Aconcagua 2004

2004-01-14

Hög tid att börja skriva dagbok, det är bara en dryg vecka kvar på semestern innan det är dags att dra sig tillbaka till kalla Paris. Varför denna tystnad? Tre goda skäl: 39 graders feber, diarré och influensa. Har varit sjuk i minst en vecka nu, och har börjat käka antibiotika sedan två dagar. Proppen i vänstra örat
börjar lösa upp sig nu, och jag ligger i ett stort
bas-läger tält på Confluencia sedan igår. Stefan har redan brutit upp och vandrat vidare till Plaza de Mulas och tagit tältet med sig, likt Antoine + Josephine som redan för 3 dagar sen bröt upp och fortsatte. Men det är skönt att ligga på en någorlunda komfortabel brits och kunna ha tillgång till "varm" dush för endast 10$ per natt. Har blivit väl omhändertagen av Orlando som jobbar i dom-taltet. Skall snar äta lite lunch och sedan titta till hos doktorn för att veta om jag också blivit kry nog att fortsätta uppåt imorgon. Det har nu trots allt varit riktigt skönt att ligga ute i naturen på 3300m höjd och lyssna på fågelsång och porlandet från floden Horocones i en vecka, även om jag varit tvungen att springa på toaletten i ett kör och hjärtat ständigt bultat på som om jag precis avslutat ett fyrahundrameters-lopp. Skönt också att vara helt avskuren från civilisationen, inga störande telefoner eller emails, bara att kunna ta det lugnt och filosofera och njuta av den ostörda naturen här ute...

2004-01-15 Placa de Mulas

Idag har jag fått besked av doktorerna om att jag är kry nog att vandra vidare till Plaza de Mulas! Vilken fantastisk fin service dom bjuder på med gratis läkarundersökning och medicin (antibiotika, huvudvärks-tabletter etc). Till och med helikopter undsättningen ingår i entré-avgiften på 300$US som ju är mycket billig jämfört med Himalaya eller Kilimanjaro. Jag började min vandring vid 10-tiden och var uppe vid Plaza de mulas sju och en halv timma senare, den sista halvtimman var värst med branta kullar upp och ner som inte ville ta slut... Ordentligt trött men glad träffade jag Antoine, Josephine, Stefan och Joel som hadde haft otur med vädret och inte kunnat gå vidare till högre lägrer ännu. Trots att jag vandrat på ganska bra från Confluencia är min hälsa inte den allra bästa ännu, och min blod syre-halt mättes upp till futtiga 68 (den borde vara runt 80-90 för att läkarna skall kunna släppa iväg mig högre upp...) så jag får finna mig i att ligga här och vila upp mig dom närmsta dagarna.

2004-01-18 Camp Alaska

Jag har just fått det glada beskedet i medicin-tältet om att jag nu är frisk nog att gå vidare. Vad glad jag blivit, det kändes nästan mer eller mindre overkligt med tanke på att bara två dar innan mina polare hade lämnat mig för att gå vidare, och ingen av dom trodde ett ögonblick att jag skulle bli kry nog att kunna gå vidare själv. Gligor (som är "Medicin sans Frontiëres") hadde till och med sagt till doktorerna som undersökte mig att jag led av lung-oedem och borde avbryta omedelbart och gå ned. Det gjorde mig lätt irriterad, även om jag visste att dom bara menade väl, och att dom bara tänkte på mitt bästa. Och det är inget misslyckande i att behöva bryta upp och gå tillbaka, det enda misslyckandet i bergsklättring är att inte lyssna på sin kropp och inte komma ner från berget oskadd. Men nu hadde doktorerna undersökt varenda vrå i mina lungor med stetoskop och annat och inte funnit några problem, samt gett mig antibiotika, så nu var det äntligen min tur! Jag gick genast och packade min ryggsäck och tog med mig av överbliven mat som en grupp svenskar hyggligt nog lämnat efter sig. Jag tog med mig det nödvändigaste och det blev lite havregryn, torrmjölk, makaroner, torkad soppa, men även lite korv och ost och flingor + en och annan choklad kaka, tillräckligt för 4 dar på berget. Tog farväl av min nyfunne vän Rhan från Canada som var guide åt en grupp kineser som nyligen klättrat mount Vincent på syd-polen och skulle ta Aconcagua i samma veva, medans dom ännu hadde gott om röda blodkroppar. När allt var packat knallade jag upp mot Canada och vidare till Camp Alaska på några timmar bara, och jag var förvånad över hur lätt det hadde gått... Till min glädje såg jag Antoines kamerastativ stå parkerat utanför hanns tält och snart fick jag också se Gligors tält, och kom överens om att kunna sova i hans tält. Jag lagade mat till oss båda och fick reda på att dom tänkt gå vidare dan efter upp till Berin och sova där en natt innan topp-försöket.

