till stjälken genom att trycka ihop den med fingrarna. Vid bladfästena är det hårdare så där kan man behöva trycka med en träbit. När nässlan är tillplattad håller man i den grova änden och för in tummen i nässlan så den börjar spricka på ovansidan av tummen. Dra tummen längst med hela nässlan så att den spricker upp. Denna teknik fungerar bra om det gäller en liten mängd nässlor annars är en kniv bättre att klyva nässlorna med. Bild 1.

Bild 1. En torkad nässelstjälk som klyvs med kniv.

När nässlorna är klyvda ska barken skalas av. Har man färskt material är det bara och börja skala men är det torrt tar man några klyvda stjälkar åt gången och duschar över lite vatten så de blir fuktiga. Ta sedan en själkhalva och håll den med barken vänd neråt. Börja några centimeter in på den tjocka änden och knäck nässlan mot dig så att veddelen går av men inte barken. Lossa sedan försiktigt barken på bägge sidorna om den avknäckta vedbiten tills den trillar av. Fortsätt på samma vis längst med hela nässlan tills bara barken är kvar. Man kan även behöva platta till de torra stjälkhalvorna lite ibland för att lättare få av all bark. På färskt material kan det ibland vara svårare att knäcka veddelen om den är seg samtidigt behövs det inte göras med så korta intervaller utan det räcker med några gånger eftersom färsk bark lossnar lättare. Bild 2.

Bild 2. Den knäckta veddelen på en klyvd nässla.

Det går att tvinna rep av den färska barken om det bara ska användas tillfälligt Repet blir inte lika starkt och när det torkar krymper det kraftigt i diameter och blir automatiskt mycket lösare tvinnat. För att få ut fibrerna från barken måste den torkas först. Torkad bark från tidigt skördade nässlor blir stelare än från sent skördade. Ta en bunt torkad bark och banka med en träklubba så att barken spricker upp. Gnugga dem därefter mellan händerna så att en del av barken frigörs från fibrerna. Gnugga inte ihop fibrerna till en boll utan hantera dem så att de behåller sin längd. Det går oftast inte att gnugga av alla barkrester från fibrerna så när det inte faller av mycket mer slutar man. Bild 3.

Bild 3. Torkade fibrer.

Tälj till en torr gren som påminner om en kniv, ett handtag och en svagt konvex egg på ca 10 cm. Eggen ska inte vara super skarp för då går fibrerna lättare av.

Bild 4. En träpinne med en till täljd egg på.

Håll i grenen med eggen uppåt. Ta en inte allt för stor fiberbunt och lägg över eggen. Placera pek- och långfinger ovanpå fibrerna och tryck mot eggen. Dra därefter fibrerna över eggen så att barken skavs av. Även en del av fibrerna kommer att skavas av men man får försöka reglera trycket med fingrarna så att så mycket bark som möjligt försvinner och så lite fibrer som möjligt. Tekniken påminner lite om när man skäktar lin fast då har man ett slags träsvärd som man slår mot lintågorna så att barken skavs av. Vänd på fiberbunten upprepade gånger och dra den över eggen tills fibrerna är rena. Bild 5.

Bild 5. Dra fibrerna över träeggen.

Beroende på nässlornas kvalitet och när de är skördade avgör hur pass rena fibrer man får men all bark får man oftast inte bort. Därefter är det klart och man kan tvinna rep av fibrerna. Denna behandling av nässlorna är gammal och har använts av olika ursprungsbefolkningar. En något modernare metod som jag läst om är att man kardat de rena fibrerna och sedan spunnit garn av det på samma vis som med ull. Som ni redan förstått är det mycket jobb om man vill ha fram bra fibrer. Bild 6, Bild 7.

Bild 6. Fibrer färdiga att tvinna rep av.

Bild 7. Färdigtvinnade nässelrep.

Nässelvatten

Samla in färska nässlor. Undvik honplantor med frön om du inte vill ha nässlor i hela trädgården eller plocka dem innan blomningen. Lägg nässlorna i en behållare med vatten och låt de ligga där någon vecka. Tiden varierar med temperaturen, är det varmare går det fortare och tvärtom. Man kan även använda torkade nässlor. Efter en tid i vattnet är det bara stjälkarna kvar. Späd med tio delar vatten och använd som gödningsmedel för växter.

