Arjeplog - mer än fiske

INLEDNING

(Är du enbart intresserade av själva fjällvandringen så kan du hoppa över denna del och gå direkt till TRÄNINGEN.)

Vandrarkompis Tommy och jag har en lång historia tillsammans. Vi blev klasskamrater – och bästa vänner – första året på fackskolan (1969) och har sedan dess hängt ihop med kortare avbrott.

På min allra första – egenplanerade – fjälltur (Helagstrakten 1976) hade jag med mig Livskamraten samt Vandrarkompis Tommy och hans dåvarande flickvän S. Den finns kort beskriven här.  Sedan dröjde det LÄNGE innan vi vandrade tillsammans igen. Året var 1999 och denna Sarekvandring är den jävligaste jag gjort. Den finns att läsa här. 

Trots de besvärligheter vi upplevde där var det just då som Vandrarkompis Tommy blev fast. Sedan dess har vi genomfört ett antal vandringar, både på tu man hand och tillsammans med våra respektive Livskamrater.

På senare år har jag utvecklat ett intresse för enklare toppbestigningar, något som Vandrarkompisen är måttligt intresserad av. Vad han däremot ÄR intresserad av är fiske – något som JAG däremot är tämligen ointresserad av. Jag har visserligen följt med på några fiskeresor (Åland, Södermanland, Kilsbergen) tillsammans med Tommy och hans fiskekompisar – och fått EN fisk – men aldrig riktigt fastnat.

Men – undrade Tommy för ett par år sedan – kanske skulle jag fastna om fisket kombinerades med en fjälltur? Tja… det var kanske värt ett försök?

Så jag började besöka fiskeaffärer och hittade snart en i Örebro som jag kände förtroende för. Jag kunde prata med dem om min totala okunskap och jag blev trevligt bemött utan någon som helst von oben-känsla. (Sedan jag lämnat affären stod de kanske och gnuggade sina händer väl vetande att de skulle kunna lura på mig vad som helst…)

Snart nog kom det upp fiskeprylar på min önskelista. Fast det stod just så - ”Fiskeprylar”.

- Vad vill du ha då? undrade Livskamraten.

Det var ju det som var problemet: Jag VISSTE verkligen inte. Men – jag fick verkligen ”fiskeprylar” i julklapp. Eftersom det var Livskamraten som köpte dem så är jag övertygad om att det är bra grejer. Hon gillar kvalitet. Det blev ett ”Shimano EXAGE AX S.T.C. TE” – ett hopfällbart spö bestående av 10 hopskjutbara delar – samt en haspelrulle ”CATANA  2500 FA”.

Drag och lina var jag däremot tvungen att inhandla själv. Så jag gick till affären och sa att jag vill ha drag och lina som gör att jag får upp några öringar och rödingar i Arjeplogsfjällen. Jag kom hem med två skeddrag och 2 spinnare, ett flöte och någonting som måste betraktas som fusk-flugfiske. Det var en nylonlina med tre olika fästen för flugor som man ska kunna met-flugfiska med. Alltså köpte jag också 2 torrflugor, 2 våtflugor och 2 nymfer.

- Vad vill du ha för lina då?

- ???

- Nylon eller flätlina?

Det blev flätlina, för ”med den känner man direkt när det hugger”. Det lät ju bra…

Innan jag lämnade affären hade jag också inhandlat en filetkniv av märket Neverlost. Snacka om att utmana ödet.

Ja, så var det ju det här med fiskekort. Vi ville att det skulle gå lagligt till. Vi gick ut på nätet och kollade. Det visade sig att det finns något som kallas Arjeplogskortet. Det skulle täcka de flesta vattnen. Så jag köpte ett sådant. Hittade sedan en karta över Arjeplogsfjällen där alla undantag fanns med. Det visade sig vara en hel del, men det fanns ju ”lediga” vatten uppe på kalfjället, så vi planerade vandringen efter det. Ingen av oss är speciellt förtjust i björkskog.

Nu var det dags att kolla resväg. Tåg till Jörn och därefter buss längs Silvervägen. Vi bokade tågbiljett och tänkte då inte på att vi skulle komma till Jörn en söndag. På söndagarna är busstiderna annorlunda. Istället för att behöva vänta i Jörn i 1 timme och 40 minuter, skulle vi vänta i 3 timmar och 45 minuter. När detta gick upp för mig startade följande tråd på Utsidan. Den är faktiskt värd att ögna igenom. Titta på de länkar MonicaKa rekommenderar.

