Många tror att besök i fjällen kräver långa semestrar och veckolånga vandringar. Denna berättelse motbevisar precis det. Du behöver inte mer än en helg.

Det är den 27 juni. Vi tar oss iväg senare än tänkt från Luleå. Klockan står på 19.00 och vi ska köra till Ammarnäs i Västerbotten.

Vår mikrovandring startar i Höbäcken, norr om Ammarnäs. Vi har planerat att göra en lugn tur i tre dagar för att testa vår nya utrustning till sensommarens längre turer.

När vi kommer till Ammarnäs stannar vi för att fråga om vägen till vår startpunkt. En dam som är ute med sin hund hjälper oss gladeligen, men frågar samtidigt om vi verkligen ska upp så här års? Hon hade besökt höglandet föregående vecka som då var helt snöbelagt. Inget man vill höra tolv på natten när man kört bil fyra timmar i streck.

Hon guidar oss trots allt till vår startpunkt, ger oss några goda råd och önskar oss lycka till. Vi tackar och ger oss in i skogen längs med leden.

Midnattssol

Jag går först. Oskar och Sofia tätt efter. Vi tvekar emellanåt eftersom det faktiskt rinner överdrivet mycket smältvatten utanför jokkarna och vattendragen - något som vi i och för sig har väntat oss. Vi lunkar någon kilometer och kommer förvånandsvärt snabbt till trädgränsen där björkarna öppnar upp för de kala fjällkropparna. Här kastar vi av oss ryggsäckarna och fortsätter några hundra meter upp på fjället för att insupa atmosfären. Ingen snö! - Än så länge i alla fall. 

Klockan är 00:30 och solen har just lagt sig bakom Vindelfjällens toppar. En kall bris drar över riset och håller myggen på bekvämt avstånd. När vi har tittat färdigt på vidderna över Vindelfjällen går vi återigen ner och sätter upp tälten. Natten blir som de flesta förstanätter blir - man ligger och lyssnar, tror sig höra djur som sniffar på tältduken, emellanåt livrädd.

Dag 2: Hela turen 

Dagen därpå tar vi oss ut så fort solen sveper över tältdukarna. Oskar gör kaffe medan jag och Sofia packar ihop tälten. Vår plan är att gå från Höbäcken till Nulppa, en enkel dagsetapp på 10 km i relativt plan terräng. Tanken är att gå via sjön Davatajavrrie 877 möh.

I och med att vi börjar gå tidigt på lördagsmorgonen hinner vi göra en avstickare till en av topparna längs med skoterleden. Vi tar den som ligger närmast till fots, Dårutjåhkka 1072 möh. Det blir en fyra kilometer lång etapp med en stigning på ca 170 hm. 

På vägen upp till toppen stöter vi på både ripa och kungsörn. Örnen ligger dock på säkert avstånd och svävar över våra huvuden. Som ni ser på bilden nedan består leden av 1-2 meter bred grusväg. Så är stora delar av hela leden, med andra ord mycket lättvandrat område.

Matklockan ringer

Lunchen intar vi mitt på tundran. Torrt och varmt till skillnad från de områden vi har passerat under gårdagen. På bilden nedan befinner vi oss 0,5-1 km från sjön Davtajavrrie 887. På bilden nedan kan vi från lunchplatsen se Ammarfjället på andra sidan dalen. 

Efter lunch betar vi av kilometer efter kilometer av delvis snustorr och snöklädd tundra. Vi lyckas gå fel på grund av snömängderna efter bron vid Lisvuojuhka (bilden nedan) som ringlar sig ner i Vindelälven. Själva leden försvinner under snön och vi tror oss hitta stigen en bit bort vilket i själva fallet bara är random fyrhjulingsspår som går åt fel håll, upp mot Årjiele Lisvuotjåkka 1055 möh.

På grund av vår miss får vi istället gå genom sumpmark och videsnår. När vi är som värst intrasslade och blöta springer vi på två högar av björnspillning. Skiten ser torkad ut, men eftersom marken är blöt är det svårt att bedöma. Vi fortsätter men med en aning höjd blick. Efter en timmas plumsande hittar vi en djurstig som vi följer längs med Guoletsbäcken. Det är hissnande vilka mängder vatten som dånande tävlar fram mellan snödrivorna och sliter med sig block av snö.

Vi går över den första bron och närmar oss snabbt den andra som ska leda oss ner mot Nulppa. Oskar ser på håll att den andra bron ser en aning trött ut. När vi kommer fram blir det tydligt: isen och snön har påbörjat sin slakt. Den frusna forsen som kommer från Ajtelsnasjavratje mellan toppen 1048 och 963 har under våren knäckt bron helt. Under snötäcket kan vi höra hur forsen dundrar fram - vågar vi gå över? Vi rekar, testar och diskuterar. Efter en dryg timma lyckas vi samla mod och ta oss över. Bron håller men gnäller när vi passerar. STF och Länsstyrelsen är informerade så vi hoppas att inte någon annan blir fast här tills en ny bro är på plats. 

Väl över bron möter vi den bekanta trädgränsen och tar en middagslur. Frågan är om vi ska tälta här och fortsätta ner i björkskogen imorgon? Vi ser återigen kungsörnarna som tidigare svävat ovanför oss, nu är dem två. Så fort örnarna lämnat oss får vi påhälsning av flera mindre fåglar som förmodligen har sitt bo i närheten eftersom de gör flera utfall mot oss där vi ligger. Det hjälper oss att fatta beslutet att fortsätta ner i skogen för att hitta en annan tältplats.

Nere i skogen ser vi gott om tecken på djur. Älg, ren och stora fåglar. Allt är frid och fröjd tills vi återigen springer på det här - vad vi tror är björnspår (?). Eftersom att bladen som ligger i spåret inte är blöta tror vi att spåret är gammalt, samtidigt som pulsen stiger av vetskapen att björn har varit här. 

Vi fortsätter raskt och kommer snart ner från Nulppa. I björkskogen kryllar det av mygg, man märker att de är hungriga så här års. De platser vi kan stanna på är broar och öppna myrar där vinden kan fösa bort myggen.

Med mygg i ansiktet och flera björnspår blir beslutet enkelt: vi går hela vägen tillbaka till bilen och åker hem. Något som känns i benen och fötterna när vi återförenas med bilen. 

I bilen hem konstaterar vi att den korta vandringen på dryga 2,6 mil ändå bjöd på många härliga äventyr. En bra start på sommaren där vi fick pressa kropparna och testa i princip varenda pryl vi hade med oss (förutom veden som vi snällt fick lägga tillbaka i fiskestugan i Höbäcken). Vi är tillbaka i Luleå 01.00 och kan kryssa av Ammarnäs tur och retur på 30 timmar från vår bucket list.

Turen från ovan

Start och avslut i Höbäcken i söder.