Bergslagsleden Etapp 6: Hammarby-Pershyttan

Denna text beskriver färdväg och sevärdheter längs Bergslagsledens 6:e etapp: Hammarby-Pershyttan. Texten erbjuder också några alternativa vägval och övernattningsplatser samt en del andra intressanta platser.

Av: Håkan Friberg

Jag samlar mina texter om Bergslagsleden här.

HYTTFALLET

Etapp 6 börjar vid Hyttfallet nära Hammarby bruk.

Det är det översta fallet i Järleån nedströms Norasjön, närmare bestämt vid masugnsruinen efter Gislehyttan som var i drift åren 1602-1698.

Hyttfallet från platsen för Kungshammaren

Gislehyttan och Hammarby bruk

Hyttfallet och de anläggningar som byggts upp runt vattenkraften där, har haft en avgörande betydelse för utvecklingen av järnhanteringen i trakten och i hela Nora bergslag. Redan före år 1544 fanns här en bergsmanshytta. Detta år började den så kallade Kungshammaren att anläggas vid Hyttfallet på den norra sidan. Detta på befallning av Gustav Vasa. Under en tid ägde hertig Johan (Johan III) denna hammare och hans bror - hertig Karl (Karl IX) – ägde Bröstorpshammaren precis på andra sidan ån. Det sägs att bröderna var så osams att det var belagt med dödsstraff för de olika smederna att ha med varandra att göra.

Bruket upplevde sin storhetstid under 1800-talet men lades ner 1923.

Bröstorpshammaren

JÄRLEÅNS NATURRESERVAT

Leden passerar sedan över Järleån. Precis på andra sidan ån viker en stig av som leder genom Järleåns naturreservat. Reservatet omfattar marken på båda sidor om ån och sträcker sig från Hyttfallet och cirka 6 km nedströms till Järle kvarn. Även om detta är en ”blindtarm” så är det väl använd tid. Här finns bland annat en möjlighet till övernattning – kanske två?

Reservatet har bildats dels för att skydda ån och dalgången med dess forsar, raviner och yppiga vegetation och dels för att skydda kulturlandskapet och kulturminnen från järnhanteringens storhetstid.

Efter cirka en kilometer kommer man upp på en grusväg som man följer 50 meter innan det är dags att svänga till höger. Om man väntar med att svänga till höger och istället gör en avstickare rakt fram över ån så kommer man fram till en mäktig byggnad som hör till Hammarby gård. Gårdsbyggnaden hittar man om man följer den väg som går till vänster mitt emot den mäktiga byggnaden hundratalet meter.

Hammarby gård

Idag är herrgården privatbostad. I parken finns närmare 40 olika trädsorter. Här självsår sig boken – en av de nordligaste platserna i Sverige. I sina böcker om sevärdheter i Närke berättar C-A Lindstén att statyn Flora som står i gårdens trädgården spökar vid midnatt. Hon vrider då på huvudet. Om det är sant så kan jag berätta att spökerierna har tilltagit. I mitten av september 2020 är stenstoden där Flora brukar stå tom!

På flera ställen längs leden har man byggt broar och spänger för att underlätta för vandraren, men på andra ställen har man varit tvungen att dra om leden på grund av rasrisk.

LÅNGFORSEN och DJUPEDALSFORSEN

Den mest sevärda delen av Järleåns dalgång är den helt oreglerade Långforsen som har en fallhöjd på nästan 20 meter. Den är nästan 1200 meter lång och speciellt under vårfloden utgör den ett magnifikt utflyktsmål. Växtligheten är yppig och där hittar man bland annat tibast, vätteros, lungört och skavfräken. Strömstaren finns året om och ibland häckar kungsfiskaren här.

Vid den nedre delen av Långforsen finns en stor rastplats med ett flertal bord med fasta bänkar och flera eldstäder.

Här finns också ett vindskydd på 2x4 meter. Här finns vedförråd men inga redskap och inget dass. Det hittar man istället vid reservatets största P-plats.

Rastplatsen är mycket vackert belägen vid en parkliknande äng intill forsen. Platsen är välbesökt.