Nå. Vi kom dit. Under de nästan 4 timmar vi befann oss i Jörn hände två saker. Först: Det satt ett anslag i väntsalen om att Jörn firar hembygdens dag… just idag! Det som ”hände” var att våra förhoppningar om att något skulle hända ökade. Sedan: Efter två timmars väntan kommer en kvinna in i väntsalen för att städa, men hon gick igen när hon såg oss.

Så småningom kom äntligen bussen. Nu väntade många timmars bussfärd – med bussbyte i Arjeplog – innan vi till slut – någon gång strax före 6 på kvällen – kunde kliva av vid rastplatsen vid Guoletisjavrre och äntligen – efter nästa ett dygns resande – påbörja själva vandringen.

TRÄNINGEN

(Nej, det blir ingen fjällvandring än. Hoppa vidare till VANDRINGEN.)

Det var faktiskt med en viss bävan jag började gå. Jag hade ju inte berättat för Vandrarkompis Tommy vad jag råkat ut för några dagar tidigare…

Alltså… man ska ju sköta om sig… motionera och så…och det gör jag väl... Jag styrketränar tämligen regelbundet, jag cyklar alltid till jobbet – oavsett väder – 5 km mest uppför på dit vägen, jag är ganska mycket ute i naturen på min fritid, jag tar praktiskt taget aldrig bilen för att handla. Dessutom innehåller mina semestrar alltid fysisk aktivitet. Minst två gånger om året rör jag på mig uppe i fjällen.

Borde inte det räcka? Jag har känt mig nöjd med den mängden… länge… men så började Livskamraten jogga!

- Ja, ja, tänkte jag, det går väl över…

Men se, det gjorde det inte! Och jag som alltid betraktat mig som den som motionerar mest i familjen. Ett par gånger i veckan när jag sjönk ner i TV-fåtöljen hör jag Livskamraten ropa ute i hallen:

- Jag sticker ut och joggar ett tag!

Till slut kunde jag inte stå emot. Jag inhandlade ett par löparskor (måste alla löparskor vara så förskräckligt fula?). De stod – provocerande - på skohyllan ett tag innan jag till slut bestämde mig för att snöra på dem och ta mig en runda. Detta var en vecka innan avresedags till Arjeplogsfjällen. Det kunde väl aldrig skada att ha ett par mil i benen innan dess?

Rundan var 5 km – ömsom rask promenad, ömsom joggning. Och jag hade väl inte mer än 5-600 meter kvar när det plötsligt nöp till i min högra vad. Det gjorde så in i h-e ont!

Nå, det hinner väl gå över? Jag rör mig lite försiktigt så länge…

VANDRINGEN

(Om du tror att du ska få lära dig något om fjällfiske så kan du sluta läsa redan nu.)

Så står vi där på rastplatsen vid Guoletisjavrre och snörar på oss kängorna. Jag känner hur det stramar lite i vaden när vi börjar gå. Bäst att ta det lugnt. Jag låter Tommy gå före… så att han inte ska märka något…

Jag hoppades länge att det skulle bli bättre, men det blev det INTE – tvärt om: Det blev det inte! Till sist vandrade jag med ett absolut styvt högerben med foten utvriden åt höger…

- VAD HÅLLER DU PÅ MED? utbrister plötsligt Vandrarkompisen. Har du ont?

Han börjar rota i sin ryggsäck… Till saken hör att det är Tommy som alltid har med vandringsapoteket på våra färder. Han underkände tidigt mina ”2 alvedon och ett plåster” och bestämde självsvåldigt att han tog hand om sjuklådan.

Jag visste att han skulle komma fram med något effektivt… där fanns att välja på…

Jag har ingen aning vad det var han stoppade i mig, men jag är säker på att där fanns ett antal dödskallar på förpackningen och jag kände mig märkligt upprymd resten av kvällen och började se saker som jag aldrig sett tidigare i fj……

Nej, men värken försvann. Och än märkligare: Den kom inte tillbaka!

Vår första tältplats blev precis bredvid stigen, invid en liten inbjudande bäck. Imorgon skulle det bli fiskepremiär…

Vi sov underbart. Natten var lagom sval och vi vaknade helt utvilade vid sjutiden.

Sedan vi packat ihop och gått vidare mötte vi snart ett ganska stort gäng i varierande ålder och kön. De hade diverse fiskeutrustning bland den övriga packningen, vilket föranledde mig att fråga den 10(?)-årige kille som traskade först:

- Fick ni något?

- Ja, jag fick 5 och han där fick 6, och hon…

Yes! Arjeplog! tänkte jag…

 

Vid Jurun stötte vi på det första större vattnet. Här forsar Seldutjåhkå fram under en hängbro. Fiskereglerna säger dock att här enbart är tillåtet att flugfiska, och några sådana – riktiga – grejer hade vi ju inte. Nej, vi ville fram till Ikesjavrre.