Sverige

Förr hade man nättelgårdar där man odlade nässlor. Torkade och färska, kokta nässlor har använts som djurfoder. Enligt några äldre Svenska skrifter så bereds nässlor på samma sätt som lin. I begränsad omfattning har man tillverkat tyg av nässlor. Ordet nettelduk kan möjligtvis ursprungligen vara gjord av nässlor men sedan 1700 talet är det mer en kvalitetsbeteckning på ett mycket tunt linne eller bomullstyg. ”Även av varjehanda gröna växtdelar, färska nässlor, kål, målla mm kokades gröt, där man ej hade tillgång till bättre.”. (Keyland, Nils (1989). Vidare skriver Linné i sin Skånska resa. ”Nätslor woro här plåckade til grönkål, såsom det allmänt sker i Swerige om wår-tiden, så länge denna nätsla är späd och ännu ej fingers lång.”…Somlige lägga til denna sin nätslekål bladen af Änge-löken eller gemen, eller ock Spansk körfwel, at kålen må få en angenämare smak.” På våren har den säkert förr varit ett välkommet inslag i kosten efter vinterns mer ensidiga diet. Man har även gnidigt in sig eller piskat sig med färska nässlor mot ischias, reumatism och förlamade lemmar. Detta har varit vida spritt och man eftersträvade den blodgenomströmmning nässlans gift orsakar. Några andra namn på brännässlan som använts är nälla, stora näter och sturnässla.

Ursprungsbefolkningar

Indianer i Nord Amerika och Canada

Väldigt många grupper använde nässlor. För att utvinna fibrer samlades de vanligtvis in på hösten när de börjat vissna. Vissa grupper som Nuxalk skördade dem när första snön lade sig på bergstopparna. Kvinnorna (som oftast gjorde det här jobbet) tog av bladen från nässlorna och torkade stjälkarna flera dagar i solen. Vissa grupper torkade dem även över elden. Sedan så knäcktes den hårda inre veddelen i korta sektioner och barken avlägsnades. Därefter bankades fibrerna försiktigt eller gnuggades mellan handflatorna för att få bort barken från fibrerna. Urtica lyallii en annan art beskrivs av Stewart, H 1982. ”På Nordvästkusten insamlades nässlor på sensommaren eller tidig höst. Med bladen bortplockade klövs stjälkarna innan de torkades. Barken pillades av, bankades och drogs över en bit ben (björn revben) som hölls mellan tummen och lillefingret medan de andra fingrarna pressade fibrerna mot benet så att barkresterna skavdes av. Långa, fina fibrer, rena och separerade, var resultatet av mycket arbete.” Fibrerna kunde tvinnas på det bara låret eller med en slända. Den tvinnade tråden kunde sedan tvinnas till ett två kardels snöre. De användes till att binda och surra med och som packrem, bågsträng, snaror, harpun och fiskelina, fisknät, anknät mm. Fisknäten färgades ofta med albark för att inte synas så tydligt i vattnet. Saanich från Vancouver ön tvinnade nässelfibrer tillsammans med fågeldun till filtar och sovsäckar. Cowichan tatuerade med nässelfibrer. De gned in fibrer med krossad kol eller andra pigment och drog den under huden med hjälp av en fin nål tillverkad av ett hårt träslag. Många grupper plockade, kokade och åt de unga skotten på våren/sommaren. Detta är något som förmodligen inte har varit traditionellt utan något som de flesta grupper verkar ha lärt sig av Europeiska nybyggare eller möjligtvis från Kinesiska invandrare. Färska nässlor användes bl.a. mot ledgångsreumatism. Man gned eller slog nässlorna på det ställen man hade ont ibland i kombination med att man bastade i en svetthydda. Av nässlor gjordes även tvättvätska som hälldes på kroppen efter man varit i svetthyddan. En dekokt av nässlornas rötter användes som hårvatten för att få ett långt, glänsande hår.