2004-01-19 Nido de Condores

Sagt och gjort, Vi traskade vidare med vårt tält till Nido Condores dan efter och var framme efter nån timma. Där mötte vi José från Madrid som tänkt gå med sin grupp direkt till toppen från Nido tidigt på morgonen. Det lät lockande även för oss att stanna på Nido över natten och gå samtidigt med dom. Det skulle innebära att vi skulle kunna vila ut bättre här på 5400m än på Berlins 6000m. Antoine och Josephine beslöt sig för att gå vidare då Josephine skulle få kortare avstånd till toppen från Berlin, och efter att ha önskat dom lycka till gick jag och Gligor och satte upp tältet och lagade makaroner med korv och ost innan vi gick och la oss vid 4-tiden på eftermiddan. Men det dröjde inte länge för än vi blev uppväckta av en familjär röst som från avstånd ropade "Gligor, Antoine". Jag tittade ur tältet och fick se Stefans bekanta silhuett. Han var på väg ner och började gå emot oss när han fick syn på mig. Efter en stunds suspens berättade han att han hadde lyckats bestiga toppen samma dag tillsammans med Joel, hans klättrar kumpan. Efter att ha jubilerat gemensamt en stund över detta fortsatte han sin väg ner mot Plaza de Mulas.

2004-01-20 Summit-day

Klockan som Stefan lånat mig väckte oss vid halv fyra då även José från Spanien tittade till oss i tältet. Deras grupp gick i förväg då vi inte \hunnit smälta snö till våra thermosar och vattenflaskor, och det tog oss en och en halv timma att värma sex liter vatten med våra två brännare! Kl fem kom vi iväg och kunde med hjälp av pannlampor komma fram till Berlin vid sju-tiden då även solen hadde tittat upp och det rådde ganska fint väder trots molnighet, kyla och lite dimma. Jag passade på att gnugga lite liv i mina stelfrusna tår med mina hand-flator, och det gjorde susen, dom kändes mindre avdommnade än innan. Så bar det vidare till Independencia på 6300m vid nio tiden där vi rastade femton minuter, gnuggade tår och satte på stegjärn pa våra plast-skor vilka skulle visa sig oumbärliga då snön blivit både brantare och glattare ju högre upp vi kommit. Vi var framme vi la Canaleta vid middags-tid, och det är just i Canaletan som många klättrare vänder om pga. utmattning. Dels är den mycket brant och dels är luften mycket syrefattig vid 6600m. Hur man reagerar mot syrefattig luft är olika för alla och utmattning och höjd-sjukdommar kan drabba den mest fysiskt tränade om han inte har en bra dag. Jag och Gligor hadde dock ork att fortsätta uppåt om än i påtagbart långsammare tempo. Min stil var att ta två steg med hjälp av stavarna och pusta ut i 5 sekunder innan nästa två steg osv och på så sätt försöka hålla jämnt tempo hela tiden (hjärtat slog runt 130 slag i minuten skulle jag tro...) Andra gick ett tiotal meter, flåsade villt nån minut innan dom gick vidare. När jag till slut bara hadde ett par hundratal meter kvar att gå stog det klart för mig att jag skulle nå toppen. Jag blev till slut helt lyrisk i sinnet och förvånade mig genom att högt prata svenska till mig själv, och mina tankar gick till min mamma som jag helt plötsligt ville krama om! Jag vandrade här över molnen på väg in i gräns-landet mellan fantasi och verklighet. Det var en obeskrivlig känsla, jag har aldrig upplevt något liknande eufori förut, kände mig plötsligt helt salig, hög... eller knäpp, beroende på hur man ser på det. Jag vet att folk reagerar olika på syrefattig luft. En del blir orationella och får minnes-luckor, idag blev jag salig... Så kom jag också upp till toppen där det rådde allmän lycka och vi som var där just då jubilerade och kramade om varandra. José från Madrid var där, han somt väckt oss i tältet, och när även Gligor nått toppen var lyckan i höjd. Det hadde hunnit bli lite molnigara under den knappa timma jag spenderade där, men det blåste knappt ingenting och var inte kallare än -5 grader. Efter att ha filmat och tagit kort började vi vår väg ner. Vi blev strax brutalt påminnda om farorna som kan lurpassa då vi såg hur en Korean tumlade ner för den hala Canaletan och slog upp huvudet i en sten. Han blev sittande och jag och Gligor som kom först till plats konstaterade att han fått hjärnskakning. Eftersom han inte kunde ta sig ner själv tog jag hans rygg-säck och tillkallade Willy, en guide som var i närheten. Han kom upp och strax surrade han ett litet rep om midjan på Koreanen och på så sätt kunde släpa ner honom för Canaletan. Sedan kunde Park-väktarna nås via radio och slutligen fick vi höra att dom varit uppe och hämtat ner honom på kvällen tillsammans med en annan korean som slagit sig han också. Tur för dom att kunna få hjälp, för på 6500m höjd kan man få leta mycket länge efter någon som har krafter kvar att kunna hjälpa en! Och detta kunde lika gjärna hänt Gligor som även han sluntit i Canaletan och slagit upp en bula i pannan... Till slut var vi framme vid Camp Berlin, drack lite vatten som en snäll Argentinare var hygglig nog att ge oss. Väl nere på Nido Condores vid sju-tiden på kvällen beslöt vi oss att sova där ytterligare en natt, trötta men tillfredsställda!