På stigen söderifrån, mellan Jurun och Ikesjavrre, skrattar plötsligt en dalriptupp till och flaxar iväg en bit.

Vi stannar förstås till och tittar efter den. Sedan tar vi några steg och plötsligt blir vi nästan överfallna av en modig, ilsken men rädd dalriphöna. Den flaxar alldeles framför våra ansikten och spelar sedan skadad strax framför våra fötter. När vi tittar rakt ner rör sig plötsligt hela marken. Ett tiotal ungar kryper åt alla håll. Alla utom en. Den ligger alldeles stilla…

Utsikten var mycket inbjudande när vi började sänka oss ner mot Ikesjavrre. I ”hitre” delen ligger en renvaktarstuga och nere vid stranden finns ett båthus. Det var öppet och båten på plats, men någon människa syntes inte till. Över sjön cirklade ett antal fiskmåsar.

Både båt och fiskmåsar! Här måste finnas fisk! Vi beslöt oss för att slå läger lite längre bort på den inbjudande sandstranden. Där fanns några laguner, och det kändes intressant att tälta på den smala remsan mellan det stora vattnet och det lilla.

Utsikten från tältet var fantastiskt, men badvattentemperaturen var inget att skryta med. Men – vi badade i ett av de kallaste vatten jag någonsin doppat min lekamen i.

Och så fiskade vi naturligtvis – mycket. Eller rättare sagt länge. Någon fisk fick vi inte, men det kändes rätt skönt att stå där och kasta. Jag är ju nybörjare, så lite kastträning skadade inte. Efter ett tag visste jag nästan var draget skulle plumsa i – åtminstone vid hälften av försöken.

Vädret var faktiskt ganska bistert. Kalla nordliga vindar drog fram längs stranden och lockade oss snart att krypa in i tältet. Vi började fundera på morgondagens vägval istället.

 

Det regnade precis hela natten. Kanske var det aningen snö ett tag, för på morgonen - när nederbörden äntligen upphört - var de vackra fjälltopparna runt Ikesjavrre snöpudrade.

Nu på morgonen upptäckte vi att våra kartor var olika. Leden vi följde igår är inritad på olika ställen. På min går den ända nere på stranden av Ikejavrre, men på Tommys karta är den inritad en bra bit upp i sluttningen. Hans karta är nyinköpt...

När vi hade följt Tjårrojåhkå uppströms en bit så stötte vi på en bro över jokken. Bron såg ganska härjad ut. Kan detta verkligen vara den nya leden?

Även idag var fiskevädret bistert. Det blåste mycket kalla nordliga vindar. Inte så fasligt hårda, men likväl bitande. Vår entusiasm lät sig inte påverkas. Så fort vi såg en möjlighet att kasta så stannade vi

Mellan Ikesjavrre och Tjåresjavrre finns ett antal vidunderligt vackra småsjöar som vi provfiskade.

Inte ett napp än så länge. Det som oroar en del är att vi inte heller ser vare sig något vak eller ens någon fågel som skulle kunna signalera att här finns det fisk... Vackert, men ödsligt.

Jo, något hände! Ett skeddrag försvann. Bokstavligen försvann. Det fastnade inte i någon sten eller så. Efter utkastet var reven tom. Hmmm...

Vid dåligt väder är det lätt att gömma sig under luvan och bara traska på. Då är det stor risk att man missar de små underverken...

Vårt mål för dagen var Tjåresjavrre. Där börjar en dalgång - Visstevagge - som så småningom mynnar ut i Seldutvagge.

Vår tredje tältplats hittade vi i norra änden av Tjåresjavrre. Sjön var till vissa delar fortfarande isbelagd.

Det fanns tecken på att vi inte var de första som övernattat på denna plats. Samerna var här först.

Det blåste en hel del och hela tiden drev det in nya isflak i vår vik. De mörka molnen gav hela platsen en ödesmättad atmosfär. Både kuslig och vacker.

Vi kastade en del på kvällen - utan resultat. Och nordan fortsatte att blåsa... Det var skönt att krypa in i lä och börja förbereda kvällsmaten.

 

Natten var fantastisk...

Tjåresjavrre är en ganska stor sjö. Sedan vi packat ihop vår utrustning fortsatte vi söderut längs den östra stranden och stannade med jämna mellanrum för att prova fiskelyckan.

Då fastnade en spinnare.

Längs Tjåresjavrres västra strand fanns en hel del intressanta stenformationer.

Trots att vinden var fortsatt kall och nordlig och trots att regnmolnen hopade sig runt om och trots att vi förlorat två drag så var vi inte speciellt oroliga.