Ungefär 600 meter nedströms Långforsen hittar man Djupedalsforsen. Här har tidigare legat två stycken hammare. Idag finns enbart slagghögarna kvar.

Platsen för Djupedalsforsens båda hammare. En liten bit söderut finns en enkel rastplats med stockar runt en eldstad.

Längs hela Järleån hittar man tydliga spår efter bäver. Den drar sig inte för att ge sig på riktiga bjässar.

JÄRLE KVARN och JÄRLE STAD

Nu återstår dryga kilometern ner till Järle kvarn och slutet på naturreservatet. Detta är i sanning en märklig plats:

Den 10 oktober 1642 fick Järle stadsprivilegier. Järle blev också residensstad i ett nybildat län. Anledningen var dess läge som lämplig startpunkt för den kanal som var tänkt att byggas och som skulle föra Bergslagens järnmalm ut i vida världen via Hjälmaren. Stadens centrum skulle ligga där Järle kvarn finns idag.

Planerna förverkligades aldrig och vid den stora kommunreformen på 1960-talet då alla Sveriges städer omvandlades till kommuner så glömdes Järle bort. Dess stadsprivilegier drogs aldrig in och järleborna kan därför hävda att de bor i Sveriges enda stad. (Nu är sanningen möjligen en annan. Det lär finns en bortglömd stad till – Carl Johans Stad strax väster om Haparanda.)

Järle kvarn

Ja, här tar Järleåns naturreservat slut och det är bara att återvända till utgångspunkten, om inte…

RINGHOLMSFORSEN - DALBOTORP

600 meter söder om Järle kvarn ligger gården Bondby. Därifrån kan man gå rakt över det första gärdet ner mot ån. Då ser man - snett framåt höger – en stor barrskogsklädd kulle. Precis på andra sidan kullen hittar man Ringholmsforsens vindskydd.

Ringholmsforsens vindskydd

Vindskyddet är ungefär 2 x 3 meter och har öppningen mot ån. Eldstaden består av sten med fast järngaller samt tre stockar runt om. Här finns såg, yxa, sågbock och sopborste. Här finns gott om ved i skogen och torrdass strax intill. Vindskyddet ligger i en liten glänta och finns plats även för några tält.

Största fördelen med detta vindskydd är att det nyttjas mycket lite. Det ligger ju efter en kanotled och den trafikeras främst vårmånaderna.

Väljer man att övernatta vid Ringholmsforsen så har man ju ÄNNU längre tillbaka till Bergslagsleden. Men, det går att ta en genväg tillbaka.

Gå tillbaka till gården Bondby och fortsätt landsvägen söderut drygt två kilometer. Sväng sedan västerut mot Västra Sund. Efter 7-800 meter är man framme vid naturreservatet Dalbotorpsravinerna. Jag återkommer senare i texten om detta speciella naturreservat.

Efter ytterligare drygt en kilometer korsar Bergslagsleden vägen och man har då missat drygt halva etapp sex. Detta är inget jag rekommenderar, men möjligheten finns.

TILLBAKA TILL BERGSLAGSLEDEN

Efter denna långa utvikning/omväg är vi nu tillbaka vid Hyttfallet och Hammarby bruk där Bergslagsledens sjätte etapp börjar.

Leden börjar lite småsnårigt med mycket löv. Den leder upp till den asfalterade vägen där torpet Kungsheden en gång legat. Efter bara några meter ser man något intressant inne i den täta skogen till vänster.

Där finns en källare byggd av slaggsten. Min nyfikenhet väcks men någon information hittar jag inte. Runt källaren växer flera små idegranar.

Efter ett par hundra meter viker leden av in i skogen, men om man fortsätter ytterligare ett par hundra meter kommer man fram till Hammarby bygdegård, där det finns utomhuskran för påfyllning av färskvatten. Kranen är placerad under trappan till övervåningen. (Info från värden: Dra inte åt kranen för hårt.) Här finns också tältmöjligheter. Mer info på www.hammarbybygdegard.se.