2004-01-21 Back down

Knallade ner till Campo Alaska och fick syn på Antoines & Josephines tält som fortfarande var uppsatt, så vi började rycka upp tält stolparna och ta ner stängerna innan vi fick syn på deras skor, liggunderlag sopor och annat som låg kvar i tältet. Vi funderade en stund om var dom kunde befinna sig och beslöt att lämna tältet där, dom kanske inte var nere från Berlin ännu. Så gick vi ned till Plaza de Mulas och jag mötte Rhan på vägen upp med sina klättrare från kina och han gratulerade mig varmt för att ha nått toppen i den fysiska kondition som jag befann mig i. Så träffade vi Stefan där nere och berättade om våran bedrift och fick lika mycket gratulationer. De enda som inte var lika glada var Antoine och Josephine som trott att vi skulle bära ner deras tält ifrån Camp Alaska. Jag förklarade att det var fullt med deras prylar och annat och att vi trott dom varit i närheten. Antoine blev ganska ond över detta och det blev Stefan som till slut fick traska upp de två timmars vandring till Camp Alaska och hämta tältet. Under tiden packade vi ihop våra grejor och skickade iväg mulorna med ungefär 80 kg packning. Efter att ha ätit lite pizza kom även Stefan tillbaka med tältet och vi kunde börja vår vandring neråt. Det var massor av vatten i Horocones floden som var full med smältsnö och vi fick vada över den flera gånger upp till knäna i strömt vatten. Till slut kom vi fram till Confluensia i skymmningen och vi kunde medela Campo Baso via radio att vi skulle komma ner till park-entrén runt midnatt. Sen bar det vidare ner i mörkret och det dröjde inte länge förän vi blev tvungna att med pann-lampans hjälp hitta stigen ner. Till slut kom även Gligor ikapp oss, han hadde traskat på i full fart i nattmörkret, inte utan att skrämma oss då vi inte visste vem det var, utan bara såg en lampa som närmade sig bakifrån... Så efter att ha gått ytterligare vilse ett par gånger var det till slut en samlad trupp som kunde hoppa på jeepen till Campo Baso där vi fick oss ett skrovmål med mat och rödvin från Mendoza. Inte nog med det, en varm dush + en natts fantastisk sömn i en riktig säng! Helt underbart och fick oss att glömma att de flestas läppar och näsor brännts upp ordentligt under vistelsen på Aconcagua .

The Full Monty in english please...