- Det är klart att vi får fisk...   ... så småningom...

Sedan vi lämnat Tåresjavrre svängde vi mot SO och fångades då upp av jokken från sjö 1111. Detta vatten - Bävkkuljåhkå - följde vi sedan under de följande dagarna.

I den lilla sjön närmast öster sjö 970 (1 km S Tåresjavrre) såg vi vår första fisk! Jag hade kastat ut med skeddrag, och så fort jag började veva kände jag motstånd. Nu jäklar! När draget närmade sig såg jag tydligt att där satt en fisk på kroken... men... när det kom ännu närmare syntes det att motståndet berodde på att kroken fastnat runt linan, och öringen - för en sådan var det! - simmade efter av ren nyfikenhet.

Här stannade vi länge. Nu visste vi att det fanns fisk.

Och här fastnade - och försvann - spinnare nummer två. Kvar fanns nu ett skeddrag samt våra "fuskflugfiskeföremål".

Alla vackra stenformationer och allt vackert vatten gjorde att vi inte tappade sugen. Vandarkompis Tommy såg fram emot att använda flugorna lite mer istället.

Vi fortsatte att fiska oss fram till sjön 906 - 2 km OSO Tjåresjavrre. Vi hade kanske inte tänkt slå läger redan här, men det gick helt enkelt inte att motstå.

På kvällen badade vi och njöt av att vädret åter var vackert. Om bara den där nordan ville mojna...

 

Nästa dag förflyttade vi oss 2 km ner längs Bävkkuljåhkå. De små sjöarna både norr och söder om Bävvijavrre inbjöd verkligen till fiske. Vi kastade - och fastnade - med såväl skeddrag som flugor! Men denna dag lyckades vi rädda dragen.

Följande filmsnuttar ser ut att vara tagna på en och samma gång. Det är de inte, även om platsen är densamma. Film 1. Film 2. Film 3. Film 4.

Trots det soliga vädret: nordan..

Regn på morgonen. Intensivt strilande. Vi dröjde oss kvar. Inte förrän klockan 12 kom vi iväg.

Film från Bävkkuljåhkkå.

Som synes fängslades jag av Bävkkuljåhkkå...

Snart nog kom vi ner i björkskogen - bitvis ganska jobbig - och i och med att vi lämnade Visstevagge och kom ner i Seldutvagge så hade vi inte längre något giltigt fiskekort. Här nere gäller inte Arjeplogskortet. Jo - jag vet - för flugfiske längre uppströms...

Näst sista tältplatsen låg precis nedanför bron över Seldutjåhkå. Mäktigt men knappast tyst...

 

Det kan väl redan nu avslöjas: Det blev ingen fisk. Sedan vi kommit ner i björkskogen hade mitt fiskeintresse bedarrat rejält. Intresset för växter och fåglar tog överhanden. Men Vandringskompis Tommy höll ut. Han försökte i det längsta, främst med flugfuskandet.

Vi tog stigen söderut, över Bänoklippo. Där hittade vi ett av Sveriges vackraste dass. 

Från Bänoklippo och vidare söderut hade vi (nåja, jag) en del häftiga fågelmöten. Vi skrämde upp en tjädertupp, vi vandrade rakt igenom en stor flock av först bergfink och strax därefter gråsiskor. Det som sticker ut mest var förstås ändå de fyra småspovar som vi uppenbarligen irriterade. De turades om att följa oss, sätta sig i trädtoppar och varna ljudligt.

Framme vid Silvervägen klev vi bara över asfalten för att göra ett sista flugförsök i Tjaktjaurälven. Jag ägnade den mesta tiden åt en ganska intensiv växtlighet, bland annat humleblomster...

Denna fjällkvanne var det fler än jag som var intresserad av.

Sedan även Tommy gett upp, återvände vi till Silvervägen. Vad göra nu? Vi hade ju en natt kvar innan det var dags att återvända till Närke.

 

 

Vi tog asfalten mot sydost för att se om vi kunde hitta någon inbjudande tältplats. Och det gjorde vi verkligen. En liten udde stack ut i Vuoggatjålmjavrre och erbjöd en underbar övernattningsplats.

Natten igenom underhöll smålommen med alla sina olika läten. Effektfullt!

Nästa dag förflyttade vi oss bara dryga kilometern till anläggningen vid Polcirkeln, där vi visste att bussen skulle stanna.

 

Där hittade jag ett faktablad om fiske i Arjeplogsfjällen. På första sidan stod ungefär:

 

"Det är inte enbart tur om man får fisk eller ej, men alla vet hur vädret kan påverka, speciellt om det är nordan på kalfjället."

YES!!! Då var det var inte vårt fel, eller...?