Hammarby bygdegård

Leden svänger alltså av till vänster ett par hundra meter innan man är framme vid bygdegården. Man följer en skogsväg men viker snart in på en stig över ett hygge, och efter femhundra meter är man framme vid en mycket fin kallkälla vars vatten är klart och smakar gott. Här har man gjort i ordning en liten rastplats med sittbänkar runt en liten eldstad.

Kallkälla

Man hittar oftast kallkällor vid foten av berg. Vattentemperaturen varierar oftast mellan 3 och 10 grader. Det anses bero på att det kommer från sådant djup att det inte påverkas av sommar- och vintertemperaturer.

Etappen fortsätter ut på ett gammalt kalhygge och vidare upp genom en sandig tallskog. När man närmar sig berget Röbraket leder stigen över en hel del klappersten.

Röbraket

Uppe på berget finns platser där man kan ana utsikter över Noratrakten. Utsikterna håller dock på att växa igen, vilket är synd. Stigen klättrar upp till 185 meter över havet och då är man hela ett hundra meter över Norasjöns yta.

Här uppe på den magra tallheden är tofsmes och grå flugsnappare och tjäder vanliga fåglar.

Nu ringlar leden nedåt – bitvis riktigt brant – först genom trevlig blandskog och sedan över ett hygge – och passerar på en bro över en liten bäck. Ett par hundra meter senare är stigen delvis sönderkörd av skogsmaskiner, men det är bara att hålla riktningen.

Jag har sett orkidén skogsnycklar på flera ställen längs denna etapp. Ett av dessa områden finns på andra sidan bäcken men innan man kommit fram till det gammelskogsområde som numera är naturreservatet Alntorps storskog.

Skogsnycklar

ALNTORPS STORSKOG

I naturreservatet Alntorps storskog skyddas en barrskog med gott om sällsynta växter, svampar och djur. Här hittar man till exempel både skägglav och tagellav. I den här typen av skog trivs den tretåiga hackspetten. Här häckar också både järpe och tjäder.

Bergslagsleden passerar rakt igenom reservatet från norr till söder, och även om sträckan inte är längre än dryga femhundra meter så är dessa meter desto angenämare. Leden löper öster om en bäckdal. I anslutning till bäcken hittar man även gamla aspar och björkar, liksom flera källflöden och några partier av barrsumpskog. På de torrare hällmarkerna växer en äldre, gles tallskog och här finns många högresta träd.

Stigen är synnerligen tilltalande.

Skogen har klarat sig undan dagens storskaliga skogsbruk men är knappast orörd. Här finns bland annat flera kolbottnar, som berättar om traktens långa historia av bergsbruk. Hyttorna i trakten slukade stora mängder av träkol, som framställdes genom sakta förbränning av ved i milor. Kolbottnarna är de tydligaste lämningarna som idag finns kvar efter milorna. Tillverkningen av träkol pågick en bit in på 1900-talet, då en stor del av hyttorna i området lade ner sin verksamhet.

Bergslagsleden löper rakt över några kolbottnar. Strax innan leden lämnar reservatet i söder så går stigen rakt över en kolbotten. Strax intill hittar man en tydlig kojruin där kolarna övernattade under arbetet med kolmilorna.

Oftast avslöjar sig kolmilorna genom att stigen är svart (ovan). Nästan alltid kan man då hitta den cirkelrunda formen efter en resmila. Ofta kan man också hitta rester av en kolarkoja. Inte sällan är de belägna precis i kolbottnens periferi och avslöjas främst genom spisröset, men också av nerrasade torvväggar.

Alldeles intill denna finns en gammal träkonstruktion på två träd. Troligen en gammal foderhäck.

Bara lite senare – där leden gör en 90-graders vänstersväng – passerar man över flera kolbottnar. Här hittar jag dock ingen kojruin.

Femhundra meter sedan vi lämnat naturreservatet finns en tvåhundra meter lång avstickare upp till utsikten på Stora Berget. Naturen här uppe är hällmark med många gamla tallar.

Härifrån har man en vid utsikt mot väster och söder. Bland annat ser man Lockhyttemasten på långt håll. Det kan vara värt att röra sig lite här uppe. Här finns flera spännande passager mellan och under klippblock.

På vägen ner passerar man en hel del stora träd. Ett lutar betänkligt. Känslan är Naturreservat! – men så är inte fallet.

Ett par hundra meter senare passerar man ytterligare en kolbotten med synlig (men otydlig) kojruin.

JÄTTEGRYTOR

Cirka en och en halv kilometer efter Stora Berget finns en återvändsled på cirka tvåhundra meter som leder fram till två stora jättegrytor. Dessa har bildats genom att smältvatten från ytan på den flera kilometer tjocka inlandsisen strömmat ner genom veritabla vattenfall och träffade markytan med våldsam kraft. Kanske fanns där från början en liten fördjupning i marken med ett par stenar. Dessa började rotera av det forsande vattnet och borrade sig sakta ner i berget. Efter hand föll nya stenar ner och fortsatte slipandet. Ofta finns dessa ”löpare” kvar i jättegrytorna. Den runda sten som finns i en av jättegrytorna är den sista, och ännu ej utslitna, av de stenar som med vattnets hjälp urholkat berget.

Jättegrytorna har fått sitt namn av att man förr trodde att dessa grytor användes till matlagning av jättarna.

UVBERGETS VINDSKYDD

Tillbaka på leden har man bara hundra meter fram till en kolbotten med tillhörande kojruin och ytterligare hundrafemtio meter senare är man framme vid etappens vindskydd – Uvbeget.

Vindskyddet har måtten 2 x 3,5 m. Det är välskött men aningen glest. Det är byggt mitt på en gammal kolbotten. Skyddet är byggt av stockar och har ett plåttak och litet takskägg. Framför skyddet finns en järneldstad med fast galler och kedja. Runt eldstaden finns sittbänkar i form av två halvruttna stockar. Vedboden brukar vara välfylld, men skogen i omgivningen erbjuder också en hel del ved. Sist jag var där fanns såg och sågbock, men ingen yxa. Torrdass finns i närheten.

Vatten finns (ibland) i bäcken alldeles nedanför vindskyddet.

DALBOTORPSRAVINERNA

Drygt 100 meter efter vindskyddet passerar leden en skogsväg. Här kan det vara dags för en liten utflykt till Dalbotorpsravinerna som jag nämnde tidigare i texten. Det innebär att vi lämnar leden och följer skogsvägen till vänster – söderut. Efter drygt 100 meter kommer vi ut på en större grusväg. Vi följer den till vänster – österut.

Innan vi är framme passerar vi en milsten på vänster sida.

Hundra meter efter milstenen kommer man fram till den rundslinga (1400 meter) som leder runt i naturreservatet. Ta till höger in i skogen.

Reservatet består till större delen av gammal barrblandskog som genomkorsas av bäckdalar som bildar ett system av djupt nedskurna raviner. Den mäktiga huvudravinen i söder har branta, delvis kala, lätteroderade sluttningar med grundare biraviner och källflöden.

I ravinerna och deras närmaste omgivningar har nästan inga virkesuttag eller skogsvårdande åtgärder gjorts sedan dessa träd började växa. Inom reservatet som helhet och särskilt i ravinerna, bäckdalarna och deras kantzoner förekommer flera arter som nästan enbart förekommer i naturskog. Vid en artinventering av främst vedsvampar, mossor och trädväxande lavar utförd 2004, noterades drygt trettio signalarter (arter som indikerar skyddsvärd skog) varav flera är rödlistade. Dalbotorpravinerna är också en sydlig utpostlokal för häckande tretåig hackspett.

Rundslingan kommer så småningom fram till ett stigskäl där leden svänger 90 grader åt vänster (norr). Gör er själva den tjänsten att fortsätta framåt – över stocken – och ta er ner i den djupa ravin som visar sig på höger sida. Makalöst vacker!

Dalbotorpravinen

På vägen passerar man minst två kolbottnar med kojruiner intill. Gå sedan tillbaka och fortsätt slingan runt. Passa på att lära er lite om granbarkborren när tillfälle ges.

Granbarkborren

Har man ögonen öppna kan man också hitta orkidén grönvit nattviol.

Nu är det dags att återvända till Bergslagsleden där vi lämnade den. Stigen slingrar sig fram genom ganska växtrika områden. Den är fortfarande tydlig, men ger ändå en känsla av att inte vara lika ”välvandrad” som tidigare.

Man sneddar över en skogsbilväg och närmar sig stora kraftledningar. Givetvis är det uthugget under kraftledningarna. Plötsligt ser jag något mycket intressant! Till höger – 50-60 meter från stigen – ser jag en stege/trappa som klättrar upp för branten till Uvbergets högsta topp. Jag letar mig fram genom snår och stenskravel och står till sist vid foten av trappan…

Trappan

Jag vågar inte...

Några hundra meter senare leder färgmarkeringarna vandraren ut på en grusväg, men redan efter femtiotalet meter lämnar vi den igen och svänger in på en mindre skogsväg med låst bom en bit in. Denna del av leden är ganska tråkig. Man går genom slyig skog och ser egentligen inte någonting åt sidorna.

Efter hand ändrar dock naturen karaktär. Uppe till vänster ser man vacker tallskog med rikligt med ljusa lavar. Rakt fram närmar vi oss ett krön. Man anar att man snart kommer till en utsikt.

Tack vare (!) ett rejält hygge har man här en magisk utsikt över Norasjön och Nora stad. Passa på! Om ett par år ser man enbart sly.

Utsikt mot Nora

Nu bär det utför. Vi passerar Lingonbo och fortsätter in på en smal stig över ett gammalt hygge och vidare in i tallskog. Jag vandrar här den 1 juli och just nu hör jag ångloket på Sveriges äldsta normalspåriga järnväg.

Det fortsätter utför, ner mot byn med det egendomliga namnet Källarhalsen. Man följer byvägen genom den pittoreska byn. Avslutningen genom byn är inte lika mysig. Leden gör en tvär sväng till vänster och löper kanske femtio meter genom garanterat fästingrika snår.

Cirka tvåhundra meter löper leden parallellt med både järnvägen och länsväg 244, sedan tvärar den över först järnvägen och sedan länsvägen.

Järnvägen - som fram till slutet av 1970-talet ingick i AB Nora Bergslags Järnvägars enskilda järnvägsnät – går mellan Ervalla och Nora och är Sveriges äldsta normalspåriga järnväg invigd år 1856. Numera är det en museijärnväg med trafik under sommaren.

Möjlighet finns att åka bland annat från Pershyttan, som man passerar på etapp 7.

Strax söder om järnvägen passerar leden länsväg 244. Här finns täta bussförbindelser med Örebro och Nora.

Sedan leden passerat länsvägen går den ut över en ganska stor mosse. Denna mosse har under lång tid använts för torvbrytning. Strötorv har under första halvan av 1900-talet varit en viktig handelsvara som bland annat använts till tätorternas torrtoaletter och vid avfallshantering.

Torvmosse med odon

Sedan man passerat torvmossen vandrar man genom tilltalande blandskog. På vägen passerar man såväl kolbottnar som kojruiner samt en del riktigt stora tallar.

GENVÄG TILL ETAPP 7 - RUNDSLINGAN

När leden närmar sig Digerberget – cirka halvannan kilometer innan etappmålet – kommer man fram till det stigskäl där Digerbergets rundslinga (blåmarkerad) viker av från leden. Man kan kapa ungefär tre kilometer av leden och följa denna slinga ner till den plats där den ansluter till etapp 7. En annan anledning kan vara att man söker efter lämpligt vindskydd och det kan man hitta här.

Efter bara tiotalet meter passerar man en kolbotten med en tämligen välbevarad kojruin intill stigen.

Här ser man formen på hela kojan. Rakt fram spisröset samt de nerrasade väggarna på båda sidor.

Efter några hundra meter på lättvandrad stig i svag uppförsbacke blir stigen lite besvärligare. Den löper fram delvis på Yoldiahavets strandvallar och är därmed mycket stenig. Efter ytterligare några hundra meter upphör dock svårigheterna och man kan nu gå på fina stigar vidare söderut. Har man ögonen öppna kan man hitta flera kolbottnar och flera kojruiner på vägen.

Leden passerar nära Lilla Rammsjön. Där finns en kort avstickare ner till sjön och vindskyddet. Strax intill där avstickaren går ner finns ett dass. Där finns också en välbevarad kojruin exakt vid stigkorset. Den är helt övervuxen av ris, men det är lätt att hitta spis och skorstenshål.

Vindskyddet är av min favoritmodell med ”altantak” med eldstad under tak vilket inte är så vanligt längre.

Innermåtten är cirka 3 x 3 meter och det är inrett med två sittbänkar längs kanterna. Dessa kan flyttas ihop till en acceptabel sängplats. På golvet får ytterligare 3-4 personer plats. Utanför vindskyddet finns en eldstad med sittplatser runt. Här finns vedlager som faktiskt aldrig varit tomt när jag besökt platsen. Såg, yxa, sågbock och huggkubb finns på plats. Utsikten över sjön är njutbar. Denna plats får ofta besök vintertid eftersom Kilsbergsspåret går förbi här.

Som jag nämnt tidigare så kan man se en hel del lämningar från kolmilornas tid när man vandrar denna blåfärgade slinga. Stigen går rakt över minst sju kolbottnar och jag har lokaliserat fem kojruiner intill stigen. En ganska tydlig hittar man cirka trehundra meter vidare längs leden, på norra sidan.

Från Lilla Rammsjön fortsätter rundslingan västerut längs Lärkesån (träpil), som så småningom övergår till att bli Lerkeskanalen en mycket vacker del av vandringen som jag dock berättar mer om i texten om Bergslagsledens 7:e etapp. Man passerar grusvägen som går till Pershyttan och stöter sedan på Bergslagsleden igen som då fortsätter söderut.

Från vindskyddet vid Lilla Rammsjön kan man också välja att vandra stiglöst längs Kvarnbäcken till det vindskydd som ligger vid Kvarndammen nära Ramshyttan. Även detta beskriver jag mer i texten om etapp 7.

TILLBAKA TILL ETAPP 6

Nu fortsätter vi på etapp 6 mot Digerberget. Leden går precis i kanten av Sundsmossen som lyser vackert, höstligt gul så här i början av oktober.

Efter endast cirka femhundra meter anar man plötsligt något intressant något tiotal meter in i skogen väster om stigen.

Det ser ut som en kallmurad husgrund eller källare. När jag går dit för att fotografera ser jag att det finns fler mindre gruvhål strax intill.

Jag kontrollerar med Fornsök. De är ganska fåordiga: ”Gruvområde 50x20 m (N-S) bestående av 4 gruvhål, minst 6 skrotstensvarp och 1 källargrund.”

Efter ytterligare en halv kilometer längs leden viker det av en stig skarpt till vänster. Om man – som jag – är en nörd när det gäller kolarkojornas ruiner, så är denna avstickare ett måste trots att vi bara har 250 meter kvar till etappmålet. Drygt en kilometer upp längs denna stig hittar man en kojruin som är ovanlig eftersom den innehåller så mycket mer än sten.

Då och då kan man hitta föremål i kojruinerna. Aldrig tidigare har jag dock hittat en rostig kamin.

Etappmålet för denna del av leden var tidigare Digerbergets klubbstuga – Noras motions- och friluftscentrum. Trots att etappmålet är flyttat till Pershyttan erbjuds här fortfarande kranvatten. På utsidan - intill damernas omklädningsrum - finns en kran som saknar nyckel. Man har istället satt dit en liten skiftnyckel som går utmärkt att använda. Denna kran känns aptitligare än det vatten som erbjuds i Pershyttan.

Digerbergets klubbstuga

Härifrån utgår flera skidspår vintertid. Detta är också utgångspunkt för den rundslinga jag berättat om. Här finns tältmöjligheter, men också ett rejält vindskydd med altantak och eldstad men tyvärr inget vedförråd och inga redskap.

Digerbergets vindskydd

Leden fortsätter rakt över den öppna plan som finns vid klubbstugan. Där hittar man de orangea färgmarkeringarna igen. Till en början följer leden ett av elljusspåren. Strax därefter går man på en bred bro över en bäck. Man är nu inne i Kvarnbäckens-Lärkesåns naturreservat. Det är ett långsmalt naturreservat som vi kommer att stöta på några gånger längs vägen.

I Kvarnbäcken–Lerkesån finns ett av länets finaste bestånd av flodpärlmussla. Musslorna har olika åldrar, vilket visar att nya musslor produceras. Det tyder i sin tur på att livsmiljön är bra även för öringen. Flodpärlmusslans larver lever nämligen som parasiter på öringen gälar i cirka nio månader. I bäcken finns förutom öring även stensimpa och på stenarna växer sällsynta mossor, till exempel trådnäckmossa. Bäver förekommer längs bäcken och påverkar miljön genom avverkning av lövträd och dammbyggen.

Vattnet i Kvarnbäcken-Lerkesån har gett kraft till flera olika verksamheter. Jag återkommer till det senare. Nu är det dags att se upp, för nu viker leden av från elljusspåret.

PERSHYTTAN

Efter några hundra meter passerar leden en märklig sten. Den har definitivt en huggen form och på ena sidan är ett djupt ”L” inhugget.

Efter lite efterforskningar får jag reda på att det är fråga om en så kallad utmålssten. Fast… det blir man ju inte så mycket klokare av. Fb-gruppen Arkeologikollen hjälper till. ”Måla” är en gammal synonym till mäta. Den skulle alltså kunna kallas ”utmätningssten”. Utmål visar sig vara ett område där någon fått tillåtelse att idka gruvdrift. Detta område bestämdes av bergmästaren. Beslut om utmål innebar att innehavaren fick både äganderätt till själva fyndigheten samt nyttjanderätt till själva marken. Den inhuggna bokstaven ”L” visar att detta utmål på något sätt var knutet till Lockgruvan – en av Pershyttans mest kända gruvor som ligger cirka 300 meter från stenen.

Lockgruvan är en av de äldsta gruvorna i Pershyttan. Här bröts järnmalm redan på 1200-talet. Senare låg gruvan öde i perioder. Den öppnades igen år 1739 och under 1800-talet arbetade 15 män och 12 kvinnor där. Lockgruvan stängdes år 1909 och då vattenfylldes gruvan snabbt. Gruvor i närheten fortsatte dock att brytas och på 1960-talet drevs en ort från Storgruvan in under bottnen på Lockgruvan som då tömdes på vatten underifrån. År 1967 upphörde verksamheten i Storgruvan. Detta gjorde att Lockgruvan blev självdränerande ner till 50 meters djup. Nu föddes idén att göra Lockgruvan till en visningsgruva och sedan 2004 kan man följa med på en guidad tur ner i gruvan.

Under säsongen 2019 var Lockgruvan öppen juli månad och halva augusti. Via trappor tar man sig 45 meter ner i djupet. Ytterligare 15 meter ner ligger ett istäcke året runt. Det bildar ett lock över resten av gruvan som fortsätter ytterligare 100 meter ner i berget. Vattenhjulet som finns nere i Pershyttan drev en konstgång samt linspel och pumpar som förde upp malm och vatten ur gruvan.

När man närmar sig Pershyttan följer leden några hundra meter en märklig uppbyggd körväg som sluttar spikrakt ner mot Pershytte station.

Det visar sig vara banken till den malmrutschbana som gick från Lockgruvan ner till järnvägen. Genom lutningen på rutschbanan kunde en lastad malmvagn på väg ner till stationen samtidigt dra upp en tom lastvagn från stationen upp till gruvan.

Leden går över bygatan fram till det järnvägscafé som har öppet sommartid. I den avlånga informationsbyggnaden finns tillgång till handikapptoalett med vatten.

Här väljer jag att avsluta denna text. Mer information om Pershyttan finns i inledningen av min beskrivning av etapp 7.

Jag hoppas att de läsare som känner till detta område kommer med kompletteringar och rättelser.

Här nedan följer gps-koordinater på samtliga platser jag beskrivit i den ordning de dyker upp i texten.